Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
FI~LANDSSVENSK SKÖNLITTERATLJR 1937
Fjolårets finlandssvenska skönlitteratur dominerades, åtminstone
om man tar hänsyn till kvantiteten, av tvenne faktorer: prosan och
ungdomen. Ur publiksynpunkt företedde silsongen ingenting uppseendeväckande i stil med Sally Salminens jiittesucce är 1936. Av de
nya romanerna, novellsamlingarna eller dikthäftena utsiindes inte
en enda i en andra upplaga. När julmarknaden var över, visade det
sig att tre förströelseromaner haft den största åtgången: Harald
Hornborgs »Farväl Fllistringen», Håkan Mörnos sjöroman ”Destinerad till Jemen» och debutanten Solveig von Sehoultz’ familjekrönika »December». Dessa konstateranden imwbiira emellertid inte.
att finlandssvensk diktning UPJ1levde ett dött år i fjol; dc ge endast
en bild av, under vilka otacksamma yttre förhållanden den konstnärligt mera ambitiösa litteraturen arbetar.
Förhållandet mellan Finlands svenskspråkiga diktiJing oeh den Hisande allmtinhcten har för övrigt varit fön~mål för en rätt livlig
diskussion de senaste veckorna. I februari dPlmtteradcs svörsrnålet
i radio i Helsingfors. Representanter för ]mhliken framförde on lång
rad beskyllningar mot deu unga litteraturen: den var ensidig, insHingd, självbespeglande, svårtillgänglig, oinh·(•ssant.. Klagomålen
komma självfallet att bli resultatlösa. Dc unga finlamlssvPnska författarna ha alltid varit sturska och konsekvent hållit sig till sin
starkt persouligt nirgade, konstnärligt målmedvetna linje.
Personligeli håller jag styvt på diktarnas riitt oelt skyldighet att
git sin egen väg utan sidoblickar ]Ht pnblikeJI. Om ~m författare
med det ona örat lyssnar till sitt konstuii rliga samvl’te och med
det andra till allmiinhetens krav, blir resultatet oftast denna snedvuxna, gärna ett gra11d patetiska upvhygg-else, ;;om salmar hemorisriitt både i konsten och i den sunda förströelselitteraturen och som
varit karakteristisk för så nu].JJg’a av den moderna tideus litteriira
viirldssucceer.
::\Ien å andra sidan kan man ge allmänlwteu en viss rätt, n. b. om
man tar dess randanmärlmingar om dt>n finlaudssvenska dikten så-
som ett valhiint försök till karakteristik och inte som kritik i negativ mening. Våra yngre författare äro i många fall så särpräglade
och hänsynslösa i sina konstnärliga striivanden, att de måste te sig
svårtillgängliga för läsare utan litterära sveeialintressen och kunskaper. Men viinle och lättillgiinglighet ha som bekant intet att
göra med varandra.
Efter dessa allmänna reflexioner skall jag iiverg;t till en niirmare
granskning av vad 1937 års bokskörd har att bjuda på.
Romanerna och novellsamlingarna voro till antalet inte färre än
tjugo. Anliigger man en konstniirlig måttstock, födjiina sju av dem
206
Litteratur
uppmärksamhet. Av de sju författarna har endast en passerat fyrtioärsgränsen, tre befinna sig i trettioårsåldern och tre representera den
absoluta ungdomen.
Den älsta i gruppen är Ragnar Rudolf Eklund, en mästare i fåordig
pregnans, som blott sällan träder fram inför offentligheten. Hans
nya bok, »H i m m e l s t i m r a n», är hans andra vrosabok, en roman
i miniatyrformat med motiv från österbottnisk allmogemiljö. I berättelsens mittpunkt står en väckelsepredikant, den tragikomiske
Enoksson, som drömmer vilda drömmar om att bli hela bygdens frälsare och viiigörare och som reder sig för sin uppgift genom att förvandla ett gammalt skjul till ett bönehus. .Mannens himmelska förkunnelse är förenad med en god portion förslagenhet, men detta innebär på intet sätt att han vore en medveten bedragare. .Motivet hade
varit tacksamt för en komisk eller satirisk roman, men Eklunds talang är inte förenlig med den burdusa och djiirva förenkling, på vilken den komiska effekten oftast bygger.
»Himmelstimrans» författare är framför allt stilkonstnär och minutiös psykolog. Det som ger berättelsen en så egendomlig och starkt
personlig färg är kontrasten mellan allmogemotivets ursprunglighet och den ytterliga artistiska förfining, med vilken historien iir
genomförd. .Man kan medge, att boken är vad man kallar en smula
»tunm, och kompositionen iir ställvis riitt fragmentarisk. Men utgår
man inte från det populära kravet på realistisk verklighet i varje
detalj utan tar heriitielsen som ett utiryck för en högt kultiverad och
originell författarfantasi, kan man inte undgå att bli djupt och varmt
intresserad. .Med sin begränsade produktion är Hagnar Rudolf Eklund en av de bästa och värdigaste representanterna för finlandssvensk dikt i detta nu.
Befryndad med l~klund iir Rabbe Enchell, vars novellsamling här
namnet >>H e r r a r t i l l n a t t o c h d a g». Aven han har sin särprägel framför allt såsom psykolog och stilkonstnär. Det intellektuella inslaget i hans produktion är i den n~ya boken starkare framträdande iin någonsin tidigare; innehållet bär mer än en gång vittne
om förtrogenhet med Valery’s synpunkter på konstskapandets och
konstnärens problem. ‘l’itelnovellen anknyter medvetet till »En afton
hos .M. ‘l’este>>, och »Ansgar Vitrovius’» monolog ~ir – såsom det ullderfumliga namnet redan anger — ett försök att i Kierkegaards dialektiska anda ranllsaka i:iktenskapets och ensamhetens möjligheter för
det personliga livsinnehållets utgestaltning.
J ag har framhållit Vallery’s och Kierkegaards uppenbara betydelse
för Enckell, dels därför att det är ägnat att karakterisera honom
som diktartyp dels emedan inflytandet framför allt från Valery medfört ett nytt element i hans produktion. Detta element kan man spåra
också i den nya bokens märkligaste novell, »Evy Refug», en äktenskapshistoria, som i all sin bisarrt teoretiska uppläggning bär prä-
geln av tragisk, obeslöjad verklighet.
På samma linje som R. R. Eklund och Rabbe Enckell återfinna
vi också en av de ungdomar, som tyckas mig förtjänta av en erinran
207
Litteratur
i detta sammanhang. Ralf Parland har i kanske hög-re grad än nå-
gon annan varit skottavla för publiksmakens misshag, och nekas kan
inte att han i sin nervösa exklusivitet måste verka irriterande på dem,
som av dikten begära konkretion och uppbygglig förlösning. Men
då man säger, att Parland saknar allvarligt innehåll, misstar man
sig ganska grundligt.
Ralf Parlands novellsamling heter »E h o n i t». Bokens viirdefullaste
beriittelse handlar om en ung, inåtvänd, självanalyserande mans besök i ett luxuöst, verklighetsbetonat hem någonstans i den finska
landsbygden. Själva uppslaget har beröringspunkter med Runar
Schildts mästerverk »Häxskogem, där den nervöst kiinslige, sönderreflekterade diktaren Jacob Casimir gästar en brutalt livshungrig
herrgårdsmiljö. Den inre konflikten blir också densamma: jag kan
inte förstå annat än att Parland i »Ebonit» gett en äkta, övertygande,
konstniirligt utarbetad analys av den neurasteniskt estetiska mentalitet, som är ett av de ständigt återkommande, klassiska motiven
i litteraturhistorien. – I detta sammanhang vill jag iivcn omnämna
en annan av 1937 års ungdomar: Eva JVichmann. Hennes debutbok
heter »M a n j a» och vittnar om en originell begåvning. Innehållet
bjuder på en blandning av saga odt :o;amhiillssatir — i andersensk
anda – och greppet om upiJgiften förråder ofta en social skarpblick
och konstnärlig självständighet, som vittna gott för framtiden. Men
språkbehandlingen är iinnu alltför manierad och tillkrånglad.
De prosaböcker jag tillsvidare omniimnt ha alla sin styrka i det
konstnärliga och intellcktndla. ,Jag skall nu övergii till några författare, som följa en mera traditionellt realistisk linje.
En av höstens mest uppmiirksammade romaner var Tito Collianders
»K o r s t å g c t». Boken hckriiftade ett tidigare intryck: att Colliander
arbetar med imponerande målmedvetenhet och att han med varje
nytt arbete inregistrerar nya vinni11gar. l »Korståget» n1öter läsaren
en utvceklingsroman, som inte blott är voluminös – nära femhundra
sidor – utan också intressant.
»Korståget» handlar om en u11g man, som viixer upp i krigstidens
Petersburg, som där upplever alla revolutionens fasor, som konuner
över till :F’inland med förstörda nerver och upprivet sinne, oeh som
slutligen finner ro i grekisk-ortodox klostermiljö vid den rysk-estniska gränsen. lYicn denna koncentrerade antydan om det yttre förloppet kan självfallet inte ge någon förcstii.llning- om var bokens
egentliga värde ligger.
Sin inre hållning får »Korståget» genom sin naturalistiska och
fräna psykologi. Tar man sikte på romanens s:iti.lsskildring- kan man
säga, att den beriittar om en ung man, som hilller IJå att gå under.
Hjälten får erfara hela hemlöshetens ångest, och dc hårda upplevelserna resultera i en ödesdiger brist IJå inre balans. Colliander ger
mörka och detaljrika beskrivningar av alkoholutsviivningar och rusets förödande verkningar, och det iir en dyster tyngd över dc tungsinta situationsbilderna. I skarv motsats till dessa ur kompositionssynpunkt centrala kapitel står bokens slnt, diir h.iiilien Tomas kon- 208
Littemtur
fronteras meu uen högtidligt ljusa, ödmjukt trosvissa stämningen,
som utstrålas av en grekisk-ortodox procession. Det individuella
lidandet förlorar plötsligt sin udd och ger vika för det stora, överpersonliga frälsningshopp, som kristendomen tar sikte på i sin lära
om det s. k. stiillföreträdande lidandet.
Liksom Tito Collianders »Korståget» är också Eric von Schantz’
»N y d a g» en tungsint, ofta nästan beklämmande bok. Ä ven om den
kan man säga, att den berättar om en ung man, som håller på att
gå under. Hjälten Pelle Måhrberg har begått en lagstridig handling,
en huvudlös växelförfalskning, och nu får han sota för sitt brott.
När romanen börjar, finna vi honom i ett fängelse.
Just i denna fiingelseskildring, som för tanken till Jan Fridegård,
har boken sin tyngdpunkt – mot slutet blir berättelsen schematisk
och konturlös. Von Schantz har sin friimsta tillgång i sin fasta, ordknappa realism, en realism som i sin beräknade stramhet står i intressant kontrast till ‘fito Collianders mångordigt beskrivande,
stundom alltför svulstiga naturalism. Fängelsemiljön är hos von
Schantz given meu skarp precision, och samma omdöme gäller den
unge Pelle Måhrbergs siitt att reagera i den brutalt disciplinerade omgivningen. Om man hyser tilltro till författarens litterära framtid,
så bygger man sin tillit främst på hans målmedvetna strävan att
förhålla sig kritiskt och behärskat också gentemot livets ömtåligaste
situationer.
Så återstår bland prosaförfattarna debutanten Martin Söderhjelm,
vars »V ä g c n u t» väckte glad överraskning både hos publik och
kritik. Bokens noveller äro inte påfallande originella till stil eller
innehåll, men de förråda en litterär rutin långt ut över nybegynnarens vanliga. Beri:ittelserna iiro mycket olika om man tar hänsyn
till motivvalet, men de visa alla ett gott konstnärligt handlag och
förmåga att ge realistiska människoöden inom novellens koncentrerade format. Värda att uppmärksammas äro framför allt inledningsskissen, som är den artistiskt mest särpräglade, och titelnovellen,
som skildrar de psykiska påfrestningar en sjöman blir utsatt för,
när sjukdom tvingar honom att lämna havet och slå sig ned som
krogvärd på landbacken. Historien förefaller att ha anknytningspunkter med de psykoanalytiska lärorna.
Bland 1937 års tio diktsamlingar finnas flera, exempelvis Greta
Langenskjölds »T y s t a r ö s t e r» och Kaj Lindgrens »T r ä o r g e l»,
vilka med sina varma och äkta religiösa tongångar väckt berättigad
sympati i hemlandet. Men de ha knappast den konstnärliga särprä-
gel, som kunde motivera en niirmare presentation inför rikssvensk
publik.
En likartad religiös idealism bär upp Joel Rundts samling »I m ä nn i s k o r …». Rundt intar en bemärkt plats inom den äldre nulevande
finlandssvenska lyriken; framför allt har han framstått som en Tiaturstämningarnas och landskapsmåleriets förfinade skald. I den nya
diktboken har han liimnat denna artistiskt nyanserade sfär och bik- 209
••
Litteratur
tar i stället en religiöst färgad, innerlig samhörighetskänsla med allting levande. Om »I människor …» kan man måhända inte säga, att
den innehåller i strängare mening originell poesi, men samlingen
är alltigenom äkta och väcker därtill intresse, på grund av den tidstypiska utveckling den avspeglar.
Bland årets lyriska debutanter tilldrog sig österbottningen Hjalmar
K rokfors det största intresset. Rytmerna i hans diktsamling,
»G r ä n s m a r k», ge vid handen, att han skolat sin lyriska talang
hos Fröding och Karlfeldt. Men bland strofer, som alltför nära ansluta sig till de nämnda mästarna, finner man även stycken av ovanligt personligt och markant slag. När Krokfors når högst, ger han
koncentrerade, konstnärligt verkningsfulla ödemarksstiimningar, som
etsa sig in i läsarens minne.•Tag citerar »’l’uvlock», en i sin samtidigt
karga och lidelsefulla ordmålning mycket expressiv dikt:
Blodröd orchis svårmod blossar,
blödande och tung den står.
Över öde kärr och mossar
träd11iplärkan slår.
I mitt hjärtas mörker aggar
djup och svart en elytung sjö.
Ullmjuk k~irrets tu-vlock vagg·ar
med sin vita snö.
Myrens orchideer blöda,
blomma rött en natt och dö.
‘ruvlock, tuvlock, slut min röda
låga i din snö!
Man fäster sig vid den genomförda harmonien mellan diktens naturmålning och den själsliga upplevelsen bakom den stramt givna
landskapsskildringen. Att Krokfors ordval iir dialektalt färgat ökar
den personliga särpri:igeln hos de strofer, i vilka han når högst.
Det främsta rummet bland höstens lyriska samlingar inta utom all
fråga Arvid Mörnes »Atlantisk bränning», Kerstin Söderholms »Porten» och Rabbe Enckclls »Valvet».
Arvid Mörnes »A t l a n t i s k b r ä n n i n g» blev inte mottagen med
ett lika allmänt och enhälligt erki:innande som skaldens närmast föregående diktsamlingar. Detta hade sina bestämda, åtminstone delvis
utomestetiska orsaker.
Mörne har alltid varit en politiskt aktiv personlighet med mycket
bestämda, personliga åskådningar. Inför de skarpa sociala och nationella motsättningarna i dagens Europa — och även i dagens Finland – har han häftigt reagerat ur sin speciella utgångspnnkt, och
dessa reaktioner ta sig uttryck även i stroferna i »Atlantisk bränning». Man finner i samlingen en lång rad dikter om inbördeskriget
i Spanien, om diktatorPrna och förtrycket, om de svåra menings-skilj- 210
Litteratur
aktigheterna mellan svenskt och finskt i Finland. Dessa aktuella
stridsdikter nå ofta formellt högt, men för den samtida läsaren är det
nästan omöjligt att förhålla sig endast passivt, estetiskt mottagande
till dem. Diktarens poängterat vänsterdemokratiska inställning och
hans ultrasvenska nationalism ha utlöst sympati eller väckt motsägelse allt efter läsarens egen ståndpunkt. Personligen har jag inte
förmått reagera genomgående positivt till de politiska stroferna i
samlingen.
Men i l>Atlantisk bränning)) finns även annat än politisk kampdikt.
Särskilt vill jag framhålla en dikt som l>Pyramidem, samt hela den
sista avdelningen i samlingen, där Mörne ger prov på en personligt
djup och fulltonig lyrik av stor konstnärlig verkan. Även här –
framför allt i en skapelse som l>Pyramidem – har skalden ofta hämtat inspiration och kraft ur samtidsupplevelser, men den bittra polemiken framträder inte mera så ohöljt. Tidsföreteelserna frigöras från
sin aktuella bundenhet och bli upphöjda till bilder och symboler av
tidlös allmängiltighet. De mest representativa dikterna äro för långa
att citeras. Jag får nöja mig med att återge l>Höstklippningl>, vars
tvenne strofer förefalla mig att ge en god bild av arten och den lakoniska formfulländningen i Mörnes konst:
Det faller snö, novembersnö, och strax
till ro sövs jorden under vita täcken.
På trädgårdsgången går en man med sax,
en skäggig åldring med en jättesax!
J a, ja, jag vet – han ämnar klippa häcken.
Det håller upp och fästet blinkar blått.
Nej, skaka mera, mera snö ur säcken
att även jag må vänjas vid min lott
att växa, leva, skjuta unga skott
och klippas – liksom häcken!
Bland dc s. k. modernisterna har Kerstin Söderholm kommit att
inta en allt mera framträdande plats. Hon låter ganska sällan höra
av sig, det är fem år sedan hon senast gav ut en bok. Men varje
gång· man blir ställd inför hennes poesi, fångas man av det förfinade,
äktlyriska känsloliv, som talar ur hennes strofer. Detta gäller i högre
mått än kanske någonsin förut i hennes nya samling l>P o r t e n)).
Kerstin Söderholms värld är en värld, som gästats många gånger
förut av litteraturhistoriens romantiska drömmare. Hon är en ensamhetens och det besjälade landskapets skald, och vad hon framför
allt besjunger, är klinslan av främlingskap i en tillvaro, som likväl
lockar henne med sin rikedom och sin skönhet. Karakteristisk är dikten l>Hägringsöm, vars centrala strofer lyda:
Jag ror med stilla årtag· mot det vida
och niirmarc och nHrmare min häg-ringsö tycks glida.
211
Litteratur
En stråle guld än på mitt årblad briinner,
men målet för min färd jag ännu icke känne1·.
Och över horisontens krön ett ljus som ej är dager
med främmande och sällsam makt mig omotståndligt drager.
~\tt längta på ett jordiskt vis jag inte mera minnes
– niir ensamheten iir som störst den icke Hingre finnes.
En lycka av ett hemligt slag mig tyckes allt förklara,
och allt iir endast måttlös ro uti ett tidlöst Yara.
Där båten gått nu tecknar sig i silverg·lans en fåra
– allt snabbare och lättare jag lyfter tyst min ära.
Då störs mitt sinne av ett sus, en dämpad ordlös kvidau
– jag stannar rodden och jag lyss i spiind oeh iingslig bidan.
Vad iir det för ett livets bud, som över vattnen ilar?
Vad vill det mig~ .Tag kii1mer blott att jag min åra vi la r.
Än mera siillsamt än förut kring vattnen skenet glänser
– var är jag själv, stod jag e.i re’n vid timlighetens grii nst>r!
Då känner jag ett smiirtsamt sting – det iir som nitgot rämuat
-min båt jag vänder långsamt om mot stramlen som jag· liimnat.
I sin h-riska samling »V a l v e t» giir Rabbc Enehell fram pa den
väg han beträdde redan i sin senaste diktbok »’l’onbriideb. Han sö-
ker en syntes mellan modernism och klassicism. Detta innebiir, att
han efterstriivar en förening av stl·iing formsköuhet och symbolisk
expressivitet. Rytmerna oeh bildspråket röja en målmedveten anknytning till antiken, men samtidigt ha hans strofer bibehållit den
fria, personligt explosiva prägel, som kan sägas utgöra den iikta
modernismens djupaste särmärke.
Av egocentriciteten, som präglade Enckells tidigare lyrik, finnes
inte mycket kvar i »Valvet». Jaget har trätt tillbaka och gett plats
för allmänmänskliga förnimmelser och erfarenheter, vilka skalden försöker gripa i från den grekiska mytologin tagna bilder. Dikterna
ställa rätt stora krav på läsaren; utan en rätt ingående kännedom om
den forngrekiska föreställningsvärlden har man inga möjligheter att
tillgodogöra sig samlingen som helhet. Men har man de nödiga litteriira förutsättningarna, torde man erkänna »Valvet» som Pu av den
finlandssvenska modernismens djärvaste och konstnärligt intn•;;santaste prestationer.•Tag citerar dikten »Peiritoos»:
212
När :,;ptida, knoppande kvistar mjukt sig böja
Persefones stämma
muntert svingar sig upp att åter
älskande livets makter möta
På väg att Demeters dotter befria –
Hades krafterna stal.att han ej förmådde
från stenen resa sig där han vilat.
Oförlöst i underjorden
hans s.iiil tog boning.
Litteratur
Olof Enckell.
213

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner