Print Friendly

Litteratur Den äventyrlige Disraeli

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

515
LITTERATUR
DEN ÄVENTYRLIGE DISRAELI
Disraeli dog år 1881. Den officiella,
av Disraelistiftelsen auktoriserade biografin över honom, påbörjades 1906
och avslutades 1920. Det väldiga verket, som omfattar inte mindre än 6
delar inleddes av en framstående medarbetare i Times W. F. Monypenny och
fullföljdes, sedan Monypenny avlidit
efter andra delens färdigställande, av
en kollega till denne, G. E. Buckle.
Monypenny & Buckle har blivit ett
biografiskt begrepp och deras bok har
inte utan skäl kallats klassisk. Som omfånget antyder är den inte minst en
materialsamling av oskattbart värde,
där exempelvis en stor del av Disraelis utomordentligt omfattande och intressanta korrespondens för första
gången offentliggjorts. Men det har alltså gått mer än 60 år sedan den påbörjades och nästan 50 år sedan den avslutades och under de mellanliggande
decennierna har forskningen gjort nya
rön. Tidpunkten har följaktligen ansetts vara inne för en ny stor vetenskaplig levnadsteckning ·- till skillnad från de populära biografier som
utkommit i stort antal, bland vilka
Andre Maurois’ och Hesketh Pearsons
höjer sig över mängden – och den
som påtagit sig uppgiften heter Robert Blake. Han är lärare i statskunskap vid Christ Church i Oxford och
har tidigare bl. a. utgivit en biografi
över Bonar Law. Från Englands i särklass tråkigaste premiärminister har
han helt djärvt tagit steget över till
den i särklass roligaste och gjort det
med framgång. Han har uppenbart inspirerats av sitt föremål och håller sig
i stort sett på nivå med sitt ämne. Hans
Av GUNNAR UNGER
Disraeli (Eyre & Spottiswoode, 90 sh.)
är en lunta på nära 800 stora sidor –
författaren hoppas i sitt företal att det
kan tjäna till någon tröst att den dock
är mindre än Monypenny & Buckle!
Men fast den i alla avseenden väger
tungt, är den lättläst, man vill i våra
dagar inte säga som en roman, den
formuleringen har mist all mening,
men som en förstklassig biografi skall
vara. Ett autentiskt och intressant människoöde, väl skildrat – finns det nå-
gon mer stimulerande lektyr? Därtill
kommer i detta speciella fall att Disraelis spektakulära karriär i det victorianska England både ur politisk och
psykologisk synpunkt hör till de mest
fängslande ämnen man kan tänka sig,
i den mån man överhuvudtaget känner delaktighet i vår västerländska kulturkrets och dess historia.
Har då Blake ändrat vår bild av Disraeli’l Knappast, men han har skärpt
och samtidigt nyanserat den. Monypenny & Buckle var ingalunda okritiska och deras framställning fyller
högt ställda krav på objektivitet. Likafullt kan man inte komma ifrån att
deras biografi är officiell och skriven
på en tid, då en viss respektfull distans
till föremålet så att säga var en integrerande del i bättre biografers teknik. Blake är för ingen del i obehaglig mening närgången, men han rycker sitt föremål in på livet och han
är inte respektlös, men han lider inte
heller av auktoritetstro. Det råder inget
tvivel om att han beundrar Disraeli,
men hans beundran gör honom långt
ifrån blind för Disraelis fel och brister, som han tvärtom gör minsta möjj
L
516
liga för att bortförklara eller överslä-
ta. Han tar fram dem i ljuset, granskar dem opartiskt och väger dem sedan omsorgsfullt mot Disraelis förtjänster till dess han med gott samvete kan sätta sitt betyg, Uttrycket är
inte valt av en slump; Blake är ibland
nästan pedantiskt pedagogisk i sina
analyser av Disraeils uppförande. Man
kan få ett intryck av en lärare med en
favoritelev, som är högt begåvad,
kvick, charmerande, men en smula karaktärslös, opålitlig och cynisk, en
elev mot vars tjuskraft läraren manIigen söker värja sig genom att vara
sträng men rättvis, dock utan att helt
kunna motstå den. Under de allvarsamma förebråelser, som beledsagar de
nedsatta sedebetygen, förnimmer man
ett tonfall av motvillig men illa dold
förtjusning.
Det är framför allt i ett avseende
– med därav följande konsekvenser
-som Blake skiljer sig från Monypenny & Buckle. För dem är Disraeli
ändå främst statsmannen, för Blake
är han främst äventyraren, låt vara en
äventyrare som blev en statsman. På
tre viktiga punkter ger ·denna Blakes
attitydförskjutning resultat som också
innebär förskjutningar i den gängse
uppfattning om Disraeli, vilken väsentIigen grundar sig på Monypenny &
Buckle. Bilden blir, som nämnts, inte
ny, men skarpare; perspektivförändringen låter skuggorna djupna samtidigt som dagrarna genom optikens
egen logik, framträder klarare. Den
första punkten gäller Disraelis ungdom som i Blakes framställning visar
sig vara ändå mera tvivelaktig för att
inte säga skum än man tidigare antagit. Beljugande sin egen ras rykte hade
Disraeli notoriskt dåliga affärer ända
tills han på äldre dar gifte sig förmö-
get och började tjäna stora pengar på
sina böcker. Långt upp i medelåldern
levde han en vigilanttillvaro som inte
bara var ekonomiskt utan också moraliskt betänklig: knappast honetta affärstransaktioner kombinerades på ett
föga sympatiskt sätt med knappast honetta personrelationer. Den andra
punkten gäller diskrepansen mellan
Disraelis politiska teori och praktik.
Blake gör nästintill rent hus med den
vedertagna föreställningen om Disraeli
som torydemokratins och socialkonservatismens vägröjare. Han påvisar
hur Disraeli aldrig på allvar övervä-
de möjligheten av att tillämpa det
”Unga Englands” romantiska ideal utan
i det parlamentariska arbetet var taktiker och opportunist – eller låt oss
av artighet kalla det pragmatiker. Han
lagade efter lägligheten och kom mera
genom en tillfällighet än något annat
att genomföra 1867 års rösträttsreform, till vilken hans namn för alltid
knutits, trots att den konstruerats av
hans kollega och partiledare lord Derby. Den tredje punkten, som i någon
mån följer av den andra, gäller Disraelis brist på konstruktivt statsmannaskap i inrikespolitiken. När han
äntligen genom ett överlägset skickligt manövrerande fått makten 1874,
visste han inte – och det är nästan
Blakes roligaste poäng – vad han
skulle göra med den. Han hade inget
program, inga reformer att genomföra,
han saknade överhuvudtaget allt seriöst intresse för lagstiftningsarbete.
Det var, kan man säga, hans smala
lycka att utrikespolitiska förvecklingar gjorde det möjligt för honom att,
visserligen på grundval av synnerligen otillräckliga kunskaper, men genom utnyttjande av sin intuition och
fantasi, genomföra en rad kupper som
kom honom att framstå som Europas
arbiter och ledande statsman. Från
Berlinkongressen kom han hem som
nationalhjälte, men hans återstående
tid som premiärminister, då inrikesproblemen skulle angripas, var ytterst
odistingerad och det därav följande
nederlaget snöpligare än vad vare sig
han själv eller någon annan anat.
Det är Blakes heder att samtidigt
som han sakligt och nästan obarmhärtigt – i betraktande av att han dock
talar om en favoritelev-klarlägger allt
detta han ändå lyckas göra begripligt
hur Disraeli kunde tjusa samtid och
eftervärld. Visst har Disraeli alltid haft
vedersakare och kritiker i victorianska moralister, från William Gladstone
till Herbert Tingsten, men för dem
som känner något av en temperamentets frändskap med Disraeli tycks det
hela tiden ha varit så och är det av
allt att döma även efter Blakes avslöjanden, att hans brister huvudsakligen tjänat till att framhäva hans förtjänster. Det är något obeskrivligt fantasieggande och trots allt tilltalande i
att denne man förmådde åstadkomma
vad han gjorde. Otvivelaktigt var han
något av en charlatan och, som Blake
understrukit, mycket av en äventyrare. Men det var just kombinationen
av dessa egenskaper med hans övriga: hans snille, hans klokhet, hans
tålamod, hans takt, hans mod, hans
visionära klarsyn, som gjorde det möjligt för honom att göra den kanske
märkligaste karriären i Englands politiska historia.
Disraeli tillhörde inte det styrande
skiktet, han hade inte gått i någon
public school och inte legat i Oxford eller Cambridge. Han såg exotisk ut, han klädde sig bizarrt, hans
uppträdande var excentriskt och han
var jude. Men inte nog med det. Han
hade en glänsande begåvning, han var
en utomordentlig talare, han var frivol, kvick, dräpande, sarkastisk. Han
hade inbillningskraft som få och drömde djärva drömmar, både för egen
och landets räkning. Han skrev t. o. m.
romaner. Han var kort sagt allt det,
som borde göra en person omöjlig
som politiker i England likaväl som
låt oss säga i Sverige. Och likafullt
blev han Englands premiärminister
517
och behärskade dess berömda parlament på ett sätt som ingen före honom, möjligen med undantag för William Pitt d. y. och ingen efter honom,
möjligen med undantag för Winston
Churchill. Att han trots alla handikapp nådde detta mål kan endast förklaras med hans brinnande ärelystnad.
Han var son till en välbärgad judisk affärsman med livliga kulturella
intressen, den kände bibliofilen Isaac
d’Israeli, författare av de ”Litterära
kuriositeter”, som var Byrons älsklingslektyr. Benjamin tillbragte en stor
del av sin ungdom på resor i Europa
och Främre Orienten och förvärvade
på det sättet en internationell utblick,
som inte var vanlig bland hans landsmän. Det var ursprungligen meningen
att han skulle bli affärsman, men det
visade sig vara ett nästintill katastrofalt
misstag och han övergick i stället till
litteraturen. Han har skrivit ett tiotal
romaner, nästan alla dålig litteratur,
nästan alla stora bokhandelsframgångar och nästan alla lika givande för
samtiden som eftervärlden. Hans egen
generation läste dem för att känna
igen sig själv och vi läser dem för att
känna igen honom. Det var samtliga
nyckelromaner, mer eller mindre, men
i var och en fanns det bara en verkligt intresseväckande person, huvudfiguren – som nämligen för det mesta
lånat drag av honom själv.
Hans litterära begåvning stod inte
på höjden med hans litterära ambition, men därav följer inte att hans
litterära insatser var förfelade. Tvärtom, de banade väg för honom till politiken och hans politiska begåvning
stod fullt i höjd med hans politiska
ambition. Han hade en poets fantasi,
men hans genialitet var en viljans och
handlingens genialitet och han satsade hela sin magnetiska personlighet
på att bli en stor politiker. Hans romaner öppnade socitetens portar för
J
L
518
honom och han satte målmedvetet i
gång med att förbereda sin politiska
lmrriär. Till en början väckte han mest
uppseende genom sin kvicka konversation och inte minst genom sin klädsel. Han brukade uppträda i svart sammetsjacka, kantad med satinband, purpurröda byxor med guldrevärer, scharlakansröd väst, långa spetsmanschetter, vita handskar prydda med juvelbesatta ringar och med håret hängande i välpomaderade svarta lockar ner
över axlarna – en mundering som
man tyvärr knappast kan hoppas att
få se hrr Holmberg och Bohman i.
Då Lord Melbourne, som träffade Disraeli på en middag och roades av
hans snabba replikföring frågade honom vad han tänkte bli, svarade
han: ”Jag tänker bli premiärminister.”
Han var då 30 år. Melbourne suckade
trött och bad honom slå sådana dumma griller ur huvudet. Men när han
14 år senare, just före sin bortgång,
fick veta att Disraeli skulle bli toryledare i underhuset utbrast han: ”Ta
mej tusan! Den där pojken kommer
att klara det.” Och han klarade det.
Han skrev några politiska broschyrer, ställde upp som parlamentskandidat och blev efter ett par misslyckade försök invald i underhuset. När
han jungfrutalade blev han utskrattad.
Han slutade sitt anförande med att
ropa: ”Jag sätter mig nu, men den
dag skall komma då ni lyssnar på
mig.” Han fick rätt. Det dröjde inte
länge förrän han blev underhusets
mest uppmärksammade talare, fruktad
för sin skarpa tunga, sin mördande replik. På den tiden fanns det inga ärekränkningslagar och det var en fröjd
att bedriva politisk polemik. Han samlade kring sig toryoppositionen, det
”Unga England”, vars program han
framlagt i sina romaner ”Coningsby”
och ”Sybil” och som sammanfattats i
orden ”Konservativa män och radikala åtgärder” – alltså ungefär motsatsen till vår regerande socialdemokratis politik. När Peel presenterat sin
spannmålsbill fick England uppleva
det häpnadsväckande skådespelet hur
de konservativas majoritet lämnade sin
mäktige ledare i sticket och i stället
anslöt sig till den några år tidigare
okände eller förhånade Disraeli. Med
makten av sin förintande talekonststörtade han Peel och blev själv först de ,
facto och sedan också pro forma hans
efterträdare.
År 1848 utsågs han till toryledare i
underhuset, dvs. oppositionsledare
med gamle Palmerstone som främste
motståndare. Någon hade fått nys om
att Palmerstone inlåtit sig på en illegitim kärleksförbindelse och föreslog
Disraeli att man skulle offentliggöra
detta för att chikanera den vördnadsvärde statsmannen i det kommande valet. ”Palmerstone är nu 70”, svarade
Disraeli. ”Om han kunde framlägga bevis för sin potens i sitt valupprop skulle hela landet rösta på honom.” Det
var ett typiskt utslag av Disraelis frivolitet. Han skriver själv om en av
sina hjältar: ”Det är något frivolt över
honom som är olyckligt. Män förutbestämda för de högsta ställningar bör
akta sig för skämt. Ett örike, hemsökt
av dimmor och en mäktig medelklass
behöver allvarliga statsmän.” Men 1851
blev han likafullt underhusledare och
finansminister och alternerade sedan
mellan denna position och oppositionsledarens i förbittrad kamp mot
liberalernas nye hövding Gladstone –
Disraelis motståndare och motsats i
allt. År 1867 genomdrev han – som
Blake påvisar mest till följd av en serie tillfälligheter men med suverän taktisk skicklighet – den valreform, som
fördubblad elektoralet och tog vinden ur seglen för liberalerna, och år
1868 utnämndes han för första gången
till premiärminister vid några och 60
års ålder. Det blev en kort sejour vid
makten, men 1874 kom han igen och
.i
i-~
satt kvar till 1880 för att dö blott ett
år efter sin avgång.
Under sin andra premiärministertid
nådde han ärones och popularitetens
tinnar. Han – den obskyre främlingen – blev inte bara lord Beaconsfield,
som tackade nej till en hertigtitel, han
blev Dizzy med hela sitt folk. Det var
nu han skapade det indiska kejsardö-
met och erbjöd sin drottning dess krona. Det var nu han med en genial
kupp säkrade Suezkanalen åt England,
det var nu han dikterade villkoren vid
Berlinkongressen. ”Der alte Jude, das
ist der Mann!” sade Bismarck och han
hade rätt. Disraeli konsoliderade det
brittiska imperium, som efter andra
världskriget fallit sönder inför våra
blickar. Men fråga är om inte hans
mest betydelsefulla insats var att han
genom en oefterhärmlig blandning av
undersåtligt smicker, politisk förtrolighet, manligt galanteri och mänsklig ömhet lyckades locka ut drottning
Victoria ur hennes änkestånds bittra
isolering och återförena henne med
hennes folk. Därmed grundmurades den
engelska monarkins ställning i engelsmännens hjärtan.
Hurudan var då hans politiska
åskådning? Sammanfattningsvis: vördnad för traditioner och institutioner,
skepsis mot doktrinära samhällsutopier, men klar praktisk – eller rättare taktisk – reformvilja; en hög
tanke om sitt lands och Europas civilisatoriska uppgift; respekt för politiska ideal och principer, men nykter,
realistisk insikt om politiken som det
möjligas konst. Han var kort sagt en
sund konservativ – med hans motståndares terminologi en romantisk cyniker. Kanske kan man finna en gyllene medelväg genom att kalla honom
en romantisk skeptiker. Samtidigt som
han otvivelaktigt hyste en romantisk
519
vördnad för traditioner och institutioner, var han, vilket Blake också framhäver, en lätt ironisk iakttagare, som
med road skepsis betraktade den scen
där han själv spelade en huvudroll.
Härav hans pragmatiska inställning till
politiken.
I själva verket påminner hans allmänna politiska åskådning och inställning mycket om Churchills, och ju mer
man tänker på saken dess mer frapperad blir man av de anmärkningsvärda likheter, som förenar dessa två
i andra väsentliga avseenden så vä-
sensskilda konservativa idoler. Bägge
var från början lyckoriddare-låtvara
att Disraeli startade med långt mer
besvärande handikapp – som blev
sitt partis och sitt lands ledare. Det
berodde inte på att de var stora ideologer eller stora administratörer eller
stora reformatorer, utan på att de var
stora parlamentariker. Bägges sena
framgång kan i sista hand återföras på
deras vältalighet, deras förmåga att
tala, övertala och därmed leda. Enkelt
sagt pratade de sig till premiärministerposten. Det var deras personlighet,
sådan den tog sig uttryck i deras ord,
långt förr än deras åsikter och handlingar, som skänkte dem makten. Eller låt oss citera Disraeli själv: ”Det
är det personliga som intresserar människorna, som eldar deras fantasi och
vinner deras hjärtan. Ett fristående program är en stor abstraktion, som bara
lämpar sig för teoretiska studier; inkarnerat i ett parti eggar det människor till handling; men sätt i spetsen
för detta parti en ledare, som kan inge
entusiasm och han skall vinna världen.”
Det är ett självporträtt av Disraeli
– som också kunde ha varit ett självporträtt av Churchill.
– J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner