Print Friendly

Matti Häggström; Om sjukvård

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

sjukvård
Sjukvård får inte vara något att ~äna pengar
på, yttrade den socialdemokratiske ordfö-
randen i Värmlands läns landstings sjukvårdsutskott i en debatt för en tid sedan.
Frågan gällde om några privatpraktiserande
läkare skulle tillåtas etablera sig i Kristinehamn och Arvika. Liknande uttalanden har
även tidigare kommit från socialdemokratiskt håll, då som argument för att socialisera
läkemedelsindustrin.
Tanken att ingen skulle få ~äna pengar på
sjukvården är intressant, trots att den är så
uppåt väggarna tokig. Det skulle ju betyda
att exempelvis många medlemmar i Kommunalarbetareförbundet inte skulle få nå-
gon lön för sitt ofta hårda och otacksamma
arbete. Varje läkare, sjuksköterska och vårdbiträde har givetvis inkomster. Frågan är,
om deras försörjningssätt är så mycket sämre än begravningsentreprenörens, byråkratens och popsångarens.
Resonemanget visar också att man söker
skapa dimridåer kring det verkliga syftet.
Vad man menar men inte vågar säga rent ut
är att det är fult att försörja sig på den sjukvård, som bedrivs utanför den offentliga
sektorn. Det skulle med andra ord vara finare och mera moraliskt högtstående att vara
anställd inom stat eller kommun om man
arbetar med sjukvård. De som verkar inom
den enskilda sektorn skulle tillhöra någon
sorts parasitgrupp, sjukdomarnas kallhamrade profitörer.
Rapporter från den sittande hälso- och
sjukvårdsutredningen tyder på att man från
vissa håll är ute efter att ”landstingisera” aD
vård . Det skulle nämligen bli följden av att
landstinget fick totalansvaret för sjuk- och
tandvården i landet. Självfallet har dessa ideer oroat läkare och tandläkare. Även många
av deras patienter har reagerat. En SIFOundersökning har visat att majoriteten av
svenska folket vill behålla privatläkare och
privattandläkare. Men de utgör i dag ett utdöende släkte. I förfjol återstod bland
14 700 läkare endast 700 heltidspraktiker
och 2 000 med hel-, del- eller fritidspraktik.
Av 7800 tandläkare var hälften privatpraktiserande, och även där sjunker antalet.
Den här utvecklingen står samhället och
skattebetalarna dyrt. Det har föga överraskande visat sig att privatpraktikernas behandlingskostnader är lägst. Deras administrativa utgifter är måttliga. Den trivsel man
känner om man själv får bestämma i vilken
företagssektor man vill verka skall heller inte
underskattas ur effektivitetssynpunkt. Därtill kommer de rationaliseringsvinster och
det värde för patienterna som det innebär
att återkomma till samma välbekanta läkare
och tandläkare år efter år.
För tandläkarna har den etableringskontroll, som infördes i samband med tandvårdsförsäkringen, vållat stora bekymmer.
161
Den har utövats så stelbent att följden i
många kommuner blivit försämrad tillgång
på tandläkare. I ett delbetänkande som tandvårdsutredningen presenterade i februari i
år föreslås därför att etableringsbegränsningen endast skall gälla till utgången av
1982. Socialminister Gabriel Romanus har
till yttermera visso framhållit att reglerna
bör tillämpas smidigare. Det är faktiskt ett
framsteg.
Motståndet mot privat läkarvård och tandläkarvård är uppenbarligen höggradigt
ideologiskt nedsmittat. För en socialist är det
naturligt att samhället skall överta den ena
sektorn efter den andra, och varför skulle då
sjukvården vara ett undantag? Sedan spelar
det ingen roll att effektiviteten och patienternas villkor försämras och att det är utpräglade småföretagare som sveps med i socialiseringsvågen.
De potentiella ”landstingiserarna” borde
betänka att vi alla förr eller senare blir patienter. Då kanske räkenskapens dag kommer: ”Ära l’äkaren – du kan komma att behöva honom”, säger den vise Syrak!
Matti Häggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner