Print Friendly

Mats Johansson; Det går att sänka skatten…

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

/
MATSJOHANSSON:
”Det går att sänka skatten ”
Kris. Åtstramning. Svångrem.
Nedskärningar. Besparingar. Sveriges
politiska vokabulär har fått nya
honnörsord. På det nationalekonomiska
planet har de i kraft av verkligheten fått
stark genomslagskraft, åtminstone i
teorin. På det kommunalekonomiska
planet är verkligheten en annan, låt vara
att insikten om sakernas tillstånd sakta
sprider sig även ute i kommunerna. Men
har den ökade insikten tagit sig
praktiska uttryck? Och hur står det till
med den politiskaförmågan att
genomföra en ideologi på det
kommunala planet, där den närmast
berör de flesta människors vardag. Ofta
rör sig den politiska debatten långt från
denna praktiska vardag. Svensk
Tidskrift ställer i några artiklar frågan
hur de politiska ambitionerna
förverkligas genom att titta på en svensk
kommun- Lidingö.
l nästa nummer av tidskriftenföljer
repliker.
Lidingö kommun är en av Sveriges mest
moderata kommuner. Den har en skat·
tekraft långt över rikssnittet. Den vann
skatteböjarligan för 1983. Hur rimmar
det med moderata löften om skattesänk·
ning och privatisering? Låt oss se hur
utvecklingen i Lidingö sett ut de senaste
åren.
Söndagen den 19 september 1982 gick
Lidingö-borna till val. Av de 37 000 invå-
narna deltog ungefår två tredjedelar, när·
mare 90 procent av de röstberättigade.
De 25 000 rösterna fördelades så att det
borgerliga blocket fick mer än dubbelt sl
många i procent som det socialistiska
(54-26) medan övriga partier tog resten,
Det lokala Lidingöpartiet har 7 mandat
fullmäktige, miljöpartiet 2, de borgerligt
28, socialisterna 14.
Moderaterna har med sina 21 av S
mandat i fullmäktige, och kommunal
det som kommunstyrelseordförande,
dominerande ställning i Lidingö-poli
ken, även om den absoluta majoritet
ännu inte erövrats. Och så har förhåll~
det varit historiskt – partiernas sty
har inte radikalt förändrats de senasil
valen.
Moderat skattehöjning
Hur avspeglas då den politiska samm
sättningen i den förda politiken? Ko
munalekonomiskt företer Lidingö num
ra stor likhet med de flesta andra ko
muner när det gäller skatteutvecklinge
låt vara att höjningstakten över årenv
rit mer moderat än på de flesta an
håll. Men riktningen är illavarslande.
Fram till 60-talet hölls kommunalsk
ten pendlande upp och ner under 8
nor. Under 60-talets första hälft t
språnget raskt upp över 10 kronor. sedan 1972 har utdebiteringen varit föredömligt konsekvent, 11:65. Först i år
tvingades man kapitulera för utgiftsökningarna och höja, till 12: 50.
Dessa 0: 85 kan tyckas vara en futilitet. Skulle inte de inkomststarka Lidingö-borna ha råd att betala en knapp
procent ytterligare för sin värdefulla
kommunala service, särskilt som de klarat sig undan de kommunalskattehöjningar invånarna i de flesta andra kommuner drabbats av under 70-talet?
Men landstinget skall ju också ha sitt.
1974 var landstingsskatten 9: 00, vid decennieskiftet 13: 50. Och med den höjning på J: 00 som beslutats för 1983 får
Lidingö-borna punga ut med sammanlagt
27:60 i kommunala skatter, en höjning
med l: 85 – mest i landet.
27:60 kanske inte gör skatteblinda särskilt upprörda. Det är ju fortfarande en
bit kvar till t ex grannkommunen Stockholms 29: 80, eller Sverige-ledande Åre
kommuns 33: 72. Och det finns ju 100
procent att ta av … (fast staten skall ha
sitt, förstås).
Kommunal expansion
Men bakom dessa siffror finns en annan
verklighet, nämligen den kommunala
verksamhetsexpansionen. Medan skatteuttaget i Lidingö legat still 1972-82 har
skatteintäkterna ökat. Inkomsterna har
ju ökat bland de förvärvsarbetande i Lidingö. Mellan 1974 och 1979 fördubblades kommunens skatteintäkter, från
JOO till 200 miljoner kr. Nästa år sprängs
300 miljonersgränsen. Plus avgiftshöjningarna .. .
Men de ökade intäkterna har inte lett
83
till att skattesänkningar kunnat realiseras. Pengarna har slukats av kostnadsfördyringar och expansion av verkamheten. Realt har intäkterna varit sjunkande
sedan 1978. Och samtidigt som staten
minskat bidragen, har politikerna på
riksplanet ålagt kommunerna nya uppgifter. Eftersom uttaxeringen legat stilla,
har kommunens reserver tärts hårt. Under åren 1979-81 , då signalerna om hårda tag från statsmakternas sida böljade
komma, minskade likviditeten med 75
miljoner kr – verksamheten var ju i stort
oförändrad, men böljade kosta mera.
1982 underbalanserades budgeten för
tredje året i rad, nu med 16 miljoner kr. I
år slår kommunstyrelsen fast att den utvecklingen måste brytas, och ekonomikontoret varnar för att reserverna i fonderna inte kan vara mindre än minst en
månads utbetalningar i likviditet (55 miljoner kr). I april 1982, när verksamhetsplanen 1983-87 lades fram, var den disponibla likviditeten nere i hälften. Men
hur skall trenden brytas? Var skall man
skära för att kunna hålla oförändrad
skatt? Och hur skall man kunna sänka
skatten? Går det överhuvudtaget att
undvika fortsatta höjningar med den
struktur verksamheten nu har?
Möjliga besparingar?
Ett trovärdighetsproblem för moderaterna är rimligen att deras väljare inte röstar
på dem för att de skall sitta och administrera skattehöjningar. Samtidigt är
handlingsfriheten begränsad, dels av
andra partier, dels av ålägganden från
staten, dels av att även de egna väljarna
har förväntningar på service.
Går det t ex att dra in golfklubbens
/
/
84
bidrag på 35 000 kr? Eller blir det främst
ridhuset som får ta stöten? Där har kostnaderna ökat från 142000 kr 1981 till
budgeterade 356000 för 1983, medan arrendeintäkterna ligger oförändrat lågt
runt 20 000 kr. Lika svårt torde det vara
att dra in självaste kommunalrådslönen
på 145 000 kr om året.
Lättare blir det kanske att vinna gehör
för att avgiftsbelägga bokutlåningen i
sjukhusbiblioteket så att bibliotekariens
5/8-tjänst i K 25 (6 921 kr) he1finansieras.
De 30000 kr som byte av kaffeautomater
i stadshuset skulle kosta kanske också
kan undvaras, ja t o m de 4000 kr som
ges till Sällskapet för räddning av
skeppsbrutne.
Men tyvärr räcker det nog inte med
detta, kanske måste de stora utgiftsposterna granskas.
Ta bostadssubventionerna, tex. Visserligen har man på senare år nästan uteslutande byggt småhus och inte hyreshus, men byggnadstakten är så pass låg
– ett hundratal bostäder per år – att
villorna ännu inte utgör ens hälften av
bostäderna. Alltså sitter man med stora
utgifter i bostadsbidrag, 8 miljoner netto.
Går de att dra in? Går det kanske att
sälja ut de kommunala bostäderna privat
eller som bostadsrätter för att få in pengar och slippa täcka underskott?
Den kommunala administrationen,
själva centralbyråkratin, kostar netto 27
miljoner kr. 1979 kostade den 21 miljoner kr. Kanske klarar man sig utan organisationskontor, personalkontor och
kommunkansli? Pappershanteringen där
är lika dyr som hela fritidsverksamheten,
som har haft samma kostnadsutveckling.
Kostnaderna per besök ökar snabbt på
olika fritidsarenor, t ex konstisbanan Lidingövalien där vaije besök kostar 17:50
i år mot 13: 93 för något år sedan. Totalt
kostar det närmare en halv miljon kr per
år att driva banan, medan intäkterna
symtomatiskt nog strukits ur budgelea
Men det här är ändå småpotatis jäJn.
fört med de stora bitarna i budgeten,
skolan och det sociala. skolväsendets
kostnader har ökat från 55 miljoner kr
1979 till närmare 90 i år, medan sociaJ.
tjänsten ökat från 50 miljoner kr till 68
under samma period. Dessa två offenl
liga sektorer sysselsätter nästan lib
många människor vardera i årsarbetet
räknat, c:a 1600 tillsammans 2/3 av kolllmunens 2300 anställda.
Större delen av socialtjänsten är d
hemsverksamheL Där ökar kostnade”‘
snabbt, medan intäkterna minskar l~
snabbt. Från 34 miljoner 1981 till över4t
miljoner 1983 i utgifter, medan int~
tema sjönk från 24 till 21 miljoner b
samma period. Utslaget på de 942 plar,
serna i kommunalt daghem blir det et
bruttokostnad per plats på över 42 000 kr
i år, mot 31000 kr 1981.
När det gäller familjedaghemmen för·
håller det sig annorlunda. Där ligger så-
väl intäkt som bruttokostnad per til
synstimma i stort stilla, och på ungetir
hälften av vad en daghemsplats kos’-
per dag. Men medan antalet daghe~~~~o
platser ökar med uppåt 100 jämfört mel
1981, minskar antalet tillsynstimar i fl.
miljedaghemmen …
statens roll
Det ser alltså dystert ut för framtidea,
såväl när det gäller ekonomin som re
serandet av de liberala målsättnin
som partiet centralt satt upp för den
ideologiska diskussionen.
Visst verbalt stöd från den socialdemokratiska regeringen kan i alla fall
Lidingös styrande moderater trösta sig
med: i budgetpropositionen uppmanas
kommunerna att prioritera hårdare, så
att ”omfattande skattehöjningar” kan
undvikas. Några betydande insatser från
statens sida kan inte påräknas för att nå
detta mål. Tvärtom räknar regeringen ju
fortfarande med någon procents kommunal expansion, trots alla underskott och
svångremmar! Men det är skattebetalama kommunalt och inte staten som
skall stå för finansieringen. Fast 1984
skall kommunerna enligt löfte få tillbaka
hela skatteunderlaget för enskilda, medan det utreds hur det skall gå med de
juridiska personerna.
I mars presenterar regeringen en särskild kommunalekonomisk proposition i
riksdagen, som för Lidingös del kan fö-
refalla olycksbådande mot bakgrund av
att finansplanen antyder ytterligare omfördelningar från rika till fattiga kommuner.
Det skulle kommunstyrelsen i Lidingö
inte alls bli glad över. I budgeten påpekas att statliga beslut har medfört ett inkomstbortfall för 1983 på 20 miljoner,
motsvarande l krona på skatten, i form
av indraget skatteunderlag, minskade
statsbidrag och ändrade utbetalningar.
Inte nog med det – efter budgetens fastställande har regeringen knåpat ihop ytterligare minst 6 miljoner i ökade utgifter
åt Lidingö genom devalvering, momshöjning och ökad arbetsgivaravgift.
Några kronor går väl också åt till att
betala den extraskatt regeringen aviserat
på läroböcker från 1984. Åt det faktum
85
att vi har en socialdemokratisk regering
som, trots att Sverige redan har Europas
högsta bokmoms, vill bli först i världen
med läromedelsskatt kan de styrande i
Lidingö inte göra mycket.
Långsiktig planering
Man förstår den stilla suck kommunstyrelsen undslipper sig i verksamhetsplanen 1984-89: ”Kommunens framtida
ekonomiska situation beror till stor del
på en rad faktorer som kommunen inte
råder över”. styrelsen drar slutsatsen
att landets ekonomiska utveckling har
viss betydelse. ”Stagnerar utvecklingen
blir avvecklingar nödvändiga . . . Det
slutliga valet blir aktuellt om något år.”
Här avslöjas svagheten i analysen. Det
är tydligen högsta visdom även i starka
moderatkommuner att skjuta ideerna
och avgörandena på framtiden. Tanken
att göra något medan tid var och pengar
fanns slog uppenbarligen aldrig de styrande. Gick det inte att skära ner, privatisera och avgiftsbelägga i ökad grad
när skatteintäkterna var goda – hur skall
det då gå när underskotten är det stora
problemet?
Trots att verksamhetsplanen slår fast
att en volymminskning på 1-1 ,5 procent
per år är nödvändig för att undvika skattehöjningar, och trots att underskottet
blev farligt stort 1982 fastän en volymminskning på 0,5 procent noterades, så
lade kommunstyrelsen för 1983 fram ett
budgetförslag med expansion på 0,8 procent. Fullmäktige prutade till 0,5 procent.
Är detta moderat politik? Det är i alla
fall inte en socialistisk politik. I reservationer till verksamhetsplanen hävdar de
/
/
86
socialistiska partierna att skatten ännu är
så ”låg” att det är nödvändigt att satsa
på expansion bl a för att trygga sysselsättningen bland de kommunalanställda:
”Kommunerna måste ta sitt ansvar för
sysselsättningen” , volymminskning är
nedrustning, behoven måste tillgodoses,
etc.
Måhända är sådana stolligheter en
ringa tröst för den som tycker att skatten
i Lidingö är för hög. Men allt är ju relativt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner