Print Friendly

Luftkrigföringen i teori och praktik

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LUFTKRIGFÖRINGEN
I TEORI OCH PRAI\.TIK
NÅGRA ERFARENHETER FRÅN DE SENASTE
KRIGEN
Av kaptenen vid flygvapnet G. A. FVESTRING, Djursholm
l DEN militära diskussionen har frågan om luftkrigföringens
natur och betydelse i ett kommande krig varit aktuell ända sedan
världskriget. På sistone har även den stora allmänheten dragits
in i debatten till följd av luftkrigföringens allt mer påtagliga
sannolika inverkan såväl på den internationella politiken som på
livet i hemorten under krigstid. Det kan då vara lämpligt att
studera huru man hittills tänkt sig att moderna flygstridskrafter
lämpligen skola användas i ett europeiskt krig samt att undersöka
i vad mån erfarenheterna från de sista årens krigshändelser
kunna giva någon ledning med avseende på teoriernas hållbarhet.
Under världskriget voro stormakternas flygvapen av avsevärd
styrka. För »fronttjänst» disponerade hösten 1918 engelsmännen
3,300, fransmännen 3,100 och tyskarna 2,800 flygplan. Fyra till fem
gånger så inånga flygplan funnos i hemorten för utbildning samt
under förberedelser att förstärka och ersätta frontförbanden.
Dessa väldiga flygstridskrafter användes så gott som helt och hållet i direkt samverkan med de båda andra försvarsgrenarna. Till
lands voro huvuduppgifterna spaning (inklusive fotografering
och eldobservationer åt artilleriet), bombanfall mot trupper under
samling eller reträtt i frontens närhet samt jakt i syfte att förhindra den nu nämnda verksamheten från fiendens sida. Till
sjöss låg tyngdpunkten på spaning, framför allt såsom ett led i
ubåtskriget. Härutöver förekom, ehuru i mycket mindre skala,
en mera självständig luftkrigföring, riktad mot anläggningar
långt bakom »fronten» och avsedd att påverka den fientliga motståndskraften i stort. Tyskarna anföllo mål i England och Frank- 393
G. A. Westring
rike, främst London och Paris, varvid bomberna i regel fälldes
på måfå över städerna för att träffa befolkningen i terroriserande
syfte. Engelsmännen å andra sidan anföllo viktiga fabriker och
andra nyckelföretag, vilkas förstöring skulle medföra brist på
sådana produkter, som voro nödvändiga för krigsmaktens eller
civilbefolkningens försörjning. Intetdera systemet ledde till någon
avgörande framgång, därtill voro de insatta förbanden allför
svaga och anfallen alltför sporadiska. Anfallen mot London t. ex.
utfördes i regel med ett 20-tal flygplan; under 1917-1918 förekommo sammanlagt endast 35 raider.
Stormakternas flygvapen under 1920-talet och början av 1930-
talet voro saroroansatta och övade enligt de under världskriget
dominerande tankegångarna med avseende på användningen,
nämligen såsom hjälpflygvapen åt armen och marinen. I den
samverkan, som sålunda blev flygvapnets förnämsta uppgift,
lades tyngdpunkten antingen på spaning och liknande, icke stridande funktioner eller också på bombanfall i anslutning till
marktruppernas verksamhet. Frankrike tillämpade det förstnämnda, England det sistnämnda systemet.
De mindre ländernas flygvapen följde stormakternas exempel;
deras flygvapen voro i regel helt avsedda för ren samverkan med
armen samt i någon mån marinen, med tyngdpunkten på spaning.
Mot slutet av 1920-talet började man emellertid fråga sig huruvida icke flygvapnet, rätt sammansatt, övat och utnyttjat, innebar en möjlighet att mera direkt och på ett mera avgörande sätt
påverka fiendens motståndskraft. Man spann därvid vidare på de
trådar, vilkas utgångspunkt var bombanfallen mot hemorten
under världskriget. Visserligen voro dessa, som sagt, obetydliga
i jämförelse med flygverksamheten i övrigt, men med tillämpning
av samma ide i en annan skala och inpassad i rätt sammanhang
med krigföringen i stort skulle måhända resultatet bli ett helt
annat. Vid ett studium av luftanfallen under världskriget fann
man, att dessa- vare sig de·utfördes i terroriserande syfte eller
riktades mot försörjningen- medförde avsevärda indirekta verkningar, även om de påtagliga skadorna voro små. Dels bundos
avsevärda krafter till hemortens försvar, nämligen jaktförband
och luftvärn, som eljest kunnat disponeras vid fronten (i England
300-400 flygplan och 400-500 kanoner), dels nedsattes industriens
produktion till följd av ofta återkommande alarmeringar (särskilt
kännbart i Rhenlandet). Verkan mot själva civilbefolkningen var
394
Luftkrigföringen i teori och praktik
däremot ringa och snarast motsatt den avsedda. En tysk författare säger på tal om dessa frågor: »Visserligen har världskriget
endast visat de fötsta grundriktningarna till krigets nya skepnad,
ty anfallsluftflottornas storlek och verkningsförmåga räckte ej
till. Världskriget visade emellertid de vittgående bombföretagens
strategiska värde- konturerna till den omätligt stora faran från
luften framträdde. Detta är den allvarligaste lärdomen av luftkriget, kanske av världskriget överhuvud taget.»
Den som startade diskussionen över dessa frågor var den
italienske generalen Douhet. Denne ansåg, att bombanfall »på
djupet» kunna tvinga den fientliga nationen till underkastelse,
därest de få utföras i tillräckligt stor skala och på ett noga systematiserat sätt efter ingående studier av motståndarens befolknings- och näringsförhållanden. Varje stat, ansåg Douhet, måste
därför uppbygga sitt försvar så, att dylika företag icke kunna få
avsedd effekt. För Italiens del betyder detta, sade han, att försvarskrafternas tyngdpunkt förlägges till flygvapnet, som skall
tillkämpa sig avgörandet, medan lant- och sjöstridskrafterna
»hålla stånd» vid sina respektive »fronter». Luftförsvaret upptages huvudsakligen offensivt, genom anfall på motståndarens
baser och hjälpkällor i hemlandet. Jaktförband och luftvärn tilldelas sekundära uppgifter i lokalförsvaret. Ett flygvapen uppbyggt enligt denna princip lämpar sig även väl för att självt
börja en offensiv i luften, riktad emot befolkningen eller försörjningen i hemorten.
Att närmare ingå på diskussionen över »douhetismem skulle
föra för långt. En sammanfattning av vad som enligt svensk militär uppfattning 1935- d. v. s. innan de senaste krigen började –
ansågs vara hållbart bland de teorier, som framkommit rörande
luftkrigföringens natur och betydelse, erhålles ur 1930 års försvarskommissions strategiska utredningar. Enligt dessa kunna i krigföringen fyra »betvingelsemetoder» tillgripas, nämligen invasion
över landgränsen, invasion över sjögränsen, handelsavspärrning
och luftkrigföring emot hemorten. Vilken metod, som väljes, beror
av de geografiska förhållandena och styrkeförhållandena i varje
särskilt fall. Helt naturligt väljer man därvid metod enligt minsta
motståndets lag. Är ett land av naturen särskilt sårbart för eller
äro försvarsmedlen särskilt svaga gentemot någon av metoderna,
väljes med fördel denna. Vid invasion mot landgränsen eller sjö-
gränsen spelar luftkrigföringen en avsevärd roll. För den försva- 395
G. A. W estring
rande blir uppgiften mycket svår eller olöslig om han, förutom för
de fientligalant-och sjöstridskrafternas tryck, även utsättes för anfall från starka fientliga bombförband, som endast föga hindras i
sin verksamhet. Att bekämpa de fientliga flygstridskrafterna är
därför en nödvändighet. Vid handelsavspärrning har luftkrigfö-
ringen mindre· betydelse; genom anfall med flygstridskrafter mot
handelsfartyg kan dock avspärrningen skärpas. Vid luftkrigföring
mot hemorten slutligen är det möjligt och i vissa fall till och med
troligt att bombanfall allena kunna framtvinga ett avgörande,
om de icke röna tillräcklig motverkan. Å ven för denna eventualitet är det alltså nödvändigt att bekämpa fiendens flygstridskrafter.
Kampen mot fiendens flygstridskrafter upptages med egna flygstridskrafter och fast luftförsvar. Flygstridskrafternas främsta
uppgift är att med bombförband gå till motanfall mot fiendens
flygbaser- »flygbasbekämpning» – för att därmed hindra denne
i hans verksamhet, förorsaka förluster och binda stridskrafter,
som i sin tur insättas för att bekämpa de egna och sålunda ej
kunna disponeras mot andra mål. Därnäst skola flygstridskrafterna med jaktförband bidraga till försvaret av ett fåtal viktiga
orter eller områden. För att bibehålla sin operationsfrihet och i
möjligaste mån undvika förluster i baserna måste förbanden hållas mycket rörliga under användning av ett flertal flygfält, av
vilka vissa böra vara så långt tillbakadragna att de icke regelbundet kunna bombarderas. Finnas flygstridskrafter, som kunna
lösa denna uppgift, lämpa de sig även för försvar mot invasion.
Det fasta luftförsvaret skall med luftvärn bidraga till försvaret
av ett flertal viktiga orter och punkter och där förorsaka förluster. Det skall även med luftskydd bidraga till att minska verkan av genomförda anfall. Det är sålunda icke fråga om att enbart med flygbasbekämpning, jakt, luftvärn eller luftskydd hindra
de fientliga anfallen. Ensamma räcka dessa former av försvar
icke till, hur starka de än göras. Försvaret upptages såsom direkt
eller indirekt samverkan mellan dem, alla äro lika nödvändiga.
I vår nya försvarsordning äro dessa principer delvis tillämpade.
Flygvapnets storlek ligger visserligen vid minimigränsen och det
fasta luftförsvaret under denna gräns (en lucka, som sedermera
börjat fyllas genom tilläggsanslag och frivilliga organisationer),
men principen är klar – luftkrigföringens betydelse såväl mot
rent militära mål som mot hemorten erkännes och konsekvenserna
i försvarshänseende tagas.
3!)6
Luftkrigföringen i teori och praktik
I vad mån har då denna ståndpunkt berättigande, om man jämför med övriga länder, främst stormakterna~ Åven här har
diskussionen om »douhetismen» burit frukt. Sedan ungefär fem
år tillbaka (från och med den nya regimen i Tyskland) hava alla
stormakternas flygvapen förändrats på ett genomgripande sätt.
En febril kvantitativ förstärkning pågår samtidigt med att vapnens struktur gives en mera offensiv prägel, som gör dem lämpade
för en luftkrigföring i stor skala, riktad mot de militära maktmedlen eller mot hemorten. Ända till i år ha dock bombförbanden
knappast varit tillräckligt starka och utrustade med tillräckliga
reserver, som säkerställa uthålligheten, för att enbart eller ens
huvudsakligen genom en luftkrigföring mot hemorten gentemot
en annan stormakt fälla avgörandet. Från och med i år börja
emellertid rustningarna nå en sådan nivå, att man på allvar
måste räkna med bombanfall i stor skala, bl. a. mot hemorten.
För de små staterna innebär detta f. ö. ökade risker att komma
med i en europeisk konflikt. Flygvapnet lämpar sig nämligen väl
såsom påtryckningsmedel och flera mindre stater, t. ex. Sverige,
Danmark och Belgien, lämpa sig väl såsom språngbräda för en
stormakts luftanfall mot en annan stormakt.
Det verkliga antalet bombplan inom stormakterna är svårt att
fastställa. Oftast uppgivas överdrivna värden. För 1939 äro
följande mycket ungefärliga värden sannolika: England 1,200,
Frankrike 800, Ryssland (Europa och Asien) 1,500, Tyskland 1,500
och Italien 1,000. En allmän europeisk konflikt skulle sålunda frigöra väldiga krafter. På vad sätt är det troligt att de skulle användas och vilken verkan skulle de kunna beräknas få~ Kommer
luftkrigföringen att huvudsakligen riktas emot militära mål eller
skola anfallen även gå ut över civilbefolkningen och näringsliven
Vilken motståndskraft äga dessa mål och deras försvarsmedel~
Svaren på dessa frågor sysselsätta säkerligen många hjärnor i
nuvarande stund. Till stöd för bedömandena söker man naturligen erfarenheter från verkligheten, nämligen från händelserna
under de senaste krigen – Abessinien, Spanien och Kina. Alla
stormakterna äro djupt intresserade. I Spanien pröva tyskar,
italienare och ryssar själva personal och material i aktiv strid
(på »frivillighetens» väg), medan västmakterna nöja sig med
rapportörer. Ännu så länge äro källorna rörande vad som hänt
ofullständiga och otillförlitliga, men de medgiva dock åtskilliga
hållpunkter av största intresse.
397
d
G. A. W estring
Italienarnas fälttågsplan för Abessiniens erövring gick i stort
sett ut på att framtränga till landets inre med en arme från norr
och en från söder och att mellan dessa krossa den fientliga armen.
En väsentlig förutsättning för framgång var att fiendens motstånd kunde nedslås snabbt, så att ett långvarigt guerillakrig mot
de ytterst sårbara långa förbindelselederna med baserna vid
kusten kunde undvikas.
Planen genomfördes som bekant med stor framgång och flygvapnets del i segern var avsevärd. Med Abessiniens bebyggelse
och näringsliv kunde en luftkrigföring mot hemorten såsom betvingelsemetod icke komma i fråga. Ej heller kunde man med
vittgående bombföretag träffa några viktiga hjälpkällor, av vilka
den abessinska hären var beroende. Flygvapnet, vars styrka mot
slutet uppgick till 400 flygplan, därav 150 bombplan, fick i stället
till uppgift att direkt understödja armen i form av transporttjänst, spaning och bombanfall. Transporttjänsten gick ut på att
framföra förnödenheter, såsom livsmedel, drivmedel och ammunition, till trupper under framryckning utefter dåliga eller provisoriska vägar, som ännu knappast voro framkomliga för vanliga
underhållskolonner. På så sätt kunde framryckningen ske avsevärt mycket snabbare än vad eljest skulle varit fallet. Spaningen
hade till ändamål att inom det väldiga operationsområdet fastställa de fientliga huvudstyrkornas gruppering och därmed göra
det svårare för dessa att undvika ett avgörande. En annan viktig
spaningsuppgift var att bevaka förbindelselinjerna och förebygga
överraskande anfall emot dessa. Tack vare denna spaning kunde
skyddstrupper inbesparas och anfallstyrkorna göras kraftigare.
Bombanfallen utfördes emot trupper under samling före och
under återtåg efter strid. Särskilt under förföljning torde bombanfallen haft god verkan och därmed fullbordat de framgångar,
som trupperna på marken vunnit, d. v. s. bidragit till ett snabbare slut på motståndet.
Abessinienkriget genomfördes under ytterst speciella förhållanden, helt annorlunda än vad som kan förekomma i ett europeiskt
krig. Det torde vara tillräckligt att erinra om de geografiska förhållandena och om abessiniernas så gott som fullständiga brist
på medel att bekämpa fiendens flygstridskrafter. Det italienska
flygvapnet kunde sålunda operera nästan obehindrat av fiendens
motåtgärder. Flygvapnets faktiska betydelse var nog i stort sett
att det förkortade operationerna och därmed i tid hejdade den
398
Luftkrigföringen i teori och praktik
åderlåtning i fråga om folk, material och ‘pengar, som kriget
. måste hava inneburit för Italien.1 (Truppernas långt drivna
motorisering har likaledes ökat snabbheten i operationerna.) Därtill kommer den vana vid verkliga krigsföretag, som personalen
vunnit och de erfarenheter rörande materielen, som erhållits.
Båda dessa faktorer äro tillgångar att räkna med, då man bedömer italienska flygvapnets styrka vid en framtida konflikt i
Europa. De allmänna lärdomar, som kunna dragas med avseende
på flygvapnets uppgifter, taktik, verkningsförmåga och uthållighet samt försvarsmedlens verkan äro emellertid små. Förhållandena voro alltför säregna för att kunna lämna svar på de viktigaste frågorna i dessa hänseenden. Mest allmängiltigt torde vara,
att flygmaterielen visat sig fylla förväntningarna och väl uthärdat de tekniska svårigheter, som möta under ett nutida fälttåg,
svårigheter, som under Abessinienkriget i vissa hänseenden voro
vida större än de, som möta i Europa.
Inbördeskriget i Spanien är ju det mest närliggande exemplet på
ett nutida krig och ger därför särskild anledning till granskning.
De båda styrkornas flygvapen utgjordes från början av delar
av det gamla spanska flygvapnet, som uppdelats på ömse sidor.
Dessa rester voro föga effektiva och blevo snart förbrukade.
Francosidan erhöll tidigt förstärkning med först italienska, sedermera även tyska »frivilliga», medan regeringssidan fick motsvarande understöd av ryssar. F. n. kämpa 200-400 flygplan på vardera sidan. Francos flygvapen är helt och hållet utländskt och
består av heltyska och helitalienska förband, medan regeringssidan numera så gott som helt och hållet använder spansk personal samt ryska och i Spanien efter rysk (egentligen amerikansk)
modell byggda flygplan. Flygförbandens organisation, utbildning och utrustning motsvarar sannolikt ungefär vad man kan
vänta i en konflikt i Europa i övrigt.
Av störst intresse är flygstridskrafternas medverkan vid
Francotruppernas överföring från Marocko till Spanien, vid
Francos försvar av Mallorca mot regeringssidans anfall och vid
kampen mellan lantstridskrafterna utefter fronten ävensom de
försök till en självständig luftkrigföring, som förekommit.
1 Såsom jämförelse må nämnas, att Frankrike behövde 5 år för att erövra
Madagaskar, Förenta Staterna 3 år för Filippinerna och England 2 1/ 2 år i boerkriget, medan Abessinien besattes på 6 månader. .
399
————————————————————————–
G. A. W estring
Truppstyrkorna i Marocko överfördes dels sjövägen, dels luftvägen. Sjövägen var riskfylld, ty Franco behärskade icke havet.
Likväl kunde man genomföra sjötransporter i avsevärd skala.
Till denna framgång bidrogo enligt flera källor i hög grad några
italienska bombplan i Francos tjänst, vilka uppträdde som bevakning åt transportfartygen och angrepo de fientliga lätta örlogsfartyg, som sökte närma sig dessa. Säkrast är dock att härur
icke draga vittgående slutsatser med avseende på flygvapnets förmåga att bekämpa en fientlig. flotta. Känt är, att de röda matroserna mördat flertalet av sina officerare, varför fartygen torde
varit illa ledda och måhända haft luftvärn, som ej kunnat
betjänas. Lufttransporterna kunde genomföras med betydligt
mindre risker än sjötransporterna, ehuru den i varje omgång överförda styrkan var förhållandevis ringa. För transporterna användas ett antal tunga, italienska bombplan och passagerarplan,
vilka torde hava medfört sammanlagt över 10,000 man. Denna insats, som gjordes i ett för Franco ytterst kritiskt läge, fick en för
krigets förlopp avgörande betydelse. Utan dessa transporter är
det icke osannolikt, att Francos uppror kvävts i sin linda.
I krigets början gjordes från regeringssidan ett försök att taga
Mallorca, som tidigt förklarat sig för Franco. Trupper från
Minorca och fastlandet överfördes i skydd av den republikanska
flottan och lyckades bita sig fast på ön: Emellertid lyckades
Franco till stöd åt de svaga försvarande trupperna överföra tre
tunga italienska bombplan från Marocko till Mallorca. Dessa
företogo intensiva bombanfall mot ömsom de landstigna trupperna, ömsom fartygen i hamnen med resultat att hela företaget
måste uppgivas. Mallorca är alltjämt i Francos händer och användes bl. a. såsom bas för anfall mot spanska ostkusten, en fördel, som vunnits främst tack vare de fåtaliga bombplanens verkningsfulla insats.
Efter de inledande operationerna ha flygvapnen ända till helt
nyligen huvudsakligen använts för direkt samverkan med trupperna i striden på marken. Egendomligt nog är det icke spaning,
som därvid varit viktigast, utan anfall mot trupperna direkt med
bomber och kulsprutor. Särskilt lämpligt har det varit att bekämpa stridsvagnar med flygplan. Märklig i detta sammanhang
är den framgång, som de röda flygförbanden vunno under Guadalajaraoperationen, då två italienska motoriserade svartskjortedivisioner under framryckning på landsväg hejdades och drevos
400
Luftkrigföringen i teo1’i och prakti.k
på flykten, främst genom anfall från 100 republikanska jakt- och
bombplan. Det torde emellertid vara klokt att ej heller av
detta företag draga stora, allmängiltiga slutsatser, ty trupperna
voro illa utbildade och ledda samt föga rustade att möta
luftanfall. Orsakerna till att spaningen fått träda i bakgrunden
ha främst varit, att de disponibla flygplanen varit få och att man
vid deras fördelning föredragit stridsverksamhet framför icke
stridande funktioner. Därtill kommer att förlusterna varit större
under spaning än under bombanfall. Spaningsplanen tvingas att
flyga fram och tillbaka över fientligt område och dra därvid på
sig fiendens luftvärn och jaktförband, medan bombförbanden
kunna gå rakt på målet, ofta på ett överraskande sätt, och härvid
undandraga sig fiendens motverkan.
Slutligen hava förekommit bombanfall mot mål långt bakom
fronten, huvudsakligen från Francosidan. Det är först under 1938,
som man på allvar tillgripit denna metod. Regeringssidans hela
territorium ligger väl inom räckhåll för de tyska och italienska
tunga bombplanen, medan motståndaren icke förfogar över flygplan, som med tillräcklig kraft kunna nå de viktigare bakre
punkter, vilka behövas för Francos krigföring. Anfallsmål synas
till en början främst hava varit krigsindustriens anläggningar
och importhamnarna med deras fartyg, som införa krigsmateriel
och proviant, d. v. s. mål av betydelse för försörjningen och i
första hand erforderliga för krigsmakten. Någon avgörande betydelse ha dessa anfall hittills icke haft. Armen synes icke lida
brist på ammunition, flygvapnet är alltjämt stridsdugligt och
civilbefolkningens motståndskraft sviktar ej. Huruvida detta får
tillskrivas att styrkan icke räckt till, särskilt som den samtidigt
använts vid fronten, att man icke velat förstöra spanska – ehuru
för tillfället fientliga – fabriker och anläggningar, som man
sedermera kan komma att behöva, att bombverkan är ringa eller
luftvärnets verkan stor är svårt att avgöra. Studerar man händelserna och erfarenheterna från fronten, finner man, att denna
krävt huvuddelen av förbandens verksamhet, varför anfallen mot
försörjningen i hemorten varit mera sporadiska. Kraftinsatsen
har alltså varit otillräcklig för en sådan krigföring. Måhända
skulle det hava visat sig i längden vara lika effektivt att under
någon tid koncentrera anfallen på regeringssidans krigsindustri.
Vid anfall mot industrianläggningar kunna förluster bland
civilbefolkningen ej undvikas. Dessa bliva dock i regel obetyd- 401
28- 38484: Svensl.; Tidskrift 1938.
G. A. W estring
liga. Helt annorlunda är det om anfallen i stället riktas mot befolkningen direkt. I detta syfte ha en rad anfall utförts mot
öppna städer, bl. a. Barcelona. Å ven om verkningarna i form av
dödade människor och skadade hus till synes varit stora, så kan
det dock starkt ifrågasättas om dessa anfall på något avgörande
sätt inverka på krigets utgång. Militärt sett äro därför dessa
anfall – till skillnad mot dem som riktas mot fabriker, hamnar
m. m.- knappast berättigade; att de humanitärt sett äro förkastliga behöver ej understrykas.
Den omständigheten att dessa anfall torde ha utförts av flygförband under tysk eller italiensk ledning och bemanning talar
för att en krigföring av detta slag kommer att tillgripas eller
åtminstone att övervägas av de tyska och italienska flygvapnen
i en framtida konflikt i Europa. Denna slutsats är icke den minst
viktiga ur spanska inbördeskriget.
Bekämpningen av fiendens flygstridskrafter har i Spanien utförts med bombförband, som anfallit motståndarens baser, med
jaktförband samt med luftvärn. Det är mycket svårt att av tillgängliga källor få klarhet i vilket av dessa medel, som dominerat.
Flygbasbekämpningen har försvårats därav att tillgången på flygfält är riklig, varför förbanden ofta kunna byta om bas och därför
äro svårare att hitta. I varje fall ha dock stora framgångar inregistrerats vid anfall mot flygfält, särskilt då överraskning kunnat ernås. Några försök att hindra det fientliga ersättningsväsendet genom anfall på flygindustri, verkstäder och skolor synas icke
hava förekommit. Jaktförbanden ha varit i livlig verksamhet
under hela kriget och troligt är, att de flesta förluster i flygplan,
som tillfogats båda sidorna, uppkommit under luftstrid. I regel
ha dock luftstriderna utkämpats i frontens närhet, där flyganfall
pågått så gott som ständigt. En helt annan sak är jaktförbandens
medverkan i försvaret av en ort bakom fronten, där bombanfallet
kunnat komma överraskande. I dessa fall har det varit svårt att
sätta jaktförbanden i tillfälle till strid. Då en luftstrid väl uppstått, ha jaktplanen haft god framgång, även mot väl beväpnade,
moderna bombplan samt om jaktplanens hastighet varit i underkant i förhållande till bombplanens. Det förefaller därför som om
jaktplanens saga ingalunda vore förbi, såsom många (bl. a. Douhet)
profeterat, men att deras bästa användning mera ligger i anslutning till striderna vid fronten än i hemortens försvar, åtminstone
om icke luftbevakningsnätet i landet är mycket gott och skydds- 402
Luftkrigföringen i teori och praktik
föremålet ligger långt inne i landet, så att fienden kan rapporteras
i mycket god tid. Luftvärnet i Spanien är fullt modernt på Francosidan, medan motståndarens är betydligt svagare. Erfarenheterna
på regeringssidan ha varit att flygning på måttlig hjöd utan hänsyn till luftvärnet icke kan ske utan stora förluster, men att luftvärnet i många fall helt eller delvis kan undvikas genom flygning
på mycket hög eller mycket låg höjd samt klokt lagda flygvägar.
Bombanfall, som utförts i stor skala, torde icke hava hejdats av
luftvärnseld, däremot har denna förorsakat förluster samt därmed minskat effekten och försvårat förnyade anfall. Därtill kommer, att luftvärnet tvingar de fientliga bombplanen att flyga
spridda, vilket underlättar de egna jaktplanens anfall. Förlusterna i flygplan uppgå i genomsnitt till 25 % i månaden, varav
dock endast hälften går totalt förlorad, medan återstoden repareras.
De allmängiltiga slutsatser, som kunna dragas ur Spanienkriget,
äro få i vad rör flygvapnets uppgifter och verkningsförmåga i
stort. Krafterna ha varit för svaga för att man skall kunna avgöra, huru stormakternas flygvapen lämpligen skola användas
och vilken verkan de kunna få. Så mycket kan dock konstateras,
att en luftkrigföring emot hemorten tar mycket starka flygförband i anspråk, sannolikt huvuddelen av en stormakts luftflotta,
om icke denna form av krigföring skall betyda en farlig kraftsplittring. I frågan om kampen mot fiendens flygstridskrafter ha
de svenska teorierna i stort sett hållit streck. Glädjande för oss
är att märka den framgång, varmed regeringssidans flygvapen,
som i regel varit underlägset, lyckats bibehålla sin operationsfrihet och till och med lyckats tillfoga fienden avsevärda förluster,
bl. a. i baserna. Herraväldet i luften har icke tillfallit någon av
de stridande. I frågan om flygförbandens och luftvärnets verkningsförmåga lämnar kriget icke stöd för några överdrivna förhorJpningar på någondera sidan. Bombförbandens träffärmåga
mot små mål har icke varit påfallande stor, ej heller har luftvärnsartilleriet verkat förkrossande. I övrigt hava åtskilliga lärdomar av taktiskt och tekniskt intresse vunnits, som främst kunna
tillgodogöras i Tyskland och Italien, i viss mån även i Ryssland,
och som sålunda måste inräknas i dessa länders tillgångar, då
man bedömer styrkeförhållandena i Europa.
Kinesiska flygvapnet torde l!J37 ha förfogat över 300 a 350 flygplan. Mot dessa kunde japanerna sannolikt ställa 1,200 flygplan i
403
G. A. W estring
armens och 1,000 flygplan i marinens flygvapen.1 Emellertid ha
kineserna fördelen att operera på de inre linjerna, d. v. s. flygförbanden kunna jämförelsevis lätt dirigeras mot den av de tre
skilda krigsskådeplatserna, där de bäst behövas. Japanerna å
andra sidan måste dela sin styrka i tre helt skilda delar för operationer på eller mot kinesiskt område, vartill kommer, att hemlandet ej kan helt blottas på flygförband.
Japans flygstridskrafter äro uppbyggda för direkt samverkan
med armen och marinen, icke för en självständig luftkrigföring
mot hemorten. Helt naturligt har därför deras användning – åtminstone till en början – anslutit sig till lant- och sjökrigsoperationerna. Av största intresset i kinakriget är flygvapnets användning under landstigningen vid Shanghai, under den fortsatta framryckningen på denna front och i norr samt anfallen mot större
städer i hemorten, såsom Kanton och Hankow.
Vid Shanghaioperationen använde japanerna i första hand marinflygförband, som medfördes ombord på hangarfartyg. Dessa
sattes in dels emot de kinesiska flygbaserna i trakten, dels emot
de kinesiska trupper, som skulle hindra en landstigning. För
kineserna erbjöd hela företaget ett utmärkt tillfälle att hindra
eller försvåra landstigningen genom bombanfall på trupperna,
innan dessa debarkerat från transportfartygen och under själva
debarkeringen, en användning av flygvapnet, som särskilt i vårt
land ansetts vara ytterst betydelsefull. Landstigningen kunde
emellertid genomföras utan nämnvärt motstånd från kinesiska
flygvapnet. Huruvida detta berodde på brister i organisation och
utrustning, outvecklade strategiska tankegångar eller på det japanska flygvapnets nedhållande verkan är ovisst. Japanernas
flyganfall kommo emellertid i ett relativt sent skede av företaget,
varför framgången får tillskrivas det kinesiska flygvapnets och
dess lednings svaghet. Det japanska marinflygvapnets medverkan
torde avsevärt ha underlättat landstigningen, icke minst genom
att den hindrade kinesiska förstärkningar att komma fram till
landstigningspunkten.
Under operationerna till lands har flygvapnets medverkan –
förutom spaning m. m. i direkt anslutning till striden -bestått i
spaning och anfall mot förbindelser och trupper långt bakom fronten. På så sätt har det blivit svårare för kineserna att utnyttja
1 I Japan är fl~·gvapnet uppdelat på armen och marinen.
404
Luftkrigföringen i teori och praktik
fördelen med »operationer på inre linjer». Förstärkningar ha icke
kunnat skickas fram i tid och framskjutna kinesiska styrkor hava
lättare kunnat isoleras. I detta avseende har krigsskådeplatsens
stora utsträckning givit kriget sin prägel. Det är icke troligt att
liknande företag kunna utföras med samma framgång på europeiska kontinenten. Möjligen kunna förhållandena i Östeuropa
och Skandinavien bliva liknande.
Emellertid ha de japanska stridskrafterna genom dessa företag
fått mera offensiv karaktär, än de hade från början. steget till
anfall mot hemorten blev därigenom icke långt. Japanernas anfall mot de tätt befolkade, öppna städerna i Kina ha ju väckt stor
uppmärksamhet och avsky över hela världen. Militärt sett skulle
anfallen måhända vara berättigade, om det vore sannolikt att
kineserna därigenom kunde tvingas till underkastelse. Vid bedömandet av den frågan måste beaktas, att någon annan form
för luftkrigföring emot hemorten än anfall på själva städerna
knappast kunde hava valts. Kina torde icke vara mycket sårbart
för anfall riktade mot försörjningen. Därtill kommer, att ryggen
är fri för tillförsel från Ryssland. Frågan är således om Kinas
motstånd kan betvingas genom att några hundratusen invånare i
städerna dödas och ytterligare några hundratusen göras husvilla.
Hittills ser det ut som om så icke skulle vara fallet. Viljan till
motstånd förefaller att alltjämt vara obruten.
I frågan om stridsmedlens verkan äro källorna tämligen
magra. Det synes dock som om det även här visat sig att jaktförbanden icke spelat ut sin roll och att luftvärnet varit visserligen
verksamt men likväl icke allena tillfyllest i kampen mot fiendens
flygstridskrafter. slutligen må framhållas, att det kinesiska flygvapnet, ehuru långt underlägset, alltjämt existerar. Det har så-
ledes icke kunnat krossas av övermakten, en omständighet som
naturligen delvis får tillskrivas territoriets väldiga yta.
Av det sagda torde framgå, att de tre krig, vilka närmast böra
betraktas, då man söker bedöma flygvapnets roll i ett kommande
krig, alla förete flera mycket speciella drag, som icke återkomma
i en allmän europeisk konflikt. Sintsatserna måste därför dragas
med en viss försiktighet. Tillfredsställande ur svensk SY.npunkt
är att icke något framkommit, som kullkastar försvarskommissionens bedömande över flygvapnets uppgifter, på vilka vår nya
försvarsordning är grundad. Gynnsamt är också, ati; luftkrig- 405
————–~ ~-~-
G. A. W estring
föring emot hemort och befolkning hittills icke haft någon ensamt
avgörande betydelse, varvid dock måste ihågkommas, att endast
relativt små styrkor använts härför. Försvaret mot en sådan
krigföring synes icke vara hopplöst. A andra sidan har det visat
sig, att ett flygvapen för att nå en verkningsförmåga av betydelse
och en tillräcklig uthållighet i operationerna behöver en viss
minimistyrka, som icke får vara för låg. Det svenska flygvapnet
och luftvärnet enligt 1936 års försvarsordning ha av krigshändelserna att döma ingalunda tagits till i överkant_! De medel, som
kommit dessa vapen tillgodo genom de extra anslag, som beviljats
av 1938 års riksdag, äro väl placerade pengar, men huvudsakligen
av engångskostnadskaraktär. Det är tvivelaktigt, huruvida organisationernas styrka- räknat i flygplan och kanoner- om några
år kommer att visa sig vara tillräcklig.
1 Enligt 1936 års försvarsordning skall flygvapnets andel av försvarsbudgeten
vara omkring 19 %. I stormakterna är motsvarande siffra numera 25-35 Of<.•
406

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner