Print Friendly

Mats Lindemalm; Marinen inför 90-talet

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS LINDEMALM:
Marinen inför 90-talet
Efterkrigstidens pos1t1va utveckling av
flottan förbyttes omkring /970 i en stor
reduktion av fredsorganisationen. Av
ekonomiska skäl tvingas man satsa
växelvis på olika delar av marinen. De
enheter och system som tillförts flottan
är mycket bra menför få.
Kommendörkapten Mats Lindemalm
tjänstgör som huvudlärare i strategi
vid Militärhögskolan i Stockholm.
Jag tog studenten 1963 och kom in vid
sjökrigsskolan i juni.
Mitt yrkesval var genomtänkt. Flottan
var stor och inbjudande. Där fanns framtidsutsikterna. Inom några år skulle jag
få ansvarsfulla jobb på tekniskt avancerade fartyg. Jag skulle få arbeta tillsammans med engagerade och intresserade
kamrater, som hade samma känsla som
jag av att vilja satsa mycket i ett viktigt
yrke.
Yrket motsvarade mina förväntningar.
Jag fick uppleva allt det jag hoppats:
kamratskap, friskhet, studier, fysisk utveckling, stoj och glam, ansvarstyngda
ögonblick, teknisk utmaning, respekt för
elementen och mycket annat.
Andan var mycket god i flottan. Det
kan vara min egen syn. Jag tror emellertid att den delas av de flesta. Orsaken till
att andan var så god är inte lätt att ange.
Det viktigaste skälet var nog ändå att vi
kände att vi var i en stark organisation
som ständigt utvecklades. Ny materiel
tillfördes, ny taktik utprovades och nya
ideer trängde fram.
Jag hade ingen klar bild av hur stark
den svenska flottan var, varken i förhållande till småstaterna i vår närhet eller
till Sovjetunionen. Det räckte med en
känsla, som förmedlades av alla, av all
tillhöra ett starkt försvar. Vi levde i en
stat som gått oangripen genom det krig
som sargat hela Europa. Vi hade haft
möjlighet att bygga och utveckla stridskrafter utan att senare förlora dem i
strid. Dessutom förstärktes organisationen genom tillskott av all den materiel
som planerats och beställts i krigets slutfas. Någon nedrustning efter 1945 hade
inte hunnit inträda, då Europa snart hullrade i det kalla krigets snåla vindar.
Reducerad fredsorganisation
Att det inte kunde fortsätta i en uppåtgående kurva stod klart för marinens
personal då försvarsbeslutet 1958 togs .
Det dröjde dock länge innan effekterna
märktes ute i organisationen. Fartyg har
en livslängd som sällan understiger 25 år.
Det blev därför först omkring 1970 som
den stora reduktionen av flottans fredsorganisation satte in.
Fartyg togs ur tjänst. ”Malpåsen”
blev begreppet för dagen. De större fartygen utgick successivt ur linjeorganisationen. Hela funktioner böJjade bli så
omoderna eller fåtaliga att de nästan försvann. Ubåtsjaktfunktionen på övervattensfartyg var den mest iögonfallande.
Jag tillhörde torpedbåtsvapnet – sedermera omdöpt till ytattacken. Därför
tjänstgjorde jag på motortorpedbåtar,
torpedbåtar och jagare. De taktiska diskussionerna var livliga ombord. Sverige
hade varit banbrytande såväl vad gäller
sjörobotutveckling som avancerade torpedsystem. Vi var, tillsammans med ryssarna, de enda i världen som i slutet av
50-talet disponerade ett funktionsdugligt
Jörobotsy tern. Den fortsatta utvecklingen har visat att flottan tänkte rätt. I
dag är sjöroboten obligatorisk för vaJje
stat med en modern flotta. Vårt torpedvapensystem var också ovanligt långt
framme. Trådstyrning och andra avancerade tekniska lösningar gjorde att vi låg
(och alltjämt ligger) långt fram vid en
internationell jämförel e.
70-talet innebar emellertid en svaghetsperiod för ytattacken. Vi fick ingen
er ättning för sjörobotsystemet. Det gick
inte heller att utveckla så att det gick att
anpassa till våra allt mindre fartyg. Detta
blev ett allvarligt avbräck för taktikut- 113
vecklingen. Torpederna var det positiva
undantaget. De blev allt snabbare och
träffsäkrare.
Med krampaktighet försökte vi hålla
liv i den framåtanda som funnits i ylattacken. Vi väntade intensivt på att statsmakterna skulle förstå våra krav på effektiva vapen till sjöss. Omvärlden
prang förbi oss. Danskar, norrmän, ryssar, tyskar och många andra vidareutvecklade ideerna om det moderna sjökriget. Vi tvingades av ekonomiska skäl att
avstå från viktiga delar av den utvecklingen. Vi började att bli svagare i förhållande till makterna i vår närhet. Under
tiden gladdes vi åt nya , fina fartyg och
tog dem som goda ersättare för jagare
och äldre torpedbåtar vilka föll för åldersstrecket. Utan att så många märkte
det började emellertid flottan att krympa
drastiskt. Jagare nedklassades till fregatter, fregatter skrotades, och allt färre
stora fartyg rustades för varje år. Personalen reducerades på motsvarande sätt.
Pensioneringar och vakanser lämnades
utan ersättare. strukturomvandlingen
var radikal!
Den goda andan levde ändå i stort vidare. Dagens problem gick att fördra,
eftersom morgondagen lovade förändring till det bättre. Det kunde gälla ubåtsfolk, helikopterpersonal eller oss på ylattacken.
Det var svårare för kamraterna som
inriktat sig på ubåtsjakt eller minröjning.
Deras plattformar antingen försvann eller föråldrades. Att synen på ubåtsjakten
sedan 1981 har förändrats radikalt skall
jag inte kommentera närmare. För minröjarna har vi ännu bara sett en svag
ljusning.
På detta sätt har säkert många i försva- 114
ret upplevt en kräftgång. Den känsla som
vi hade i tidigt 60-tal av styrka och självtillit har förbytts i en något mer ödmjuk
och försiktig attityd. Vi är inte längre så
tvärsäkra på att vi klarar alla de påfrestningar vi kan utsättas för. Vi har sett att
vår förmåga att lösa ubåtsskyddet har
allvarliga brister. Vi vet att det finns andra funktioner som är svaga. Dit hör inte
ytattack och ubåtar i dag. Moderna vapensystem med bl a sjörobotar och avancerade målsökande torpeder har givit ny
fart åt framåtanda och känsla av att kunna lösa uppgifterna.
Problemen gäller heller inte föreställningarna om vad som kan göras för att
lösa svårigheterna i andra funktioner. Vi
vet rätt väl hur en effektiv minröjning,
ubåtsjakt, havsövervakning och ledning
skall lösas. De enheter och system som
under senare år har tillförts flottan är
mycket bra. Det är bara det att de är för
få.
Vår knappa ekonomi har tvingat fram
en växelvis satsning på olika delar av
marinen. Det gäller såväl avvägningen
mellan vapenslagen flottan och kustartilleriet som mellan vapengrenarna (t ex
ubåtsjakt och ytattack). Vi är övertygade
om att alla dessa delfunktioner behövs,
om vi skulle ställas inför krigets oerhörda krav. Vi kan därför inte ta bort
hela funktioner för att bibehålla en hög
kvalitet på resten . Resultatet blir att de
som just är i tur eller har fått ny materiel
är nöjda, medan många får jobba med
sådant som var effektivt i sjökriget för
15-20 år sedan. I ett modernt krig är
sannolikt påfrestningarna så stora att sekunda materiel och dåligt utbildad personal inte har en chans. Därför är denna
ojämna utveckling en ständig oro för oss
som jobbar i försvaret.
Marinen i ÖB 85
Marinchefen har en svår roll. Han måste
betona problemen och samtidigt framhålla att de kan lösas. Han kan därför
låta otillåtet positiv i sina uttalanden
trots att organisationen krympt dramatiskt under den senaste 20-årsperioden
och trots att vi inte lyckas få andra stater
att sluta att kränka vårt territorium.
Jag tror att de flesta i marinen förstår
den svåra situation han befinner sig i, då
han skall yttra sig om marinens framtid. !
ÖB 85 anför han till exempel bara en
avvikande uppfattning om avvägningen
inom försvaret på den allra lägsta ekonomiska nivån. Vi som arbetar i marinen
tror i allmänhet på att förståelsen för att
vi behövs kommer att öka. Vi inser också att argumentationen för större anslag
måste vara saklig och utan känsloladdade utbrott. Att vi sedan i våra hjärtan
kan tycka att det är obegripligt hur försvaret kan negligeras så i den spänningsladdade och starkt rustade värld vi lever
i är något annat.
Den säkerhetspolitiska risktagningen
är våra politiker ansvariga för. Som
yrkesmilitärer kan vi bara peka på var
riskerna inom det militära området finns.
Det har vi i marinen gjort med allt större
kraft sedan början av 60-talet. Det är
dags för riksdagsmännen att ta de argumenten på allvar inför försvarsbeslutet
1987!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner