Print Friendly

Margots bleka avtryck

Av Per Heister | 5 februari 2010

Emily von Sydow
Margot Wallström – Den svenska modellen
Ekerlids förlag 2009

Biografi av von SydowNär den Europeiska kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso före jul presenterade sitt nya team visade det sig att Margot Wallströms portfölj inte fanns längre. Enligt den officiella presentationen hade ingen längre kommunikationsansvar i kommissionen. När han några dagar senare fick frågan om kommunikationsansvaret konstaterade han att jo, visst finns det en ansvarig, det är Vivianne Reding, men det var en så obetydlig del av hennes område att han inte tog med det i presentationen.

Så kan man kort sammanfatta det fotavtryck och det inflytande Margot Wallström haft de senaste åren. Indirekt bekräftar Barosso därmed den viktigaste slutsatsen i Emily von Sydows välskrivna porträtt av Margot Wallström i Den svenska modellen.

von Sydow konstaterar att under alla år på toppen i politik i både Sverige och EU har Wallström aldrig riktigt granskats, så som makten skall granskas, kritiskt och noga. Den personliga charmen har stått i vägen, de som suttit ned med henne en stund har blivit förtjusta och förblindade.

Men vad har hon egentligen uträttat? Vilka avtryck har hon satt inom de områden där hon verkat, frågar sig von Sydow. Och hon svarar själv att det är väldigt få. Visst gjorde hon en del nytta som miljökommissionär även om hon inte ens efter sin första mandatperiod med tunga lagstiftningsärenden betraktades som en tung kommissionär av internationella bedömare.

När Göran Persson omnominerade henne hävdade han också att Sverige fått en verkligt tung position; ansvar för kommissionens kommunikation och vice ordförande med ställning som ställföreträdare för ordföranden – det finns flera vice ordförande men hon blev primus inter pares. Utnämningen möttes med stolthet i Sverige, men i Bryssel lät det annorlunda. Hon hade inget lagstiftningsansvar alls – vilket hon sedermera enligt von Sydow ångrar att hon inte begärde – och den som inte har lagstiftning på agendan saknar i Bryssel all praktisk betydelse.
Kommunikationsansvaret var en rätt nebulös skapelse; det visade sig att hon i praktiken blev en feel good-ambassadör som försökte ta varje möjlighet att tala väl om EU. Den gamle nej-socialdemokratiske parlamentsledamoten Sören Wibe kallade henne för ”branding-kommissionär”.

Den kommunikation hon hade ansvar för innefattade inte kommissionens presstalesmän – inte ens hennes egen rapporterade till henne utan till chefen för talesmännen Johannes Laitenberger som rapporterade till Barroso. Och det skrattades en hel del kring själva tanken att handelskommissionären och Tony Blairs kungamakare Peter Mandelson skulle samråda med Wallström innan han gjorde något utspel.

Rollen som ställföreträdare måste också ha varit en grym besvikelse. Den betydde i praktiken att alla viktiga debatter i Europaparlamentet inleddes av Barroso och den för tillfället sittande ordföranden för Europeiska rådet. Så följde en debattrunda med de viktigaste företrädarna i parlamentet, varpå alla dessa lämnade lokalen för att ha bilaterala möten, presskonferens eller för att äta lunch. Ställföreträdaren Wallström fick sitta kvar i lokalen för att efter tre timmar avrunda debatten inför i huvudsak tomma bänkar.

Granskningen av det politiska innehållet i Wallströms testamente leder till en ganska ingående analys av hennes demokratisyn och hennes politiska bevekelsegrunder. Den granskningen är också den mest kritiska. Wallströms allmänna välvilja och hennes önskan att alltid stå på det godas sida leder till en extremt centralistisk och elitistisk politisk grundsyn. Så skriver inte von Sydow men hon understryker att Wallström är federalist och att hon aldrig gjort någon hemlighet av att hon anser att EU skulle bestämma mer.

Och demokrati synes för Wallström vara allt som hon är för. Någon grundläggande tanke om maktdelning och om medborgarnas roll i politiken synes hon inte omfatta. Kanske är det karaktären av hennes propagandauppdrag som leder henne till konstiga slutsatser om medborgarnas vilja och hur den kan ta sig uttryck. Berömt är ett Youtubeklipp som cirkulerades vitt och brett där hon argumenterade för att det irländska folkets vilja kan utläsas ur eurostats opinionsmätningar snarare än genom folkomröstning… Hon vägrade se resultatet när den irländska folkomröstningen blev ett nej som ett svar på frågan. Genom att granska opinionsmätningar skulle överheten ta reda på vad irländarna ”egentligen” menade när de sa nej. Som om det kunde räknas som något annat än… nej.

I Bryssel finns en hel del institutioner med högst tveksam demokratisk legitimitet. I den ekonomisk sociala kommittén, Ecosoc, samlas företrädare för de sociala parterna, det vill säga korporationer på i huvudsak arbetsmarknaden, som vid sidan om de lagstiftande församlingarna parlamentet och rådet har betydande också formellt inflytande. För den som är van vid svenska förhållanden är väl inte arbetsgivarnas och löntagarnas organisationers inflytande någon nyhet men den formalisering som finns i andra länder och i Ecosoc förefaller demokratiskt tveksamt. En kvarleva från Italien före andra världskriget.

Wallström är fylld av förslag om parallella icke-valda men utnämnda strukturer; ungdomsparlament och formaliserade rådgivande grupper av ungdom och andra av makten utvalda representanter för ”vanligt folk” etcetera. Och hon tycks inte ha reflekterat över att det blir mindre demokrati, mindre tydligt och mindre transparent ju fler särintressen man organiserar.

Hon tror också att man kan engagera medborgarna genom att anställa flera talespersoner, debattörer och propagandister som kortar kommunikationsvägarna mellan makthavarna och medborgarna. Det är ju något konstigt om man tror att demokratin vidgas av att kommissionen anställer flera personer som kan skriva EU-positiva debattartiklar och blogginlägg.

Under hennes tid har också mängden stortavlor som från EU-institutionernas fasader informerar medborgarna om vad som gäller ökat kraftigt. Storebror har ständigt nya propagandabudskap och maningar; om alltifrån att Du skall sluta röka till att i år skall Du tänka på de fattiga och nästa vecka skall Du vara bekymrad över att baciller riskerar bli resistenta mot antibiotika om Du tar för mycket mediciner.

Emily von Sydows bok förlorar inte i betydelse bara för att Wallström lämnar Bryssel och kanske drar sig undan. Nej, man kan också läsa den som en studie i hur det kan komma sig att somliga politiker lyfts till skyarna av människor som borde veta bättre. Och vara mer kritiska.

Kapitlet ”Sektledaren” handlar om hur Wallström skapar lojaliteter i den lilla världen som bygger obrottslig och okritisk lojalitet. Och det är alltid så det börjar, med fanatiska anhängare som slår ned på all opposition och alla invändningar. Själv är Wallström inte främmande för manlig härskarteknik. von Sydow har berättat i TV hur Wallström kom fram till henne efter bokens publicering och fällde kommentaren att ”Madeleine Albright har sagt att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar kvinnor”.

Margot Wallström – den svenska modellen är visserligen en biografi, men den saknar fotnötter och personregister. Å andra sidan är det en ”page turner”. Läs den!

Per Heister arbetar för EPP-ED-gruppen i Europaparlamentet med pressfrågor

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner