Print Friendly

Mats Johansson; Det går att sänka skatten…(2)

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

”Det går att sänka skatten . . ” (2)
Den moderata trovärdigheten sätts på spel
I förra numret av Svensk Tidskrift
granskade Mats Johansson Lidingö
kommuns affärer. Att Lidingö hade valts
som exempelför en diskussion av
kommunalpolitiska och
kommunalekonomiska problem berodde
på l. att det är en stark
moderatkommun, 2. att invånarna i
Lidingö är de somfår de högsta
kommunala skattehöjningarna i Sverige
under 1983, 3. att trovärdigheten i det
moderata skattebudskapet på riksplanet
kommer att testas just ute i starka
moderatkommuner de kommande åren.
skattedebatten och de lokala
moderatpolitikernas agerande är ett
centralt område inför valet 1985. Här
följer replik av Caisa Hörberg,
ordförande (m) i Lidingö
kommunstyrelse, och kommentar av
Mats Johansson . Fler inlägg välkomnas.
Mats Johansson har i förra numret av
Svensk Tidskrift presenterat en analys
av budgetarbetets problem. De poster
som släpps igenom (och även de som
avslås) är väl motiverade och påtryckningarna från allmänheten för utgifter
verkar generellt sett vara större än på-
tryckningarna för låg skatt. När jag satt
och studerade konceptet till Mats Johanssons artikel kunde följande läsas i
Svenska Dagbladet:
”Det tarvar långkalsonger för att gå på
IFK Lidingös matcher i division l-ishockeyn. Någon ishall finns som bekant
inte på Lidingö. Än så länge duger det att
spela under månens sken, tycks öns borgerliga styre anse.” (När detta läses kanske frågan lösts genom ekonomiska insatser från annat håll.)
När jag som mycket idrottsintresserad
ordförande i kommunstyrelsen böljar
lägga ekonomiska synpunkter på ishallen
blir jag upplyst om att jag kan spara nå-
gon annanstans. Problemet är bara att
barntillsynens, äldreomsorgens, skolans
etc företrädare säger samma sak.
Även om moderater måste ha en gemensam ideologisk plattform för sitt
handlande företräder moderata politiker
i olika instanser olika intressen. Försöker vi blunda för detta får vi svårt att
förstå verkligheten.
Vi kommer även i fortsättningen att
noggrant redovisa i budget och verksamhetsplan vad de statliga åtgärderna får
för ekonomiska verkningar i Lidingö.
Jag är övertygad om, att även framtida
finansministrar – oberoende av parti –
kommer att klaga över de riksekonomiska verkningarna av kommunernas
verksamhet. Naturligtvis har alla parter
rätt ur sin aspekt.
Mats Johansson har fångat detta dilemma på ett pedagogiskt skickligt sätt.
Bortsett från några bagateller, och att
förskolans resursutnyttjande förbättrats
väsentligt 1981 – 1983, stämmer sakuppgifterna. Däremot kan sättet att presentera i och för sig riktiga siffror diskuteras. När skatteinkomsterna anges till
100 milj 1974, 200 milj 1979 och 300 milj
nästa år, frågar sig läsaren om inte motsvarande belopp i fast penningvärde
hade givit en rättvisare bild.
Kostnaderna för den centrala administrationen inrymmer även kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, vaktmästeri, skrivcentral, dataavdelning, partistöd och bidrag till föreningar. Svårigheterna när man ska järnföra med andra
kommuner är, att andra saker där kan
redovisas under central förvaltning.
Som ledamot i kommunfullmäktige
och kommunstyrelsen samt tidigare ordförande i skolstyrelsen står jag bakom
den politik som hittills förts .
Redan i 1979 års budget påhöljades
åtstramningar. Till en böljan vidtogs åtgärder av ”generell kameral” natur.
Rambudgettekniken har utvecklats.
Budgeten för åren 1982 och 1983 utgår
från hårda ramar där kompensation inte
ges fullt ut för inflation och vidare sker
nedskärning och förändring av befintlig
verksamhet.
Om vi ser på den i rikssammanhang
ofta använda volymredovisningen har
ökningen i Lidingö för åren 1979-1983
uppgått till sammanlagt 3,3% eller i genomsnitt 0,7 % per år, jämfört med för
rikets kommuner totalt 13 % eller 2,6 %
per år.
153
Besparingsåtgärder under 1982
– Vintervägunderhåll, ca 200000 kr.
– Reparationsarbeten parker, ca
130000 kr.
– Eftermiddagsverksamhet i en fritidsgård nedlagd, ca 100000 kr.
– Utomhusbad övergår i föreningsregi ,
ca 130000 kr.
– Fria läromedel reduceras genom återanvändningssystem och borttagande
av förbrukningsmateriel , ca l 000000
kr.
– Skolvärdar borttages vid högstadieskolorna, ca 270 000 kr.
– Besparingar inom skolmåltidsverksamheten, ca 200000 kr.
– Minskning av anslag för lägerskolor,
120000 kr.
– Ej fria skolkort i årskurs 7-9, 50000
kr.
– Förskollärare i deltidsgrupper från 42
veckor till 40 veckor.
– Neddragning av feriebarnsverksamheten på grund av minskad efterfrå-
gan, ca 110000 kr.
– Reducering av öppethållande vid hälften av daghemsavdelningarna, motsvarande 7,5 befattningar eller 840 000
kr.
– Mindre gynnsamma normer för socialbidrag, ca 300 000 kr.
– Landstingstimmar för terapiverksamhet minskar. En befattning vakantsättes, ca 170000 kr.
Beslutade åtgärder i budget 1983
– Ändrade städrutiner 850000 kr (motsvarar ca 4 öre per skattekrona).
– Fyra befattningar indrages inom den
centrala förvaltningen, ca 600000 kr
(motsvarar 3 öre per skattekrona).
154
– Indragning av tre tjänster vid fritidsgårdar, ca 300 000 kr (motsvarar l ,5
öre per skattekrona).
– Motorgård övergår i föreningsregi.
– Minskad studieledighet med B-avdrag
700000 kr (motsvarar 3,6 öre per skattekrona).
– Indragning av tre tjänster som barnvårdare 290 000 kr (motsvarar l ,5 öre
per skattekrona).
– Ökad hyresfinansiering av gemensamhetslokaler i servicehus 193 000 kr
(motsvarar l öre per skattekrona).
– 30 nya platser i familjedaghem genom .
bättre resursutnyttjande, ca 700000
kr.
Som nyvald ordförande i kommunstyrelsen finner jag det naturligt att nu se
framåt.
I november 1982 har en översiktlig finansieringskalkyl för åren 1984 och 1985
presenterats i kommunstyrelsen och
kommunfullmäktige. Denna kalkyl visar,
att vi kommer att få stora svårigheter att
balansera 1985 års budget med oförändrad utdebitering.
Målsättningen är dock helt klar. Vi
skall inte höja utdebiteringen denna
mandatperiod. Denna målsättning krä-
ver ett medvetet handlande. Kommunstyrelsen konstaterar därför att ”om
kommunen skall klara ökade kostnader
för ev ombyggnad av Lidingöbron samt
utbyggnad av förskola, fritidshem och
servicehus enligt gällande planer samtidigt som skatteintäkterna realt beräknas
minska med 15-20 Mkr, måste enligt
kommunstyrelsens uppfattning rejäla
förändringar ske inom den befintliga
verksamheten.
O Nämnder och styrelser har ett
sparkrav på nästan lO Mkr inför 1984 års
budget (motsvarar 50 öre i utdebitering).
O Intäktssidan kommer att bli föremål
för noggrann genomgång.
O Investeringsobjekt kommer även i
fortsättningen att noga prövas.
O Ett antal samverkans- och utvecklingsprojekt kommer att genomföras. Fn
pågår utredningar inom områdena barnomsorg och äldreomsorg.
O Kommunen kommer att satsa på utveckling av personalplanering och budgetuppföljning.
Vi är medvetna om de utvecklingstendenser Mats Johansson tecknat och är
beredda att sätta in all kraft på att lösa
problemen. Dessutom ett påpekande: så
länge vi har nuvarande system i vårt land
är det väljarna i Lidingö som på valdagen
skall utmäta det politiska ansvaret för
hur ekonomin sköts i Lidingö. Hittills
uppfattar jag betyget som väl godkänt.
Som förtroendemän kan vi emellertid
inte enbart se på vår uppgift ur ekonomisk synpunkt. Vi är valda för att ansvara för en samhällsverksamhet. Denna är i
vissa delar av betydelse för näringslivet
(infrastruktur). Samhället stödjer även
genom sina insatser de sämst ställda.
Denna sociala uppgift är en viktig del av
mitt konservativa idearv. Endast den
som känner sitt sociala ansvar får möjligheter att genomföra hårda besparingar.
Jag är medveten om att det finns människor som betraktar detta påpekande
som en undanflykt. På valdagen gör
emellertid majoriteten – även de moderata väljarna – samma bedömning. Vi
förtroendemän är valda för att fullfölja
väljarnas intentioner.
Caisa Hörberg
Kommentar
Caisa Hörberg visar i sitt inlägg på de
konkreta svårigheterna. Hon tillhör sä-
kert den medvetna delen av de kommunalpolitiskt aktiva i partiet. Det finns
många goda förklaringar till lägets uppkomst. Och färdriktningen råder heller
inget tvivel om. Det återstår alltså bara
att i september 1985 konstatera att
Lidingömoderaterna går till val på budskapet ” vi klarade åtstramningen utan
skattehöjningar”. Konservatismens sociala ansvarstagande kan inte vara liktydigt med ishallens byggande, därom är vi
säkert överens.
Det kan dessutom tyckas orättvist att
peka ut just Lidingö. Det finns rimligen
andra starka moderatkommuner, där affärerna är sämre skötta. Det finns framförallt alltför många kommuner i landet
där moderaterna överhuvudtaget inte
kan påverka den praktiska politiken, och
där skattetrycket är därefter. Lidingö
borde mot den bakgrunden ha bättre förutsättningar än de flesta andra kommuner att klara de kommande årens
mycket hårda påfrestningar socialt, politiskt och ekonomiskt. Därom får vi besked av verkligheten.
Medvetandehöjningen bland de moderata kommunalpolitikerna är en tillgång
för partiet i framtiden. Den har tagit tid.
Det är först nu resultaten böljar skönjas.
1978 skrev Ulf Adelsohn som borgarråd i Stockholm en snabbläst handbok
för kommunalpolitiker, betitlad ”Kommunalmän! Hur skulle ni göra om det
vore era egna pengar?” I den ger han
konkreta råd och tips, som nu böljar
anammas över landet. Utgångspunkten
är en framskrivning av den kommunalekonomiska utvecklingen, som då pe- 155
kade på en genomsnittlig kommunalskatt
på 36 kronor redan 1985.
”Vi måste arbeta som om vi inte hade
rätt att höja skatten”, skriver Adelsohn.” ”Om inte vårt ekonomiska system skall behöva ersättas av ett annat,
kommer partierna snarare att vara tvingade att bjuda under varandra.”
Adelsohn vill öka användningen av andelstaxor, t ex för att komma åt det missbruk av färdtjänst han noterat. Han vill
finansiera de allt tyngre kostnaderna för
åldringsvård med de pengar som införande av karensdagar ger. Han vill delegera
budgetansvaret långt ned i förvaltningarna, föra ut pengarna i möjligaste mån till
användarna att hantera, t ex på fritidsgårdarna. Morötter för sparande måste
införas för den som har sparmöjligheten.
Ett mål för personalminskningar bör sättas upp, t ex på en procent per år.
Utredningar kan skrotas i många fall,
skrytbyggenas tid är förbi, inga statliga
förordningar genomförs utan l00 procents kostnadstäckning, staten skulle
kunna överta huvudmannaskapet för
vård, skola och barnomsorg, landstingen
avskaffas, osv. När det gäller avgiftsfinansiering är han givetvis positiv, men
påpekar att om man ”tog full kostnadstäckning för begravningar skulle det förmodligen bli ett ramaskri”.
I valet av metoder för att åstadkomma
önskad åtstramning slår Adelsohn fast
att ”det absolut bästa är att kräva en
kommunal folkomröstning för att få
medborgarnas medgivande att höja skatten”. Det skulle vara ”det mest verksamma medlet för att hålla oförändrad
skatt”.
Adelsohn har kanske på några punkter
reviderat sin uppfattning, eftersom situa- . r
156
tionen nu är en annan, värre. Men i huvudsak är det detta program som de moderata kommunalpolitikerna har att genomföra. Gösta Bohman höll som ekonomiminister ett tal vid partiets kommunalpolitiska rikskonferens 1981, som
blivit smått klassiskt. I det utvecklas den
ekonomiska analysen mot bakgrund av
krisårens erfarenheter.
Bohman slår fast att utrymme saknas
för ” annan kommunal expansion än den
som behövs för att bibehålla dagens servicenivå under beaktande av de demografiska förändringarna”. Ytterligare avgiftsfinansiering diskuteras, liksom vilka
uppgifter som kan ”återgå till den enskilda medborgaren och vilka som kan utföras för kommunens räkning genom utomstående företag”. Ute i kommunerna
måste ”vi målmedvetet sträva efter att
till kommuninvånarna själva föra över
sådana kommunala tilJgångar som i dagsläget ligger bundna i mark och bostä-
der”. Bohman tvekar inte om folkopinionen: ”Vi vet att i valet mellan höjda
skatter och återhållsamhet med kommunala utgifter råder det inte någon tvekan
om var huvuddelen av svenska folket
står”, på den moderata rikslinjen alltså.
I den moderata kommunalmotionen
till årets riksdag nöjer sig partiet inte
med att kräva lagstiftning i riksdagen om
kommunalt skattestopp. Moderaterna
vill dessutom se att kommunalpolitikerna går in i den redan antagna budgeten för 1983 och justerar med sparpaket
som skallleda till nolltillväxt.
Göran Lennmarker, planeringschef på
riksorganisationen:
– Det innebär generellt sett reella volymminskningar i verksamheten. De
kommuner som har haft en snabb expansion eller har god finansiell ställning har
de största förutsättningarna att klara det
målet. – Men det går inte bara att nagga
mindre verksamheter i kanten. Vi måste
titta på de stora sektorerna, vård och
skola. Effektivisera, privatisera, avveck·
la.
Lennmarker tar Uppsala kommun
som exempel, där han själv är kommu·
nalt aktiv. Där har moderaterna kommit
fram till en skattesänkning på 0:85 i sitt
budgetalternativ, medan socialdemokra·
terna vid makten höjde skatten för 1983
med en krona, till16:85 kommunalt.
– Visst vill väljarna ha god service i
sin kommun, tror Lennmarker. Och de
är villiga att betala för den. Men de bör
också få veta de verkliga kostnaderna
när den bedrivs i offentlig regi, särskilt
som de ofta betalar för undermålig verk·
samhet, t ex i de skolor som släpper ut
analfabeter.
Kommer moderaterna då att klara av
att föra ut argumentationen och kunna
stå emot det politiska trycket?
– Ja, en mycket kraftig åtstramning
har skett och sker i de moderata leden.
Vi måste klara att informera och förklara
alternativen.
– Vi utgår från att vi kan nå det inne·
boende förnuftet hos de flesta medborga·
re. Det är min erfarenhet att allmänheten
är mera krismedveten än många politi·
ker, framförallt i andra partier. Hushål·
len måste få klart för sig vad den kom·
munala servicen verkligen kostar, vi
måste sätta prislappar på verksamhe·
terna.
Lennmarker varnar samtidigt för den
socialdemokratiska taktiken med dubbla
budskap. Den bygger på att man samtidigt kan säga att ”vi vill minsann också
spara” och ”vi skall göra det utan att
välfården drabbas”. Man aviserar sparvilja på olika områden, utan att verkligen
omsätta den i praktiken i samma utsträckning.
Frågan är hur länge den taktiken
räcker som kontrast till det moderata alternativet i ett läge där det statsfinan- 157
sieila läget kommer att kräva att statssubventionerna av den kommunala verksamheten avvecklas. Idag uppgår de till
50 miljarder kr. Hur länge kan staten
betala bidrag till kommunerna motsvarande 15 kommunalskattekronor, halva
kommunalskatten?
Mats Johansson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner