Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
KARL WISTRANDS MEMOARER
Memoaren, enkannerligen den politiska, som framför allt i England så
länge hört till de mest omhuldade
litteraturarterna, har i Sverige nästan lika länge varit ett sorgligt försummat kapitel. Endast mot denna
bakgrund kan man förklara att Louis
de Geer d. ä :s minnen för generationer framstått som a minor classic och
att hans son och namnes minnen betraktats som i alla fall fullt representativa för genren.
En lika påfallande som plötslig förändring till det bättre inträdde efter
andra världskriget. Inte så att vi på
minsta sätt kunde ta upp tävlan med
den ström av – ofta häpnadsväckande indiskreta – memoarer, som
översvämmade de anglosaxiska länderna, men i Sverige har dock under
de senaste årtiondena utkommit en
hel rad böcker av mer eller mindre
självbiografisk natur, som ehuru av
växlande värde, i åtskilliga fall varit
högst intressanta. Man tänker då
mindre på Rasjöns memoarer än fastmer i främsta rummet på Wigforss’
lysande »Minnen», av vilka åtminstone
första delen verkligen kan göra anspråk på att kallas klassisk, vidare
Z. Höglunds »Minnen i fackelsken»,
som visserligen är ojämna, men likväl
fängslar genom sin entusiasm och sitt
temperament, Erik Palmstieroas »Åtskilliga egenheter» med efterföljare,
fyllda av påfågelsaktig fåfänga och
påträngande förvetenhet, men också
Av GUNNAR UNGER
av intellektuell rörlighet och kvick
karakteriseringskonst, Hugo Hamntons
»Dagböcker. med all sin frodighet
och humor och slutligen Torsten Nothins »Från Branting till Erlander»,
halvt memoar, halvt stridsskrift, där
det förflutna får utgöra bakgrunden
till en barsk uppgörelse med det närvarande.
Den sålunda berikade svenska memoarlitteraturen har även denna boksäsong fått värdefulla tillskott. Det
första och märkligaste var Herbert
Tingstens »Mitt liv» (del 1: »Ungdomsåren»), överhuvudtaget en av de
märkligaste memoarer, som publicerats på svenska, sin författares bästa
bok, vilket inte vill säga litet, till
lika delar fascinerande som mänskligt
dokument, som kulturhistorisk tidsbild och som litterärt konstverk. Det
senaste är Karl Wistrands ,.Hört och
upplevat» (Wahlström & Widstrand,
pris 19: 50, inb. 25: 50). Wistrand kan
naturligtvis inte ta upp tävlan med
Tingsten och avser säkert inte heller
att göra det; hans bok är av ett helt
annat slag, den räknar inte sina litterära anor från Augustinus och Rousseau. Sin natur likmätigt har Wistrand
hållit sig till den mera konventionella
och konservativa memoartypen. Han
är en människa – det framgår av
hans bok, om man nu inte visste det
förut – som inte bara är rädd om
sin värdighet utan också om sin personliga integritet, en reserverad människa (men kanske mera dryg än
blyg), som gärna håller en viss
distans till sin omgivning, inklusive
sin läsekrets. Karl Wistrand utlämnar inte sitt själsliv till nyfiket begapande, han utställer – vilket är
en viss skillnad – sitt självporträtt
till aktningsfullt beskådande.
Som på vissa gamla porträtt finns
också här ett stamträd i bakgrunden
och det är utpenslat i sådan detalj
att det länge drar uppmärksamheten
från själva huvudfiguren. Författaren
nämner i sitt förord att boken på-
börjades i syfte att för hans släktingar bevara en del familjetraditioner och minnen och detta är inte
att missta sig på utan har i själva
verket kommit att prägla hela uppläggningen. Nära en fjärdedel av boken ägnas författarens släkt- och
barndomsminnen. Wistrand framhåller med en självmedvetenhet, som
vid ett ytligt betraktande måhända
kan förväxlas med självbelåtenhet, att
i hans ådror rinner lika delar blod
från vart och ett av de fyra stånden
– ej att förväxla med den på ett
annat ställe omnämnda Wistrands
blandning, som var en av hans farfar i Västervik saluförd, mycket guterad snussort. Inte minst ingående
uppehåller sig författaren vid den
fjärdedel som härflyter från ridderskapet och adeln. Hans mormor hette
Hammarhjelm. »Här kommer ett nytt
inslag in i bilden av mina förfäder,
från fädernets ej alltför långt tillbaka
skönjbara skeppare och präster och
morfars bruksägarfamilj över till adeln
med dess traditioner och i sina förgreningar bakåt lysande namn, som
burit upp vår storhetstid. Mormor var
själv en smula stolt över att kunna
räkna sina sexton anor, dvs. uteslutande adliga förfäder i alla led fyra
generationer bakåt på alla håll, vilket
är sällsyntare än man tror, även inom
högadeln, men jag har intet minne av
309
att det av henne uppfattades annat än
som en lustig kuriositet.»
Man får förmoda att samma är förhållandet med författaren, så mycket
mer som en av hans älsklingsskalder
heter Anna Maria Lenngren.
Även den, som inte har det ringaste
intresse för Wistrands släktingar, vare
sig adelsmännen eller snushandlarna,
tar emellertid med stort nöje del av
hans familjeinteriörer och barndomsskildringar. Hans far var provinsialläkare i Karlskoga och hans mor var
befryndad resp. bekant med hela den
värmländska brukssocieteten. Sina ferier under uppväxttiden tillbragte Karl
Wistrand hos sin morbror på en typisk värmländsk bruksherrgård, i vars
ena flygel f. ö. hans nyssnämnda mormor, som tydligen spelade en stor
roll i gossens föreställningsvärld, residerade. Behaget med hans tillbakablickar på denna miljö och dess människor är, att de ger en så levande
bild av brukspatronernas och kavaljerernas gamla Värmland, som då befann sig i solnedgången, och av den
svenska herrgården som livsstil. Man
kan av fullaste hjärta instämma med
Wistrand, när han säger: »Den som
i barndomen på nära håll upplevat
ett herrgårdsliv, bär alltid kvar nå-
got av det genom livet. Den skenbarliga säkerheten, den naturliga uppbyggnaden av ett litet samhälle kring
en familj och dess liv, skänker en
säregen tjusning. Upplevelsen av ett
levande sammanhang med gångna generationer, den omedelbara förmedlingen från förfäderna av tänkesätt
och erfarenheter på deras egen mark
– allt detta skapar en känsla av att
äga djupa rötter i det förgångna, som
skänker inre styrka och, om den uppfattas och handhaves rätt, en vidare
överblick över nutiden.» ·
Under barnaåren i den värmländska
herrgårdsmiljön grundlades för livet
hos Karl Wistrand hans konservatism
.,
310
och traditionalism, hans instinktiva
samhörighet med vårt historiska förflutna framför allt den gustavianska
epoken, hans känsla för stil och form,
hans respekt för det fäderneärvda men
också hans insikt om att det måste
bevaras och förkovras, en insikt som
skärptes genom hans upplevelse av
den värmländska brukssocietetens ekonomiska fallissemang.
Kanske är det mot bakgrunden av
denna sista omständighet man har att
uppfatta den inte så litet moraliserande ton, som ofta insmyger sig i
hans personkarakteristika. Han fördömer icke blott slapphet och oduglighet utan även vällevnad, nöjeslystnad och fåfänga i nästan puritanskt
stränga vändningar. Tendensen framträder tidigt i boken och återkommer sedan med jämna mellanrum;
ett typiskt exempel är påtalandet av
Hjalmar v. Sydows fel. »Han var i
mångt och mycket en typ av den art,
som vi kallar oscarisk, svag för ordnar och yttre utmärkelser och framför allt för ett gott bord. En behaglig
njutningslystnad av 1800-talsprägel
kännetecknade hans typ.» Det högdraget ogillande tonfallet måste förefalla en aning överraskande för var
och en som någon gång sett vasakommendören och medicine hedersdoktorn Karl Wistrand nalkas ett gott
bord. Men man får anta att det är
differens på åtskillnad mellan en behaglig njutningslystnad av 1800-talstyp och – låt oss säga 1700-talstyp.
Nå, detta var en liten utvikning.
För att återgå till släkt- och barndomsminnena kanske man vid slutad
läsning av boken säger sig att det är
synd att författaren inte ägnat lite
mindre utrymme åt dessa reminiscenser och lite mer åt sina politiska erfarenheter och upplevelser. Men vid
närmare eftertanke skulle man inte
vilja vara utan dem.
Efter slutad skolgång i Kristinehamn och Örebro begav sig Wistrand
till faderns universitetsstad Uppsala
för att läsa humaniora, men växlade
snabbt om till juridik och tog i normal ordning en jur. kand. studietiden tycks ha bjudit honom föga av
synnerligt intresse vare sig i fråga
om lärarpersonligheter eller kamratliv, med undantag för en studentresa
till Finland, som enligt hans egen utsago satte outplånliga minnen i hans
själ. »Det var som att återuppleva
Sveriges historia i dessa trakter och
bland dessa vänner som höll de
svenska traditionerna högt och tjusade med namn från Fänrik Stål.»
Då rotfästes hos Karl Wistrand ett
intresse och en sympati för Finland,
som alltid hört till hans mest positiva egenskaper.
Långt mera entusiastiskt än om
Uppsalatiden uttalar sig författaren
om sina drygt fyra år som tingsnotarie i den gamla kulturstaden Linköping. »På sätt och vis räknar jag
denna tid som den gladaste och intressantaste i mitt liv, mera givande
än universitetstiden, ty jag var mer
mogen och den mer eller mindre
självständiga verksamheten skänkte
tillfredsställelse och självkänsla.» Till
det fördelaktiga intrycket bidrog tydligen i mycket hög grad ett angenämt sällskapsliv inom ramen för den
stränga hierarki vars nästan onåbara
topp var landshövdingen. »Och vilka
landshövdingar var det icke, som satts
att styra denna självmedvetna provins!» utropar Wistrand med märkbar förtjusning. »Båda var höga aristokrater, båda förutvarande utrikesministrar och båda blivande riksmarskalkan (Douglas och Trolle). Man
får nästan en känsla av att ett återsken av all denna glans måtte ha fallit också på yngste notarien.
Innan Wistrand fortsätter att redogöra för sitt curriculum vitae ägnar
han ett kapitel åt sina »andliga livsintryck», främst sin litterära bildningsgång. Det är ett mycket intressant och upplysande kapitel. Sin djupaste andliga förankring har Karl Wistrand hos våra svenska klassiker
framför allt gustavianerna, till vilka
han känner sig stå i nära själsfrändskap. Hans tvenne litterära husgudar
är Anna Maria Lenngren och Carl
Gustaf av Leopold, och man kan förvisso välja sämre. Med all rätt framdrar Wistrand Leopolds underbara
»Predikaren», denna lika nobla som
sköna lektion i levnadsvisdom och
citerar bl. a. raderna:
Välj väl om du vill utvalt njuta
Det är den vises konst att göra
nöjens val
Och dårens fall, min son, att ingen
lust förskjuta.
Med andra ord: njutningslystnaden av
1700-talstyp är, som man redan kunnat läsa sig till mellan raderna hos
den dygderike författaren, fullt försvarlig.
Wistrand dröjer vid de grundläggande intryck han, som så många
andra svenska pojkar under borgerlighetens storhetstid, fått av »Fänrik
Stål», »Fältskärns Berättelser» och
»Svenska Bilder», men det framgår
snart att han är mera upplysningsman än romantiker. Vid vuxen ålder
söker han sig via Anatole France
tillbaka till 1700-talet och i författare
som Voltaire och Montesquieu och deras föregångare Moliere, La Rochefoucauld, La Bruyere, finner han sina
utländska litterära ideal. Hans smak
är utpräglat franskorienterad, för tysk
litteratur har han ett svalt intresse,
för engelsk praktiskt taget inget alls;
Shakespeare är honom helt onjutbar.
Och han återkommer ständigt till
1700-talet. »Det var 1700-talet som
lockade och drog mig, seklet före revolutionen . . . Upplysningstidens ideliv, innan det hunnit omsättas i vul- 311
gära realisationer, har för mig alltid
haft en tjusningskraft, som icke kan
överträffas av tidevarv med andra
strömningar.»
Mot denna bakgrund· kommer det
inte som någon överraskning, när Wistrand fastslår att de klassiska författarna, de som överlevat, alltid är
de som skänker mest åt dem som
förstår dem, lika litet som när han
erkänner att ju närmare han kommit
sin egen tid, ju mindre har dess litteratur tjusat honom och att »den
skriftställarverksamhet, som utövas av
den nu levande generationen» till sin
huvudpart är honom så gott som helt
obekant! Det står var och en fritt
att efter läsningen av detta kapitel
tala om begränsning och trångsyn
eller renodling och koncentration.
Ingen kan dock gärna förneka att
det förmedlar mötet med en mycket
självständig och omsorgsfullt odlad
smak och har något väsentligt att
säga både om människan och kulturpersonligheten Karl Wistrand.
Efter tingsåren i Linköping var
Wistrand under någon tid – det var
vid slutet av första världskriget –
verksam som juridisk mångsysslare
i sin gamla skolstad Örebro, vars
strävt kommersiella, nästan kulturfientliga atmosfär förekom honom
emellertid oaptitlig. Den 1 juni 1918
överflyttade han till Stockholm som
ombudsman i Järnbruksförbundet
inom vilken organisation han skulle
komma att utföra en väsentlig del av
sin livsgärning. På sätt och vis hade
ju Wistrand genom sina barndomsupplevelser och släktskapsförbindelser naturlig anknytning till järnbrukens värld, men det verksamhetsområde han nu beträdde var honom nästan helt främmande. Här var det inte
längre frågan om förhållanden som
reglerades av en klar rättslig ordning,
utan han fick ofta nog lita helt till sin
egen uppfattning för lösande av upp- 312
kommande problem. »Jag trädde också
i kontakt med en del av det svenska
folket, som jag tidigare haft föga beröring med, nämligen dess organiserade arbetarklass. Den kontakten har
för hela livet skänkt mig en respekt
för den svenska arbetarrörelsen och
de personer som den fört till sin ledning. Det har sällan varit gaphalsarna,
som där nått till de ledande posterna.»
Ord värda att lägga märke till; i
synnerhet som de kommer från den
man, vilken kanske mer än någon
annan i den politiska debatten utmå-
lats som kapitalisternas och arbetsköparnas speciella språkrör.
I Wistrands skildring av sin tid i
Järnbruksförbundet, som varade fram
till 1 mars 1936, tar man med särskilt nöje del av hans porträtt av »De
gamla herrarna» – männen, som under en besvärlig övergängsperiod med
fast hand skapade grundvalarna för
den svenska järnhanteringens storartade uppsving under de senaste decennierna.! Det är fint nyanserade
karakteristiker, alls icke okritiska,
men burna av varm uppskattning och
någon gäng beundran. Man fäster sig
också vid de mycket erkännsamma
ord Wistrand har att säga om två av
sina motspelare vid förhandlingsbordet: Fritjof Ekman och Gunnar Antl.ersson.
I fortsättningen blir uttrycken för
erkännsamhet och beundran mer sparsamma, i synnerhet sedan Wistrand
efter en redogörelse för sin verksamhet i Arbetsdomstolen och Internatio- 1 Mera som en historisk fotnot uppmärksammar man förf:s meddelande att han vid
stripakonflikten bakom Järnbruksförbundets
fasad fullt avsiktligt och systematiskt verkade som regeringsstörtare, >>en roll som senare förmenats mig under den långa tid jag
aktivt deltagit i politiken».
nella arbetsorganisationen samt några
glimtar frän det dagliga livet i Stockholm på 30-talet kommer över till sin
politiska bana. När Wistrand, synbarligen utan alltför stor saknad är 1936
lämnade Järnbruksförbundet, blev han
genom ett utomordentligt förmöget
gifte i alldeles ovanligt hög grad vad
man skulle kunna kalla a gentleman
of leisure och det låg nära tillhands
att han ägnade sig åt politiken. Ehuru
icke aktivt politiskt verksam hade
han sedan 20-talets början tillhört
Allmänna Valmansförbundet — dåtidens täcknamn för högern – och
med sina starka samhällsintressen,
sin juridiska skolning, sitt klara förständ och sin förhandlingsvana var
han naturligtvis väl meriterad för en
politisk karriär. När Gösta Bagge vid
årsskiftet 1936 j 37 övergick frän första
till andra kammaren efterträddes han
av sin gode vän Karl Wistrand, som
kvarstod i första kammaren till 1953
års utgång.
På ett ställe i sin bok uttalar Wistrand om en person att han »hade
den i värt land så sällan förlåtna
obenägenheten att hälla inne med en
kvickhet, när omständigheterna framtvingade den på hans läppar». Det
är inte utan att denna karakteristik
har ett starkt självbiografiskt tycke.
Den passar nämligen alldeles utmärkt
på författaren. Han säger också på
ett annat ställe att »i yngre är hade
jag nog en tunga, som ibland kunde
förarga en meningsmotständare mer
än vad själva skiljaktigheten i uppfattning var värd». Den som har förmånen att känna Karl Wistrand kan
intyga, att denna tunga ingalunda
svikit honom på äldre dar. Och även
om han uppenbarligen bemödat sig
om att lägga band på den, när han
i en sinnesstämning av mild och upphöjd levnadsvisdom satt sig ned för
att skriva sina minnen, är det ett
nöje att kunna vitsorda att han lämnar tillräckligt många prov på dess
spetsighet för att göra läsningen mycket underhållande.
Detta gäller särskilt, som nämnts,
de politiska avsnitten. Wistrand är
– måhända av hänsyn till en eller
annan nu levande person, måhända
helt enkelt till följd av sin personliga läggning – nästan nedslående
förtegen om vad han dock måste ha
sett av spelet bakom de politiska kulisserna, enkannerligen inom högerpartiet. Man får trösta sig med hans
aforistiskt förtätade, ofta dräpande,
någon gång orättvisa karakteristiker
av riksdagskamrater och andra politiska koryfeer. Det vore ogint att inte
unna denna tidskrifts läsare ett och
annat smakprov.
Om C. A. Reuterskiöld: »Inför gapande medbröden (inom dåvarande
bondeförbundet) »Utvecklade han sofistiska deduktioner med oklanderlig
och elegant frasering, men sällan
mynnande ut i synpunkter av påtaglig relevans för frågornas lösning.
Den personliga älskvärdheten och obestridliga formella elegansen i hans
framställningssätt gjorde åhörarna
överseende; hans parti ansåg tydligen, att det kunde kosta på sig
denna prydnadsfågel inom sin eljest
så nyttobetonade djurpark. Av lätt
förklarliga skäl var det nog inte
utan en viss stolthet, som man mitt
i sin egen oratoriska torftighet kunde
låta en sådan elokvensens påfågel fälla
upp sina glänsande stjärtfjädrar.»
Om Elis Håstad: »En helt säkert
välmenande, av riksdagsarbetet livligt
intresserad person, som dock i hög
grad representerade den form av modern statsvetenskap, vilken kan karakteriseras som en säregen kombination
av juridik utan juridisk stringens och
historia utan historiskt perspektiv.»
Om bankoutskottets ordförande Harald Åkerberg i Örebro (s): »Jag vann
lycka . . . då jag efter ett helt inne- 313
hållslöst anförande av herr Åkerberg
citerade Tegner, som i sin motvilja
att delta i riksdagsarbetet åberopade,
att han om rikets affärer förstode
lika litet som om han vore ordfö-
rande i bankoutskottet.»
Om den förnämlige högerbonden
Gunnar Persson i Falla: »Hans politiska gärning präglades av en nästan
juridiskt konsekvent åskådning, som
man sällan möter på lantmannahåll,
och han vann heller icke den yttre
ställning, som i det politiska livet lättast förvärvas av personer utan så-
dan.»
I erkännsamma ordalag yttrar sig
Wistrand förutom om alla också om
sina partivänner Bagge, Georg Andren, Ivar Anderson, Harald Nordenson och några till, med verklig personlig värme endast om sin bänkkamrat, frifräsaren Ture Nerman
och återger med förståeligt välbehag
den spirituella hyllningsdikt Nerman
ägnade honom vid hans avgång ur
riksdagen.
Man tycker sig ana att Wistrand
med sin upplysningsfilosofiska läggning snart nog kom att känna en
nästan tegnersk motvilja mot riksdagsarbetet. Han skildrar vältaligt den
deprimerande atmosfären i riksdagshuset med all dess fantasilösa torftighet. »Redan själva arkitekturen i
Riksdagshuset präglas av en storvulen banalitet. I den inre utrustningen
är banaliteten bragt till sin fulländning … plenisalarna ger intryck av
bönsalen i en folkskola på landet
med sina icke endast fula utan även
obekväma pulpeter. Allt tillkännager
en slätstruken yttre nivå, som förleder den utanför stående observatö-
ren till misstankar att den skulle
vara uttryck för församlingens egen
genius.» Han förhånar den »falska
fryntligheten» i riksdagsumgänget.
Han ironiserar över den flod av
tryck, som hamnar på riksdagsleda- 314
möternas bord och påpekar att ett
ordinärt svenskt utskottsutlåtande för
tanken till en gammaldags svensk omständlig likpredikan från 1600-talet.
Inte heller har han blivit imponerad av allmänorienteringen hos vissa
partikoryfeer. Han berättar bl. a. att
en v. ordförande i KU en gång överraskade honom med att fråga om
Bonn låge i Frankrike eller Tyskland.
»Denna stad hade då nyligen blivit
den västtyska förbundsrepublikens huvudstad.»
Att Karl Wistrand så länge och
framgångsrikt lyckades övervinna sin
knappt dolda parlamentsleda har väl
sin psykologiska förklaring främst i
att han fann kompensation i de internationella uppdrag, hans riksdagsmannaskap avkastade, och då framför allt verksamheten inom Europarådet. I detta sammanhang utförde
Wistrand en verklig pionjärgärning
genom att i Sverige tidigare än nå-
gon annan introducera och envisare
än någon annan propagera för Europatanken. Han talade, som bekant och
som han själv diskret framhåller,
länge, ja i det längsta för döva öron.
I dessa dagar då högern sagt ja till
Europa och Europatanken är partiets
viktigaste programpunkt finns allt skäl
att erinra om denna Karl Wistrands
insats, som kom i skymundan när den
gjordes och sedan oförtjänt fallit i
glömska. Den bör tillförsäkra honom
en hedersplats inte bara i högerpartiets utan i samtida svensk politisk
historia. Han gick i spetsen, han
var föregångsmannen när det gällde
Europa. Och det är utomordentligt
verkningsfullt att kapitlet om hans
gärning inom Europarådet, där han
spelade en framträdande roll och intog en aktad plats, får bilda slutvinjetten till hans minnen. Det ger perspektiv på hans gärning och det avslöjar det nästan passionerade patos,
som trots allt döljer sig inom denna
kyliga, reserverade, lätt” föraktfulla
förnuftsmänniska, som gjort till sina
Oscar Wildes ord om att demokratin
fördrar allt utom snille.
Av sina icke alldeles fåtaliga ovänner har Wistrand gärna utmålats som
en högfärdig och självbelåten goddagspilt, lika hopplöst reaktionär i
sina politiska som i sina sociala och
kulturella vyer, ett inbegrepp av den
kapitalistiska livsstilens oarter erinrande om karikatyrerna i »Krokodil». Det finns naturligtvis en kärna
av sanning i denna som i alla nidbilder. Men på det hela taget dementeras den eftertryckligt av hans bok.
Man möter en intelligent, fint bildad
och mycket självständig personlighet
som med sund konservatism förenar
en lika sund internationalism och
som man därför känner sig beredd
att tillerkänna det epitet han tillagt
sig själv, och som för anmälaren
framstår som det förnämsta man kan
välja: en gustavian. Eller för att citera
Ture Nerman:
Du går bland följesaromare kamrater
Din väg i en alltmer likriktad stat,
och det är dock en dygd bland
demokrater
att vara Frihetens aristokrat.
Du ensam vågar tänka Dig att slopa
gränshinder som man skyltar
fosterländskt
Om hundra år ska kanske allihopa
ha mod med Dig bekänna Europa
och vad som mänskligt är blir en gång
även svenskt.
BERLINKRISENS BAKGRUND
Condor-förlaget i Karlsruhe har inlett
en serie av politiska handböcker under rubriken »Bibliothek des aktuellen
Wissens». Avsikten är att i lättillgänglig form presentera väsentliga
fakta i betydelsefulla utrikespolitiska
frågor. Därmed vill man i Tyskland
försöka skapa en motsvarighet till den
systematiska utgivning av politiska
handböcker av detta slag, som sedan
många år pågått i Förenta Staterna,
Storbritannien och Frankrike. Initiativet måste väcka tillfredsställelse hos
var och en som är intresserad av att
följa de världspolitiska frågeställningarna på grundval av ett mera omfattande och mera systematiskt analyserat material än det pressen kan erbjuda, men som saknar tid att fördjupa
sig i den på varje centralt politiskt område numera nästan oöverskådliga
grundläggande litteraturen. Tillfredsställelsen ökas av att förlaget valt att
som första del i serien utge ett arbete
om Berlinkrisens bakgrund, författat
av en av Tysklands skickligaste utrikesjournalister, Alfons Dalrna i Mlinchen. Dalmas arbete »Hintergriinde der
Berlin-Krise» ger en utmärkt orientering i Berlinfrågan och över huvud
taget i Västtysklands politiska problematik. Arbetets huvudparti utgör en
historik över den utveckling mellan
öst och Väst, som lett till att den forna
rikshuvudstaden kommit att utgöra en
förminskad avbild av hela den tyska
situationen. Redan denna historik erbjuder på grund av författarens förmåga att framhäva de väsentliga faktorerna mycket av intresse. Inte minst
klargör den slående hur i grund misslyckad den ryska Berlinpolitiken hittills varit och hur det tvärtom lyckats
västmaktsalliansen att genom fasthet
och tålamod uppfånga och neutrali- 315
Av docent ERIK ANNERS
sera de ryska framstötarna. Författaren framhäver sålunda med rätta att
den fria världen på tre år har fått
uppleva tre ryska ultimata gällande
Berlin, men att världen också har fått
uppleva att Chrusjtjov varje gång
tvingats att två eller tre månader före
den av honom utsatta tidsfristens utgång taga tillbaka sitt ultimatum. Detta
visar bättre än något annat att en fast
hållning från västerns sida icke för
till krig utan att den redan av John
Foster Dulles inledda »styrkans politik» tvärtom är ägnad att hålla lokala
konflikter inom en ram, där kriget kan
förhindras.
Det mest värdefulla i arbetet är
emellertid inte historiken utan analysen av den ryska politiken och dess
motiv. I denna analys visar författaren hur man på rysk sida opererar
efter alternativa linjer, där man kan
urskilja eftersträvade maximi- respektive minimiresultat.
Dalrna påpekar sålunda att Kreml,
när det gäller Tysklands struktur som
stat, maximalt eftersträvar antingen
avslutande! av ett fredsfördrag med
båda de tyska delstaterna eller åtminstone västsidans erkännande av
principen att ett sådant fredsfördrag
bör utarbetas av de fyra stormakterna under medverkan av de båda
tyska regeringarna utan hänsyn till
kvalifikationerna hos de framtida tyska
undertecknarna. Såsom minimum eftersträvas tillkomsten av en ny fyrmaktsöverenskommelse beträffande
Berlin, som av Moskva kan tolkas som
en likvidering av det nuvarande tillståndet och därmed också som en
sanktionering av Tysklands delning.
Vad Tysklands internationella status beträffar eftersträvar Kreml som
maximum en fyrmaktsöverenskom- 316
melse beträffande en neutral zon, som
skulle omfatta hela Tyskland och göra
detta militärt betydelselöst. Som en
mellanlösning framstår för Kreml en
överenskommelse om en partiell tysk
nedrustning eller åtminstone tyska
rustningsbegränsningar, som skulle ge
Sovjetunionen en interventionsrätt i
de västtyska försvarsangelägenheterna.
Som minimum vill man i Kreml uppnå
en överenskommelse eller ett faktiskt
läge, som förhindrar det tyska försvarets utrustande med kärnvapen liksom
ett eventuellt tyskt deltagande i
NATO:s bestämmanderätt över kärnvapnen. Dalrna framhåller med rätta
att den ryska politiken i Berlinkrisen
är ett uttryck för de båda grundläggande principerna för den ryska politiken gentemot Tyskland. Den första
är att fixera Tysklands delning och att
lägga ansvaret för detta läge på västmakterna. Den andra är att utsätta
Västtyskland för en diskriminering
gentemot dess allierade och därigenom
beröva Västtyskland dess diplomatiska
och över huvud taget dess världspolitiska rörelsefrihet. Syftet med Kremls
tyska politik kan också formuleras så
att Kreml redan från tiden närmast
efter kriget bestämt sig för att hålla
Tyskland delat och Västtyskland svagt
intill dess att förutsättningarna för en
tysk återförening inom den sovjetryska
inflytelsesfären uppstått.
Hittills har denna ryska politik misslyckats. Västtyskland växer i politisk,
ekonomisk och militär styrka. Tyskland är visserligen fortfarande delat,
men enligt Dalmas uppfattning är en
återförening förr eller senare oundviklig. Han menar att östtyskland ingalunda är förlorat för västerlandet om
blott västmakterna fullföljer styrkans
och tålamodets politik.
Den inte minsta förtjänsten hos
Dalmas arbete är att författaren så
klart lyckats visa att Kremls europeiska planer har råkat i baklås tack
vare västmakternas fasthet i Berlin.
Fullföljer västsidan denna politik
kommer man inom överskådlig tid att
kunna övergå från politisk defensiv
till politisk offensiv. Detta förutsätter
dock att enigheten inom västalliansen
kan bevaras. Troligen kommer denna
enighet att snart ställas inför nya på-
frestningar. Man måste nämligen räkna
med nya aktioner från rysk sida, inriktade på att injaga fruktan och utså
tvedräkt hos motståndaren.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner