Print Friendly

Margaretha af Ugglas; Utveckling och frihet

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARGARETHA AF UGGLAS:
Utveckling och frihet
Svensk biståndspolitik har ända sedan
60-talet präglats av socialdemokraternas åsikt att socialismen är det rätta systemet för utvecklingsländerna. Men
marxismen har lett till ökad nöd och de
marxistiska befrielserörelserna har blivit
de nya förtryckarna. Frihet och demokrati har en plats också i denfattiga
världen. Vad utvecklingsländerna i dag
behöver är inte mer av en centralstyrd,
dyrbar offentlig sektor. De behöver föra
en marknadsorienterad politik som stimulerar landsbygdens befolkning till
ökad produktion. Svensk u-hjälp måste
omorienteras så att de enskilda insatserna, de enskilda organisationerna och de
demokratiska krafternafår ett bättre
stöd.
.—————————~
Riksdagsledamoten Margaretha af
Ugglas sitter i SIDA:s styrelse.
Är utvecklingsländerna för fattiga för frihet? Frågan kan tyckas förvånande men
har en reell bakgrund såväl i internationell debatt som i svensk politik. Från
socialdemokratiskt håll har ända sedan
60-talet hävdats att socialismen är den
rätta läran och det rätta systemet för utvecklingsländerna. Denna uppfattning
har kommit att starkt påverka utformningen av svensk biståndspolitik. 60-talets röda ungdomsgeneration fick u-hjälpen som offer och propagandanummer.
När (s) på hemmaplan inte vågade ta
steget fullt ut och kräva socialismens
snabba införande, kunde man åtminstone kräva den för de fattiga ländernas del.
l tredje världen skulle socialismen visa
sin överlägsenhet. Kuba, Tanzania och
Vietnam blev prefererade mottagare av
svenskt bistånd.
Tesen framfördes att om u-hjälpen
gavs till s k progressiva länder, dvs
länder med kommunistiska eller socialistiska regimer, behövde vi inte bekymra
oss om biståndets utformning och inriktning. Dessa regimer var genom den
”folkliga” inriktningen på sin politik
själva garanter för en lyckosam utveckling. Socialdemokratin valde i dessa
sammanhang att blunda för avsaknaden
av demokrati och politiska fri- och rättigheter. Det underförstådda resonemanget
yar att det mitt i nöden och eländet inte
var särskilt viktigt med friheten. Progressiva ledare skulle tillse att välfärden
skapades och fördelades!
Teori och praktik
Utvecklingen i den fattiga världen har
inte följt de socialistiska teorierna. Där
marxismen har prövats har den lett till
\
378
ökad nöd. De marxistiska teorierna har
haft katastrofal inverkan på jordbruksproduktionen i stora områden av Afrika.
De har inspirerat till en tvångskollektivisering av bönder, till statliga uppköpsorganisationer, till statlig prissättning på
jordbruksprodukter – allt med negativ
inverkan på livsmedelsproduktionen.
I asiatiska länder som Vietnam och
Laos har den kommunistiska planhushållningen lett till fortsatt armod. I afrikanska stater som Tanzania, Mo<;ambique, Angola och Etiopien har den lett
till kaos och svält.
U-länderna lär oss i dag i lika hög grad
som Polen och öststaterna att med socialismen följer förtryck och fattigdom. Socialismen har i u-världen inte blivit nå-
gon befrielse när den väl har övergått
från teori till praktik. Av marxistiska befrielserörelsers vackra retorik har inte
återstått mycket när de väl har kommit
till makten. De har blivit de nya förtryckarna. Kuba, Tanzania, Vietnam och Mo- <;ambique är i dag exempel på både förtryck och ekonomisk och social tillbakagång.
Utveckling tack vare marknadsekonomi
Utvecklingen i u-länderna under 70-talet
har också ett positivt budskap: där friheten och initiativkraften hos de enskilda
människorna givits en chans, där har det
också blivit ekonomisk och social utveckling.
Framåtskridande på bred front redovisas i ett stort antal u-länder med olika
geografisk hemvist. Mest påfallande är
framgångarna i Sydostasien, men de
finns också i Latinamerika och fläckvis i
Afrika och övriga Asien. De länder som
kan redovisa en positiv utveckling har
något gemensamt: de satsar på marknadsekonomi såväl vad gäller jordbruk
som industri. Deras medborgare äger ett
betydande mått av rörelsefrihet och har
möjlighet att genom egen initiativkraft
och eget arbete förbättra sin och sin familjs situation.
Det vore fel att säga att alla de framgångsrika länderna är demokratier, för
det är de inte. Men också de länder som
inte är parlamentariska demokratier i
västerländsk mening utan styrs av olika
former av oligarkier – ofta i enpartisystemels form – bär många av det öppna
samhällets drag. Dit kan höra en fungerande rättsordning, en fri press, fackföreningar och en betydande rörelsefrihet
för de enskilda medborgarna.
Vad en dos kapitalism och marknadsekonomi kan betyda illustreras också av
Kina, som under Deng just använt dessa
medel för att få fart på ekonomin. På
kort tid har livsmedelsproduktionen fördubblats. BNP växer med över 10% per
år.
Frihet och demokrati
Det är en felsyn att tro att friheten och
demokratin inte har en plats i den fattiga
världen. Det är att grovt underskatta och
undervärdera dessa folk. Frihet och demokrati är inte något som uppfunnits i
Europa. Folkens och människornas
kamp för sin frihet och mot förtryck
präglar historien såväl i öst och väst som
i nord och syd.
I många av de traditionella samhällena
i både Afrika och Asien har funnits demokratiska beslutsformer baserade på
bysamråd. Dessa traditioner förs vidare i
några av u-världens nuvarande demokratier.
Det är inte heller riktigt att tro att demokrati förutsätter en viss ekonomisk
utvecklingsnivå. Demokratin etablerades i Förenta staterna och delar av
Schweiz när dessa var fattiga jordbrukarsamhällen. l dag finns ett demokratiskt styrelseskick i så varierande länder
som Indien och Japan, Costa Rica och
Senegal, Botswana, Barbados, Fiji, Argentina, Uruguay och Brasilien. Demokratins landvinningar är särskilt påtagliga i dagens Latinamerika.
l Sveriges egen historia finns urgamla
frihetstraditioner som är väl värda att
beakta och ta till vara i nuet. Också hos
oss spåras kampen för individers och
gruppers frihet och självständighet genom seklerna. Friheten är inte någonting
som först började uppskattas i Sverige i
och med industrialismens och välfärdsstatens framväxt, då de materiella förutsättningarna för valfriheten förbättrades.
Rätten till självbestämmande och självständighet har varit ett krav i folkmedvetandet under goda och onda tider. Adam
av Bremen skriver i sin berättelse om
svenskarna från slutet av l000-talet att
”Svenskarna har kungar av gammal ätt,
men deras makt beror av folkets vilja.
Vad alla samfällt har godkänt måste han
stadfästa.” På bystämmor och ting och
på riksmöten har allmogen uttryckt sin
mening.
Socialdemokratisk syn på ansvaret
Socialdemokratins oförmåga att erkänna
frihetens självständiga dimension och
dess viktiga roll i utvecklingsprocessen
såväl här hemma som i andra länder
379
hänger samman med beroendet av den
marxistiska klassanalysen. Det är kollektivet som förhärligas. Människorna
skall i socialismens ordnade värld få sina
rättigheter i egenskap av medlem i ett
kollektiv – inte som individ och medborgare. Blir bara rätt mening och rätt lära
rådande är det inte så viktigt med statsmaktens begränsning och den individuella friheten. Svensk socialdemokrati uttrycker sålunda sin avsky för diktaturen i
Chile men stöder diktaturen i Hanoi.
Olof Palme tvättade sina händer inför
utvecklingen i många av de av Sverige
favoriserade utvecklingsländerna i ett tal
inför den socialdemokratiska partikongressen hösten 1984, där han förklarade: ”Vårt försvar för andra folks rätt
att själva forma sin framtid innebär inte
att vi kan utlova någon viss politik eller
något visst samhällssystem i dessa
länder, när självbestämmande väl nåtts.
Vi stödjer folkens rätt till oberoende,
men kan inte ge några löften om vad som
kommer därefter. Folken själva formar
sina öden.”
Vad Olof Palme här försvarar är det
svenska stödet till marxistiska befrielserörelser som efter det att kolonialmakten
besegrats förvandlat sig själva till de nya
herrarna och envåldshärskarna. Resonemanget är palmeskt elegant, förledande
och förrädiskt.
Visst påtar sig de nationer som stöder
en befrielserörelse ett ansvar för denna
rörelses fortsatta politik. Gäller detta
t ex inte USA:s stöd till contras i Nicaragua? Ansvaret blir desto större om stö-
det fortsätter i stor omfattning efter det
att den nya regimen avslöjat sina odemokratiska intentioner, vilket är fallet i en
lång rad av mottagarländerna för svenskt
380
bistånd. Det sorgliga och påtagliga i dessa fall är ju att folket inte fått forma sina
öden efter det att kolonialmakten besegrats. Några fria yal har de nya härskarna
ej hållit. Valet av en utvecklingspolitik
som baserar sig på centralstyrning och
planhushållning är nära knutet till den
nya elitens rädsla för att ekonomisk frihet skall leda till pluralism och alternativa maktcentra. För att befästa sin egen
makt söker man att kontrollera också
ekonomin och produktionen.
Biståndspolitik (s)
Den prägel som socialdemokratin gav
svensk biståndspolitik under böljan av
70-talet har lett svensk u-hjälp in i en
återvändsgränd. Ett av de viktiga målen
för u-hjälpen, att biståndet skall bidraga
till en demokratisk utveckling i mottagarländerna, har i stor utsträckning försummats och fallit i glömska. Det faktum
att stödet i så hög utsträckning har gått
till vissa utvalda socialistiska regimer
och rörelser har gjort att den kris som
många utvecklingsländer befinner sig i
också blivit en kris för svensk biståndspolitik. Allra sämst och mest nedslående
är utvecklingen i många av programländerna för svenskt bistånd.
Den socialdemokratiska uppläggningen av biståndspolitiken med sin regimorientering och kravlöshet riskerar att
föra hela u-hjälpen in i en förtroendekris.
Om biståndet varken leder till en demokratisk utveckling eller till materiella
framsteg, vilket berättigande har det då?
Det strider mot demokratiska ideal och
folkrättsliga principer att biståndsprojekt
är förknippade med tvångsarbete vilket
är fallet i Vietnam. Det kan inte heller
vara en ansvarsfull hantering av skattebetalarnas pengar att Sverige skänker
nära en halv miljard om året till Tanzania
som ägnar sig åt socialistiska experiment
som slår sönder landets möjligheter till
livsmedelsproduktion och ekonomisk utveckling.
Hur kommer det sig att svensk socialdemokrati, som är snar att fördöma
missförhållanden i andra länder, särskilt
i väst, i så hög grad tiger när det gäller
övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i programländerna? Är
det så att socialdemokratin blivit sin
egen politiks fånge? Genom att utforma
biståndet som någon slags belöning åt
socialistiska regimer som man känner
frändskap med anser man sig tydligen
sedan förhindrad att kritisera dessa. Socialdemokratin sviker därmed de demokratiska och folkrättsliga värden som
man i andra sammanhang säger sig vilja
försvara.
Svenskt bistånds effektivitet och måluppfyllelse lider av den socialistiska inriktningen. Regimorienteringens svagheter framträder med full kraft i en lång rad
u-länder, där det finns anledning att ifrå-
gasätta såväl regimens folkliga stöd och
förankring som effektiviteten och klokheten i dess politik. Bistånd från regering
till regering riskerar att bli till stöd för en
politik som motverkar den fattiga befolkningens intressen. Detta är i hög grad
fallet i de länder som försöker föra en
socialistisk jordbrukspolitik. Om kommandoekonomin nödtorftigt kan fungera
i det industrialiserade Öst-Europa, där
det moderna samhällets infrastruktur
finns , så gör den det absolut inte i Afrika
med 80 till 90 procent av befolkningen på
en ofta avlägsen landsbygd. Bönderna
återgår till ren självhushållning och stä-
dernas innevånare lever på u-hjälp och
importerade varor.
I socialdemokratins regimorienterade
biståndspolitik avslöjar sig en övertro på
statsapparaten som skapare av utveckling och välstånd, vilken väl överensstämmer med socialdemokratisk politik
här hemma. Den privata sektorns, företagsamhetens och de enskilda organisationernas möjligheter nedvärderas samtidigt som betydelsen av stimulans och
uppmuntran åt individen glöms bort.
Tag vara på enskilda initiativ
Ett konkret exempel på vad små medel
kan åstadkomma om de inriktas på att
stimulera individernas och familjernas
egna insatser ger ett miljö- och markvårdsprojekt i Kenya. Med ett litet personalbistånd och relativt små anslag –
50 miljoner kronor fram till l juli 1984 att
jämföra med de 2 miljarderna till Bai
Bang – har man nått ut till och påverkat
ett mycket stort antal bönder, ca 35 000
per år. Det fina med insatsen är att det är
böndernas eget arbete som varit avgö-
rande – biståndet har framför allt bestått
av rådgivning – och att bönderna velat
engagera sig därför att de så snabbt sett
en produktionsökning på grannens och
den egna täppan. Att plantera träd, terrassera och gräva diken för att avleda
regnvatten är inte bara miljö- och markvård till glädje för kommande släkten.
Det är också en insats för att öka åkermarkens avkastningsförmåga i nuet.
I Kenya gör bonden arbetet självt och
får också glädjen av avkastningen för sig
och sin familj. Är motsvarande insats
överhuvudtaget möjlig i de u-länder som
381
satsar på statsformer och tvångskollektivisering av småbrukare och som upprätthåller artificiellt låga avsalupriser på
jordbruksprodukter för att gynna stadsbefolkningen?
Påtagligt är hur det regimorienterade
biståndet som förmedlas genom den offentliga byråkratin i givarland till dess
motsvarighet i mottagarland ofta leder
till storskaliga lösningar såväl på det sociala som det ekonomiska området. Sociala funktioner har byggts upp efter en
mall som alltför mycket liknar vår egen
vilket lett till höga driftskostnader, stort
behov av utbildad personal och av import. Projekten har helt enkelt blivit för
dyra för att drivas av u-länderna själva. I
vissa fall har de centralstyrda och biståndsfinansierade insatserna t o m slagit
ut fungerande lokala initiativ i fråga om
hälsovård och vattenförsötjning.
Vad utvecklingsländerna i dag behö-
ver är inte mer av en centralstyrd, dyrbar offentlig sektor. De behöver föra en
marknadsorienterad kritik som stimulerar de många människorna på landsbygden till en ökad produktion. De behö-
ver hjälp till enskilt institutionsbyggande. Sådana institutioner, organisationer och företag som kan bidraga till utvecklingskraften, mångfalden och demokratin i deras egna samhällen. I stället
för att förklara företag, universitet, ideella organisationer och individer som
mindre lämpliga partners i utvecklingssamarbetet bör deras insatser uppmuntras. På den svenska bistånd myndigheten SIDA:s egen inte alltför långa lista på
framgångsrika projekt är det att notera
att ansvaret för två av de mera välkända,
Kenya Science Teacher College och
jordbruksutvecklingsprojektet CADU,
l
382
legat hos Uppsala Universitetet respektive Ultuna.
Frihet är inte att betrakta som en lyx
som vi bara kan kosta på oss i den industrialiserade västvärlden i det tjugonde
århundradet. Friheten också i dess individuella dimension är en nödvändighet
för all framgångsrik andlig och materiell
utveckling. Frihetskraven kommer att
resas också mot dagens och morgondagens makthavare.
Vad historien i forntid och nutid lär
oss är att kraven på frihet inte begränsas
av geografi eller ekonomi. Kravet på frihet och inflytande för individen står
självständigt och kan hävdas även under
de svåraste förhållanden. Erfarenheterna visar också att ett samhälle som ger
inflytande och självständighet åt individen är en förutsättning för ekonomiskt
och socialt framåtskridande. Svensk uhjälp måste omorienteras så att de enskilda insatserna, de enskilda organisationerna och de demokratiska krafterna
får ett bättre stöd. U-landspolitiken måste omfatta handelspolitiska åtgärder,
forskningssamarbete och kulturutbyte
samt vidgade möjligheter för svenskt nä-
ringsliv, missionen och de humanitära,
kooperativa och fackliga organisationerna att var och en på sitt område bidraga
till en framgångsrik utveckling av u-ländernas ekonomiska, sociala och kulturella struktur.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner