Print Friendly

Litteratur Vådeld eller mordbrand

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
GUNNAR UNGER:
Vådeld eller mordbrand?
Atvid Fredborg blev ett även utanför Svenska Dagbladets läsekrets välbekant namn, när
han år 1943 i »Bakom stålvallen» sammanfattade sina erfarenheter och intryck som tidningens Berlinkorrespondent under de gångna
krigsåren. Det var den första ocensurerade
svenska rapport om läget under krigsförhållanden i Tredje riket, som offentliggjorts i
bokform, och den väckte berättigat uppseende genom sin sakliga tyngd och kritiska
skärpa. Som en av grundarna av tidskriften
OBS! och dess förste redaktör vid mitten på
40-talet och därefter på nytt som utrikeskorrespondent i Svenska Dagbladet med Tyskland som specialitet fortfor Fredborg att befinna sig i allmänhetens blickfång.
I början av 50-talet lämnade han emellertid publicistiken för att bli utrikespolitisk observatör åt ett antal betydande industriföretag
i Sverige och Finland. Även om han därigenom – med undantag för ett och annat uppskattat gästspel i denna tidskrift – försvunnit
ur pressens spalter har han av och till gjort sig
påmind genom böcker i internationella frågor,
som burit vittnesbörd om att hans utrikespolitiska intressen och kunskaper sannerligen inte
avtagit.
Tvärtom – genom sin nuvarande verksamhet, under vilken han regelbundet besöker alla
kontinenter och de flesta länder, har han varit
i tillfälle att förskaffa sig ett för våra förhållanden tämligen unikt nät av internationella
kontakter på högsta politiska och ekonomiska
nivå och ett informationsmaterial av däremot
svarande kvalitet. Det är knappast någon överdrift att påstå att mycket få svenska diplomater eller affärsmän är så allsidigt orienterade i världspolitiken som Arvid Fredborg. Så
mycket större anledning finns det att lyssna
till honom, när han har tagit till orda i en
av samtidens mest brännande aktuella frågor,
nämligen penningvärdets kris. Det har skett i
en liten skrift som helt enkelt fått namnet
Inflationen (Norstedts) med den belysande
underrubriken »Vådeld eller mordbrand».
Arvid Fredborg är ingen ekonom av facket,
men hans förening av historisk skolning och
historiskt sinne med praktisk politisk-ekonomisk erfarenhet ooh journalistisk talang har
gjort det möjligt för honom att analysera in·
flationens problematik på ett för lekmannen
alltigenom njutbart och medryckande sätt.
Med snabba streck och säker hand skisserar
han först penningvärdesförsämringens historiska bakgrund och övergår därefter till de vik·
tigare enskilda staternas ekonomiska situation.
Han uppehåller sig särskilt vid penningvärdets
två vacklande bastioner, Västtyskland och
USA, och vid det intressanta experiment i
inflationsbekämpning, som nu igångsatts av
regeringen Heath i England. Han avslutar det·
ta avsnitt med en kritisk granskning av den
ekonomiska politik, som efter krigets slut förts
av inflationsligans ledande land, Sverige, och
vars resultat på ett skrämmande sätt illustre·
ras av avtalskonflikten. Fredborgs skrift kun·
de inte gärna ha kommit ut vid en mer välvald tidpunkt.
Men denna skrift är inte bara en analys
utan också ett anatema, ett anatema över
de politiker – framför allt doktrinära socialister – som är på väg att förvandla inflationens vådeld till en mordbrand. När man lä-
ser Fredborgs framställning kan man känna
sig frestad att med en travesti av Proudhons
berömda tes utbrista: »Inflation är stöld!:.
Fredborg visar, till synes övertygande, att so·
cialisternas tro på inflationen som ett redskap för inkomstutjämning ingenting annat
är än i bästa fall övertro; ett självbedrägeri
där det inte rör sig om medvetet bedrägeri.
Inflationen innebär tvärtom enligt Fredborg
att staten systematiskt bestjäl de ekonomiskt
svagaste grupperna i samhället, som saknar de
bättre ställdas möjligheter att på olika sätt
kompensera sig. Den är följaktligen för Fredborg en politisk-moralisk väl så mycket som
en politisk-ekonomisk fråga. Han anser med
utgångspunkt härifrån att ett oavvisligt villkor
för återställandet av den försvagade samhällsauktoritet som i hela Västerlandet är en följd
av de styrdas bristande förtroende för de
styrande är återställandet av ett fast penningvärde.
Fredborg nöjer sig inte med att kritisera inflationspolitiken och dess företrädare. Han
framlägger också ett tämligen detaljerat program för inflationens bekämpande internationellt och nationellt. Det skulle föra för
långt att här ingå på detta program vars ekoJAN-OLOF SUNDELL:
Sverige och EEC
EEC-frågan har under lång tid varit ett problem för svensk utrikes- och handelspolitik. I
normala fall brukar debattnivån stiga i takt
med att debattdeltagarna så småningom blir
mer och mer kunniga om var de verkliga
problemen står att finna. Men det är synd
att säga att detta blivit fallet i EEC-frågan.
Redan för tio år sedan framfördes från vänsterhåll och även från regeringen Erlanders
sida så mycket orimligheter att man inte
kunde tro att det skulle kunna överträffas i
vårt land. Men det otroliga har blivit verklighet. Den nya EEC-debatt, som skjutit fart
sedan Nordeks sammanbrott, har kommit att
domineras av nyvänstersynpunkter, och i jämförelse med den förkunnelsen blir t o m Erlanders beryktade Metalltal från augusti 1961
om inte ett under av visdom så åtminstone
betydligt mindre egendomligt än vad det tedde sig då det begav sig.
Både innebörden av Metalltalet och andra
välkända ståndpunkter från de skilda diskussionsparterna i 1961-63 års stora EEC-debatt
215
nomiska enskildheter anmälaren f ö saknar
kompetens att bedöma. Nog sagt att Fredborgs lilla stridsskrift är både upplysande och
uppbygglig; den sätter polemiska vapen i händerna på var och en som känt inflationens hetta svida i sitt eget skinn – och vem har inte
det?
refereras och analyseras på ett intresseväckande sätt i UD-tjänstemannen Mats Bergquists doktorsavhandling Sverige och EEC
(Norstedts), som utgavs förra våren. Det är
en modern debattavhandling, som i enlighet
med de vindar som blåst inom statskunskapen
under de senaste åren innebär ett ambitiöst
försök att testa en originell metod för att få
fram allmängiltiga vägar att presentera ett
debatt.stoff.
Det viktigaste i detta sammanhang är dock
mindre Bergquists metod och avhandlingens
vetenskapliga förtjänster utan det perspektiv
och de kunskaper som de kan förmedla till
en läsare år 1971, som står inför dagens kaotiska diskussionsläge i EEC-frågan. Att den
svenska debatten i början av sextiotalet inte
ledde till något konkret resultat berodde mindre på det ofta oskickliga och vacklande svenska agerandet än på general de Gaulles vägran att acceptera Englands ansökan om medlemskap i januari 1963.
Då liksom nu förekom det stark kritik in- 216
om det socialdemokratiska partiet mot en
alltför nära EEC-anslutning för svenskt vidkommande. De främsta kritikerna var hrr
Gunnar Myrdal, Tord Ekström och Roland
Pålsson som med skriften Vi och Västeuropa
gjorde sitt bästa för att förskaffa sig herostratisk ryktbarhet genom en halsstarrig negativism till både Europatanken och till en svensk
EEC-anslutning i annan form än handelsavtalets. Några exempel på deras tankar kan förtjäna att räddas till eftervärlden: »Frankrike
regeras tills vidare med fast hand på det
tragiska planet av general de Gaulle … men
på det triviala planet av de hundra familjerna … Holland styrs i stort sett av två företag» (Vi och Västeuropa s 144).
All diskussion stod lyckligtvis inte på samma låga nivå. Tvärtom var det gott om debattörer som både var positiva och ofta också kunniga om de verkliga problemen för
Sveriges del vid en anslutning till EEC. Tyvärr gjorde man från denna sida ibland taktiska misstag. Det var exempelvis sannolikt
framsynt men föga politiskt klokt att tala
om Sverige som »ett landskap i Europa», vilket gjordes från ledande håll inom dåvarande
högerpartiet. Men i stort sett skiljde sig de
till EEC positiva inställda debattörerna med
heder från sin uppgift. Många av dem återfinns i dag på centrala platser inom nä-
ringslivet och i de politiska partierna. Aktiviteten var alltså stor 1961-63, men var finns
de nu? Med några få lysande undantag har
de varit anmärkningsvärt tysta. Frågan om
svensk EEC-anslutning är inte mindre betydelsefull i dag än den var för tio år sedan. Då
kunde man ännu från regeringens sida tillåta
sig att behandla Europa litet von oben i en
stämning av nationalistisk självtillräcklighet.
Den attityden är omöjlig idag och det vet de
ansvariga inom regeringen Palme mycket väl.
Problemet är bara att man så länge försummat att påverka opinionen i positiv riktning
till EEC att andra åsiktsbildare fått härja
ostört både utom och inom det socialdemokratiska partiet. Följden har blivit en mycket kraftig nedgång av antalet positivt inställda till en svensk EEC-anslutrung, vilket fram·
går av en SIFO-undersökning från slutet av
förra året.
Regeringens någorlunda förnuftiga sakinställning i EEC-frågan har sannolikt medfört
att de tidigare aktiva EEC-positiva debattö-
rerna dragit sig för att driva frågan för hårt.
Om regeringen ändå intog en vettig linje, varför då riskera en stor offentlig diskussion som
kunde framkalla onödiga sprickor mellan re·
gering och opposition? Enligt det resonemanget vore det bättre att man försökte vara
eniga och därmed också stärka den svenska
förhandlingspositionen i Bryssel. Vårt svenska establishment kan emellertid i dag inte
räkna med att driva EEC-politik utan att
ta med i räkningen den anti-EEC-opinion,
som vuxit fram genom målmedvetet ageran·
de nyvänstergruppers försorg och som även
vunnit proselyter i centerpartiets ledning {Antonsson) och i centerns och nu även folkpar·
tiets ungdomsförbund. Därför är det verkli·
gen angeläget att alla positivt inställda kraf·
ter tar upp en kraftfull motoffensiv och driver fram en debatt kring de verkliga problemen om ett svenskt medlemskap i EEC. Och
det betyder att man måste diskutera svåra
frågor kring möjligheterna att i framtiden
bevara den alliansfria utrikespolitiken i en
alltmer integrerad värld i stället för tungomålstalande om kapitalets EEC och omöjlig·
heten att föra en riktig regionalpolitik m fl
skenproblem som den svenska diskussionen ty·
värr i allt för stor utsträckning kommit att
röra sig kring.
Det är alltid stimulerande när en forskare
ger sig i kast med frågeställningar som har
relevans för också de problem som vi själva
står inför. Att Mats Bergquist med sin av·
handling om Sverige och EEC lyckats med
detta och att hans arbete ger en så förträfflig
saklig orientering i EEC-frågans betydelse för
Sverige är att hälsa med glädje.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner