Print Friendly

Mats Johansson; Che Guervara lever

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS JOHANSSON:
Che Guevara lever
Che Guevara förutspådde ett eller flera
Vietnam i Latinamerika och han har
blivit sannspådd. l Nicaraguafinns en
stark sovjetstödd militär och polis och
detfria ordet är strypt.
Förutsättningarna för att upprätta ännu
ett socialistiskt mönsterland är
uppfyllda. Målet är att revolutionen
skall spridas till grannländerna. Allt fler
amerikanska kongressmän är dock
ovilliga till att genom aktivt eller passivt
motstånd mot president Reagans politik
medverka till att stabilisera en
kommunistisk plattform i
Centra/amerika. l Nicaragua har
kommendanterna berövats sin
idealistiska fasad och lurar snart endast
biståndsarbetare från SS U. l den
gradvisa omvandlingen av en grym
feodalism till en marknadsekonomi med
borgerliga fri- och rättigheter har
kommendanterna ingen roll. Folkets
frihet är inte deras mål.
Redaktör Mats Johansson har det
senaste året varit stationerad i
USA.
Varför kan inte sandinisterna i Nicaragua få bygga sitt post-revolutionära samhälle i fred, de vill ju så väl?
Denna typiska svenska problemformulering har en obehaglig klang av Vietnam-debatt över sig. Som vi för 10-15 år
sedan intalades att Ho Chi Minh och Pol
Pot ville de indokinesiska folkens väl,
och att allt skulle bli bra bara USA lämnade Sydvietnam, får vi nu veta att en
fredlig lösning av konflikterna i Centralamerika är möjlig endast om USA drar
sig från regionen.
Hur kan det lilla fattiga Nicaragua utgöra något hot mot det stora mäktiga
USA, frågar en vänster som än en gång
vill få till stånd en internationell kamp i
svart-vitt mellan en socialistisk David
och en kapitalistisk Goliat. Som vi en
gång skulle lära oss att Fidel Castro närmast var socialdemokrat och FNL en
självständig nationell befrielsekraft,
heter det nu att sandinisterna egentligen
är demokrater som bara begått vissa
”misstag” på grund av det amerikanska
invasionshotet.
Det är nog säkrast att framställa saken
så; kommendanterna är populärare
bland socialister i Stockholm och Washington än bland de nicaraguaner som
köar för att komma över matbutikernas
förråd av sådana öststatsdelikatesser
som t ex sardiner. Men sådana kulisser
kan inte i längden dölja den socialistiska
revolutionens anatomi; flyktingströmmarna tecknar sin egen bild av ”befrielsen”.
‘Rörelseriktningen är entydig
Den svenska debatten är fortfarande närsynt och statisk. I fallet Nicaragua är ett
huvudargument att sandinisterna inte är
422
så farligt socialistiska, eftersom ekonomin fortfarande till 60 procent är privat.
Detta påstående används märkligt nog
främst av socialister, som bevis för att
revolutionen inte går för fort.
Men det avgörande är inte takten, utan
slutmålet. Och rörelseriktningen är entydig.
Kommendanterna har en stark Sovjetstödd militär och polis i ryggen och kan
rusta tämligen ostört. De har sina folkdomstolar och kvarterskommitteer som
kontrollerar tilldelningen av ransoner.
De har strypt det fria ordet och hanterar
resterna av politisk opposition efter behag.
De yttre förutsättningarna för att upprätta ännu ett socialistiskt mönsterland
är således uppfyllda. Men socialism är
nu inte bara en diet på sardiner från Bulgarien eller ens elektrifiering av landsbygden, som Lenin ville få omvärlden att
tro.
I enlighet med det marxist-leninistiska
mönstret bjuder nästa fas på eliminering
av borgarklassen, det privata näringslivet och kyrkan. Staten tar kultur och
utbildning i indoktrineringens tjänst, och
efter att kommunisterna rensat ut demokraterna ur folkfronten tar de i sin tur
statsapparaten i kommunistpartiets
tjänst. Hegemonin breder ut sig.
Sålunda konsoliderad . kan den fullkomnade totalitära staten gå vidare till
sin slutliga uppgift, att expandera. Revolutionen skall spridas till grannländerna,
först för att stoppa spröda demokratier i
utveckling som El Salvador och Costa
Rica, sedan över hela Centralamerika.
I El Salvador sker det med särskilt
svenskintresse, eftersom gerillans politiske ledare Guillermo Ungo sedan länge
har goda kontakter inom socialdemokratin och Socialistinternationalen. Det är
denna gerilla som nu har övergått till att
mörda borgmästare och andra civila
funktionärer för att efter mönster från
Sydvietnam tvinga fram en militarisering
av förvaltning och vardagsliv.
Sakta faller Domino-brickorna en efter
en på sin plats, i morgondagens Centralamerika som i gårdagens Indokina. Che
Guevara hade rätt i sin teori om ett eller
flera Vietnam i Latinamerika, han var
bara litet tidigt ute.
Starkt sovjetiskt stöd
Ännu en tid skämtas det i Managua. Höjningarna av telefontaxan för utrikessamtal till astronomiska summor föranleder
folkhumorn att fråga varför sandinistledaren Daniel Ortega så ofta reser till
Moskva; jo, det är billigare än att ringa
dit.
Frågan är om detta lockar till skratt
hos de amerikanska kongressmän som i
våras gjorde sitt yttersta för att tillfoga
president Reagan ett partipolitiskt nederlag i striden om stödet till rebellerna
Contras. Medan kongressen debatterade
och voterade, lossade ett sovjetiskt fartyg militär materiel i hamnen i Corinto.
Och så snart sandinisterna hade fått sin
propagandaseger, tackade Daniel Ortega
för hjälpen genom att resa till just
Moskva för att hämta mera militärt och
ekonomiskt stöd.
Det är klok politik för en ambitiös revolutionär; Sovjetunionen vet att hjälpa
sina allierade. Sandinisterna har de senaste åren till sina 50 000 soldater kunnat
foga både pansar och artilleri, och nu
väntar en upprustning av det litet magra
flygvapnet.
Det stora flygfältet Punta Huetel är
fårdigbyggt och sex fina sovjetiska attackhelikoptrar av modellen Mi-24
HIND, beskrivna som världens snabbaste och bäst beväpnade ” flygande
tanks”, finns på plats. De har varit mycket effektiva i det sovjetiska folkmordet i
Afganistan och kommer säkert väl till
pass mot rebellerna.
Den amerikanska kongressens inställning
Kommendanterna kan emellertid inte
vara säkra på att för evigt hålla ställningarna på sin viktigaste front, i den amerikanska kongressen. Där finns en stor
grupp kon ervativa och moderata politiker i båda partierna, som knappast vill få
skulden för att genom aktivt eller passivt
motstånd mot president Reagans centralamerikapolitik ha stabiliserat en kommunistisk plattform i Centralamerika.
I längden kan det också vara svårt för
sandinisterna att spela upp sin propaganda- och desinformationskampanj om och
om igen. Den må vara effektiv i länder
som Sverige, men i USA:s pluralistiska
opinionsbildning står den inte oemotsagd. T o m antikonservativa Washington Post, om är mot militärt stöd till
Contras, reagerade mot kongressens
agerande i de första omröstningarna om
biståndet till Contras i våras och slog fast
att motståndet mot sandinisterna är ”en
legitim politisk kraft” som bör stödjas
diplomatiskt, politiskt och ekonomiskt.
Det är visserligen föga troligt att det
går att rädda demokrati och marknadsekonomi i Nicaragua utan militärt tryck
423
mot kommendanterna, men det är samtidigt värdefullt att även Reagans kritiker
erkänner att den antikommunistiska oppositionen har en moralisk rätt att göra
motstånd. Det var det som saknades i
Vietnam.
Det viktiga med stödet till Contras är
alltså inte dess former eller antalet miljoner, utan legitimeringen av kampen
mot en totalitär samhällsutveckling.
Resultatet av Reagans politik
Så har då Reagan i alla fall åstadkommit
något. För fyra år sedan övertog han en
centralamerikapolitik i spillror efter
Jimmy Carter. Sandinisterna hade fått
över 100 miljoner dollar i amerikanskt
bistånd, medan ett El Salvador plågat av
extremistisk terror till höger och vänster
höll på att falla i vänstergerillans händer.
Idag har El Salvador fått andrum att
bygga en demokratisk utveckling, bort
från våldets spiral. l Nicaragua har kommendanterna berövats sin idealistiska fasad, och lurar snart endast biståndsarbetare från SSU. Men ” kubaniseringen”
av Nicaragua hotar, mer än något annat,
det lilla som efter århundraden av fattigdom och förtryck har åstadkommits för
att möjliggöra fred , frihet och stabil ekonomisk utveckling i regionen.
I den processen, den gradvisa omvandlingen av en grym feodalism till en
marknadsekonomi med borgerliga frioch rättigheter, har kommendanterna
ingen roll. Folkets frihet är inte deras
mål.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism