Print Friendly

Mats Fält; Partiets kansler

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS FÄLT:
Partiets kansler
N
u har han gått hela varvet runt,
det återförenade Tysklands förste kansler. Från att ha varit ung,
arg och oppositionell med stöd från
CDU:s ungdomsorganisation till att bli
regeringschef och alla hotande konkurrenters baneman.
Werner Filmer och Heribert Schwan:
Helmuth Kohl. ECON Verlag 1990
Helmut Kohls karriär, som den beskrivs i
boken ”Helmut Kohl” av Werner Filmer
och Heribert Schwan, illustrerar tydligt
partiernas betydelse i länder som Tyskland och t ex Sverige. Kohl bedrev sin
opposition mot det gamla gardet i 1950-
och 1960-talets Rheinland-Pfalz inom
partiets ram och byggde mycket målmedvetet upp sin ställning som en av CDU:s
mest inflytelserika politiker.
Konrad Adenauer sägs aldrig ha besökt partihögkvarteret i Bonn under sin
tid som kansler. Han avskydde dessutom
Preussen och var mycket skeptisk till
dess traditioner. Helmut Kohl skrev till
och med sin avhandling om det lokala
CDU:s utveckling och har åter gjort soldatkonungarnas huvudstad till nationens
politiska centrum.
Därmed inte sagt att Helmut Kohl
skulle sakna andra erfarenheter än de
som idogt partiarbete kan ge. Född 1930
behövde han inte delta i kriget men väl
röja upp efter bombangreppen och samla
ihop dödsoffer i sin hemstad Ludwigshafen. Den äldre brodern stupade 1944.
Efter kriget följde studier bl a vid universiteten i Frankfurt och Heidelberg.
Fritiden användes för arbete i slipverket
på BASF:s stora anläggning i Ludwigshafen.
Kohl började tidigt engagera sig i politiken och blev snabbt en uppskattad talare och kampanjorganisatör. En mer tvivelaktig insats var ett nattligt slagsmål
mellan CDU:s och SPD:s affischeringsstyrkor i Ludwigshafen. Kanslerns imponerande kroppshydda torde inte minst
vid detta tillfälle ha varit en tillgång.
I hemstaden och i regionen, den efter
kriget nyskapade delstaten RheinlandPfalz, förberedde Kohl sin väg mot makten. Han återvänder gärna till Mainz där
han verkade som ministerpresident. Där
var livet mindre präglat av stress och krav
än det senare blivit i Bonn. I boken betonas Helmut Kohls behov av kontakter
med hembygden och vännerna. Utanför
strålkastarljuset är han uppenbarligen en
stor social tillgång.
Att maktövertagandet skedde just
1982 var en tillfällighet. Hans företrädare
som partiordförande, Rainer Barzel, var i
början av 1970-talet mycket nära att beröva SPD makten i Bonn. Själv hade
Kohl bara behövt ytterligare en procent
av västtyskarnas röster för att ta över
redan 1976.
Kohls ständige trätobroder och allierade, Franz-Josef Strauss, gjorde sitt bästa
för att stäcka hans planer. Kohl var den
klokare av de två även om Strauss visade
prov på både briljans och väl utvecklad
känsla för opinionens skiftningar. Ofta
föll Bayerns ministerpresident på eget
grepp. Han gick för långt eller lät känslorna ta överhanden på ett kontraproduktivt sätt.
En ironisk poäng är att Kohl faktiskt
är född ”bayrare”. Pfalz var från 1777 till
1946 en del av det sydliga kungariket.
Det framgår fortfarande av fristatens
”nationalsång”. Unionen präglades tidvis
av starka motsättningar mellan det mer
liberala Pfalz och det konservativa
Bayern.
Utomlands är bilden av Kohl övervä-
gande negativ. Economists förre chefredaktör har kallat honom dumbom. I tysk
press har han framställts som klumpig
och odiplomatisk. Inte i klass med den
stackars näringsministern Mällemann
(FDP), men ändå. Verkligheten är betydligt mer komplicerad.
Den egentligen arrogante socialdemokraten Helmut Schmidt uppskattades på
ett helt annat sätt av en journalistkår som
aldrig haft någon större respekt för
unionspartierna. Kohls folklighet slår
inte igenom och regeringens länge stora
ekonomiska framgångar gav inte de förväntade opinionsvinsterna. Att vara underskattad kan dock samtidigt vara positivt – åtminstone om valkampanjerna
drivs av Västeuropas kanske starkaste
partiorganisation.
Helmuth Kohl är en mycket kompetent generalist. Kanske alltför ytligt informerad och ibland impulsiv vid fel tillfällen, men i det stora hela effektiv som regeringschef. Koalitionsregeraodet sätter
vissa gränser för kanslerns och hans partis möjligheter. Själv tycks han föredra en
~-……_,_~ . ~- … –
71
koalition med fridemokraterna före en
egen majoritet tillsammans med det
bångstyriga bayerska systerpartiet
En mindre sympatisk sida är avogheten mot nya förmågor som på sikt skulle
kunna hota hans ställning. Ett antal kronprinsar har, delvis som en följd av insatser från förbundskanslerns sida, ställts åt
sidan eller befordrats snett ut åt höger.
För mer ideologiskt engagerade läsare
torde Helmut Kohls pragmatism framstå
som tvivelaktig. Makten verkar ha varit
ett mer centralt begrepp än de politiska
ideerna. Visst är Kohl övertygad kristdemokrat och anhängare av ett fritt nä-
ringsliv men han tycks sällan ha visat
prov på något större ideologiskt patos.
CDU är hans parti och politik ett hantverk som fordrar praktiska lösningar.
De ideologiska djupdykningarna lämnar Tysklands kansler med varm hand åt
andra. Det är kanske en konsekvens av
krigsupplevelserna och det faktum att
Tysklands plats i Europa varit ett känsligt
kapitel under hela Helmut Kohls aktiva
tid. Den som tvingas röja upp efter
RAF:s bombräder och höra nazistledarnas propagandatal i radio ser nog med
större skepsis på ideologiskt nit än de
flesta andra.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner