Margit Gennser; Socialförsäkringssystemen behöver förnyas


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARGIT GENNSER:
Socialförsäkringssystemen
behöver förnyas
Socialförsäkringssystemet utmärkes av allt större brister. Det
gäller inte minst ATP som är
uppbyggt på ett komplicerat
schablonsystem som passar allt
mindre när valfriheten av livsstil
blir allt mer betydelsefull.
Många små steg behövs för
att reformera systemet så att
resultatet blir ett stabilt pensionssystem och en humanare
och säkrare värld för alla äldre.
Civilekonom Margit Gennser är
moderat riksdagsledamot och
ledamot av socialförsäkringsutskottet.
B
esök i antikvariat kan ge oväntade
perspektiv på den ekonomiska och
sociala utvecklingen i vårt land. En
liten bok inspirerad av Gunnar Sträng
1957 och skriven av sex framstående ekonomer med titeln ”Recept mot inflation”
lämpar sig bra som avstamp för en artikel
inte endast om dagens ekonomiska problem utan också om dagens allt större
brister inom socialförsäkringssystemet,
inte minst inom ATP.
De ekonomiska problemen framgår av
Gunnar Strängs förord:
– I den dagsaktuella samhällsdebatten intar de ekonomiska problemen sin givna förgrundsställning. Inflationsrisk och full sysselsättning, fördelningen av nationalprodukten mellan investering och konsumtion,
sparandets centrala funktion i välståndsutvecklingen, sambandet mellan lönerörelser
och prisstabilitet, allt detta är frågor som på
ett avgörande och inträngande sätt berör
oss.
Problemen är välbekanta för oss svenskar
1990. Inflationsutvecklingen har bara accelererat under årens lopp. Arbetsmarknadens funktionssätt har snarare försämrats än förbättrats och det privata sparandet har allvarligt sviktat.
Vilka metoder för att bemästra problemen rekommenderar då de sex ekonomerna?
Bättre styrning, bättre planering, större
svängrum för den offentliga sektorn, högre beskattning och tvångssparande! Visst
återfanns tvivel på de rekommenderade
metoderna. En återgång till mer utpräglade marknadsekonomiska lösningar tycks
inte ha ansetts politiskt möjligt och passade för övrigt inte heller in bland de gängse
ekonomiska modellerna som i hög grad
byggde på Keynes syn på ekonomi och en
betydande tilltro till social ingenjörskonst.
1957 var i Sverige inte endast ett år
som kännetecknades av en pessimistisk
långtidsutredning och fruktan för överhettning och inflation. Detta och de kommande åren präglades också av den djupa
ATP-striden.
Den kollektiva utformningen av ATPsystemet inspirerades givetvis av socialpolitiska motiv. Men andra minst lika viktiga faktorer bakom förslaget var många
ekonomers önskan att öka arsenalen av
ekonomiska verktyg.
Nu har vi facit i handen. Recepten har
inte varit lyckosamma. I stället har de bidragit till dagens samhällsekonomiska
strukturkris – ett alltmer urgröpt penningvärde, obalans mellan offentlig och
privat sektor, socialförsäkringssystem
som blir allt svårare att styra, ett för lågt
nyföretagande, en allvarligt hotad tillväxt
och en bytesbalans i oordning. Inte minst
framtida pensionärsgenerationers trygghet hotas om utvecklingen tillåts fortsätta.
Pensionssystemets kris,
fördelningssystemets kris
ATP-systemet är i kris. Detta har bl a en
offentlig utredning SOU 1988:567 ”Pensionssystemets stabilitet” vidgått. Den demografiska utvecklingen, låg tillväxttakt
samt inneboende svagheter i själva konstruktionen av pensionssystemet utgör
alla orsaker till krisen.
Antalet äldre kommer att snabbt öka
vid början av 2000-talet, dels beroende
på att de stora efterkrigskullarna går in i
pensionsåldern, dels därför att fler människor blir äldre.
De flesta pensionssystem som kon- 195
struerades för 40 år sedan var fördelningssystem, där ett års avgifter används
för att täcka samma års pensioner. När
stora årskullar befinner sig i aktiv ålder
klarar sig pensionssystemet med förhållandevis låga avgifter. Motsatsen blir fallet
när små kullar i arbetsför ålder med sina
avgifter ska betala de stora kullarnas pensioner. AP-fonderna kan endast till ringa
del överbrygga ojämnheterna. Ökar samtidigt de äldres livslängd och pensionsåldern ligger fast eller t o m sänks skapas
betydande påfrestningar. Samma gäller
om tillväxttakten i ekonomin sjunker.
Obefintlig tillväxt skulle enligt SOU
1988:567leda till avgiftsuttag på drygt 26
procent 1995 och som mest över 40 procent 2015 för att täcka pensionerna.
Fördelningssystem kommer oavsett nu
berörda förhållande att förr eller senare
kräva växande avgifter. Små pensionärskullar frestar politikerna till bättre pensionsförmåner. Paradoxalt nog genererar
även dåliga tider större frikostighet. Pensionering används som arbetsmarknadspolitiskt instrument. Fördelningsmodellen är genom sin konstruktion instabil.
Fördelningssystemets pensioner måste
värdesäkras. Detta kan ske genom priseller lönekostnadsindexering. Vid prisindexering värdesäkras pensionen vid pensionstillfället Pensionärernas standard
blir densamma vid 65 som vid 85 års ålder. Vid generella standardhöjningar
kommer dock den relativa standarden att
bli sämre vid ökande ålder. Prisindexeringen vid reallönesänkningar kommer
att skapa motsatta förhållanden. I ett land
som Sverige, där jämförelser mellan grupper är viktiga, blir det politiska trycket
stort att ändra reglerna till förmån för löntagarna.
~–·—-
196
I ett fördelningssystem måste pensionens storlek genom olika regler kopplas
till den tidigare lönen. I ATP-systemet beräknas pensionen som bekant på de 15
”bästa” åren och full pension utgår efter
30 intjänandeår. Varje intjänandeår ger
pensionspoäng för inkomster mellan 1
och 7,5 basbelopp. Ändringar av intjä-
nandetid och beräkningsunderlag, t ex en
ökning av de 15 bästa åren till de 20 bästa
påverkar i hög grad pensionsutfallet samtidigt som kostnaderna minskar. En höjning av pensionstaket till 8,5 basbelopp
ökar däremot kostnadsbelastningen men
höjs inte taket kommer ATP att på sikt
förvandlas till en folkpension. Folkpensionsavgifterna övergår till att bli skatt i
stället för avgift.
Regelsystemet inom ATP skapar i sig
problem för framtiden. 2000-talets arbetsmarknad kommer att kännetecknas
av större flexibilitet än vad vi är vana vid.
Antalet långtidsutbildade kommer att
öka. Önskemål om högre pensionsålder
blir allt vanligare. Allt detta gör att ATP,
uppbyggt på ett komplicerat schablonsystem, får allt sämre ”passform” där valfriheten av livsstil blir allt betydelsefullare.
Alternativet – premiereservsystem
Alternativet till fördelningssystemet är
premiereservsystemet Detta har en rad
fördelar. Det kräver ingen indexering.
Pensionerna utgår av premiereserven och
dess avkastning. Värde- och standardbeständigheten uppnås genom en god förräntning.
Kritikerna har framhållit att inflation
kan urgröpa värdet av finansiella placeringar. Investeringar i sakvärden kan vara
riskfyllda vid genomgripande strukturförändringar i näringslivet. Risken för stora
fonder och maktkoncentration brukar
framhållas. Invändningarna har fog för
sig.
Men ett pensionssystem utan indexering har fördelar; en stor kader av pensionärer skulle på ett effektivare sätt fungera
som väktare av penningvärdet. Möjligheterna för pensionssparandet att söka sig
till olika förvaltare och kapitalplacerare
på en alltmer internationell kapitalmarknad skulle bidra till riskspridning och
konkurrens om att förvalta sparandet så
bra som möjligt.
Alternativet är premiereservsystemetsom har en radfördelar.
Paradoxalt nog är det äldre premiereservsystemet bätte anpassat till framtidens krav på flexibilitet. Den enskilde kan
på ett mera skräddarsytt sätt anpassa sin
framtidsplanering till egna önskemål.
Omvandlingen
Det är en sak att konstatera att nuvarande
ATP-system uppvisar uppenbara konstruktionsfel. En del fanns med från början. Andra har skapats under resans gång,
under ATPs 30-åriga existens. Men den
verkligt aktuella frågan är i dag om och
hur ett nytt system kan växa fram ur det
gamla.
En långsiktig strategi måste vila på ett
antal grundpelare:
För det första förvandlingen måste ske
gradvis så att ATP-pensionärernas framtid inte äventyras. Ingen ”en gång för alla”
fastlagd stor förändringsplan behövs.
För det andra förändringen ska gå i
marknadsekonomisk riktning. Alla de
överväganden som hängde samman med
önskemål om statlig planering och styrning av ekonomin har varit till skada. Individens självbestämmande ska stå i förgrunden. Kollektivistiska synsätt bör uppfattas som förlegade.
En långsiktig reformkedja kan inledas
med aktiv uppmuntran av enskilt pensionssparande. De regler som de senaste
20 åren har försämrat pensionssparaTIdets villkor bör avskaffas. Människor
med kort men intensiv verksamhet ska
under kort tid kunna spara samman till
sin pension. De som har en järnnare inkomstutveckling kan ta längre tid på sig.
Familjernas möjlighet att fördela pensionssparandet på det sätt de önskar mellan makarna ska återställas. skatteregler
ska inte verka hindrande i detta hänseende. ATP-taket bör ligga fast och de ursprungliga och principiellt riktiga reglerna för avgiftsuttaget återställas, dvs avgifter uttas endast på pensionsgrundande inkomst.
ATP-systemets förvandling till ett tillfredsställande folkpensionssystem kan
påskyndas genom att yngre arbetstagare
via arbetsgivaren betalar två typer av premier, en avgift/skatt för grundtryggheten,
folkpensionen, och en för tjänstepensionen. Hur denna senare ska placeras, ska
den enskilde själv kunna påverka. Det bör
också kunna övervägas om inte äldre förvärvsarbetande ska ha rätt att få fribrev
197
från ATP-systemet och för den återstående förvärvstiden satsa på andra pe_nsionslösningar. De kommunala avtalspensionerna måste som före ATP-tiden tryggas
med fonderat sparande.
Rörlig pensiousålder bör främjas. Tidiga pensioneringar – i dagsläget en genomsnittlig pensionsålder på 62 år –
måste hejdas om ATP-systemet ska kunna omvandlas i en lugn takt.
Pensionering av arbetsmarknadspolitiska skäl bör inte förekomma. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska skötas
över den budget där de hör hemma.
En utveckling efter de nu beskrivna linjerna skulle öka sambandet mellan kapitalavkastning och pension och minska betydelsen av indexregelringar. Allt detta
skulle göra pensionssystemet stabilare.
Höjd pensionsålder skulle bidra till att
hålla pensionskostnaderna nere. Ökade
inslag av enskilt sparande i pensioner
skulle skapa bättre förståelse för grundläggande ekonomiska realiteter. Politikerna skulle i växande utsträckning ställas till
svars för en negativ inflationsutveckling.
Den nya pensionsdebatten inför 2000-
talet bör således inte handla om ”den stora pensionsreformen”. Den bör vara betydligt mera handfast och jordnära. Den
bör handla om alla de små steg som ska ge
ett stabilt pensionssystem och då också en
humanare och säkrare värld för oss när vi
blir äldre.