Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
UNGA LIBERALER
Det finns en anekdot om den store
kompositören Gounod, berättar Rudolf Kjellim, >>att han vid 20 år sade
‘jag’, vid 30 ‘jag och Mozart’, vid 40
‘Mozart och jag, men vid 50 bara
‘Mozart’». Anekdoten skulle måhända
ha sin naturliga anknytning till de
nio unga liberaler, som efter att ha
åstadkommit var sitt fristående debattinlägg i mer eller mindre aktuella
frågor valt att ställa samman dem i en
gemensam liten skrift.
Det ligger måhända i sakens natur,
att kvaliteten på de olika bidragen
måste vara ganska ojämn. Det förefaller emellertid vara en händelse som
ser ut som en tanke, att man låter
FPU-ordföranden Per Ahlmark inleda
med ett bidrag, rubricerat >>Vår eländiga utrikesdebatt», ty detta opus ger
otvivelaktigt den största behållningen.
Ahlmark har tidigare i annat sammanhang uttryckt den förhoppningen, att
ett samarbete mellan högern och folkpartiet skulle kunna komma till stånd
genom att högern beträffande vissa
vitala inrikespolitiska frågor närmade
sig folkpartiet, samtidigt som folkpartiet närmade sig högern vad gäller utrikespolitiken och försvarspolitiken.
Av logiska skäl är Ahlmark övertygad
om nödvändigheten av svenska atomvapen. Ahlmarks tankegångar torde
särskilt bland yngre konservativa
mötas med stor förståelse.
Ahlmarks uppsats jävar icke det
tidigare intrycket, att han har en realistisk inställning till de internatioAv BIRGER HAGARD
nella frågeställningarna. Hans uppsats blir en svidande vidräkning med
de illusionister i allmänhet, som kommit att sätta sin prägel på svensk utrikespolitik efter kriget och med deras högste profet, excellensen Undlm
i synnerhet. När det är fråga om
alliansfriheten gäller det, att ständigt
slå fast dogmerna i så knappa ordalag
som möjligt, skriver Ahlmark. Torftigheten betraktas som inseglet på
statsmannaklokheL Utrikesdebatten är
praktiskt taget död. Ingen politiker,
mån om väljarnas gunst, vågar kritisera dansen kring den gyllene kalv,
som alliansfriheten innebär. Den
främst ansvarige för detta tillstånd är
både genom sin ställning och sin verksamhet östen Unden.
Ahlmark är övertygad antikommunist, har uppenbarligen studerat sovjetrysk historia och kommer följaktligen fram till att Lenins definition
på diplomatiska överenskommelser,
»löften är som pajskorpa – gjorda
för att brytas», äger full giltighet alltjämt i nådens år 1961, även om diktatorn för tillfället råkar ha en jovialisk nuna och gärna reser utomlands
för att låta fotografera sig, klappande
kalvar eller små barn på huvudet.
Frågan är dock, om Ahlmark inte är
en aning för pessimistisk vad gäller
den framtida utvecklingen inom Sovjetunionen. Trots allt har ett omfattande reformarbete i riktning mot
ökade garantier för de enskilda medborgarnas integritet ägt rum under
116
senare år. Mycket talar för att denna
utveckling är resultatet av ett starkt
inre tryck, och det förefaller i vart
fall bli förenat med stora svårigheter
för regimen att vända tillbaka till den
stalinistiska erans terrormetoder.
Tron på FN kan ibland få något av
extas över sig, och fraseologin är farlig, om den inbillar folk att vi här står
inför ett säkert verktyg i fredens
tjänst, skriver Ahlmark helt riktigt
och samtidigt som han reducerar betydelsen av svenska FN-insatser till
deras rätta värde understryker han,
att organisationens möjligheter att
göra sig gällande är synnerligen begränsade, eftersom FN på grund av
vetorätten inte kan ingripa i en konflikt mellan Sovjet och USA. Vår tids
viktigaste fredsförbund heter därför
inte Förenta Nationerna utan Atlantpakten, som i motsats till FN inte förlamas av ryska direktiv. De farligaste
och flesta tillbuden till krig har inträffat i de områden av världen, där
de båda maktblockens positioner är
oklara – Mellersta östern, Sydöstasien och Afrika. Frestelserna är
mindre och tillbuden färre, där inget
tvivel kan råda om var gränsen går
mellan allianssystemen. Kommunisterna vet, att ett angrepp på Västtyskland betyder världskrig. Att vårt land
inte är ett storpolitiskt oroscentrum
beror främst på att vi kunnat driva
vår linje i skyddet av västerns vapen.
Trots och inte tack vare alliansfriheten har vi undgått att dras in i allvarligare konflikter med Sovjet.
Ahlmark analyserar ingående skälen
för och emot alliansfrihet och kommer
fram till den slutsatsen, att de två
väsentligaste skälen för neutralitet –
vår lands handlingsmöjligheter i utvecklingsländerna och hänsynen till
Finland – har en sådan relativ vikt,
att endast en påtaglig aktualisering av
något eller några av argumenten för
NATO-anslutning gör en förändring
av den svenska utrikespolitiken ytterst
angelägen. Den ekonomiska samverkan, som vårt land inlett med andra
västeuropeiska stater tenderar – vare
sig det klart formulerats eller inte –
att utvidgas till politiskt beroende.
I händelse av krig eller i en kritisk
situation blir det för varje år som går
allt svårare för Sverige att isolera sig
och klippa av handelsförbindelserna
med de övriga medlemmarna av handelsgemenskapen, på samma sätt som
det t. ex. för ett isolerat Dalarna
skulle te sig hart när omöjligt att klara
sin försörjning, om resten av Sverige
var i krig. Detta i förening med de
allt större krigstekniska samordningsproblemen – nödvändigheten att i tid
planera samverkan mellan våra och
NATO :s stridskrafter – samt bristen
på svenska atomvapen gör en utrikespolitisk omorientering alltmera angelägen. En levande och aktiv utrikesdebatt är förvisso något som vårt land
för närvarande mer än kanske något
annat behöver. Inte minst från den
synpunkten är Ahlmarks inlägg betydelsefullt.
I bjärt kontrast till Ahlmarks uppsats står ett bidrag av Mats Kihlberg
om >>aktiv internationalism». Författaren följer det nu så yppigt tillämpade
»radikala>> receptet. Först av allt skall
slås fast »totalomfattningen» av Sveriges bistånd till utvecklingsländerna,
medan frågan om hur pengarna på
bästa sätt skall kunna användas skjuts
i bakgrunden såsom alltför prosaisk.
En specialskatt till förmån för utvecklingsländerna ter sig frestande. Under
alla omständigheter skall vårt land
bidra med minst 240 miljoner kronor
årligen – över statsbudgeten. Varför
inte stanna upp ett tag och försöka
komma till klarhet hur våra hjälpinsatser konkret skall gestalta sig? Hur
kan vi underlätta för svenskt näringsliv att i större utsträckning intressera
sig för de länder det här är fråga om
– räcker det med höjda exportkrediter? – vilka garantier har vi för att
de medel som överlämnas till FN blir
använda på rätt sätt, vilka möjligheter
finns att göra isolerade svenska insatser effektiva, hur skulle en sameuropeisk insats kunna komma till stånd,
hur blir hjälpen på bästa sätt »hjälp
till självhjälp»? Frågeställningarna är
otaliga. Och det är förvisso icke enbart svårigheter av den karaktären,
att de kan avhjälpas med svenska
skattemedel, som möter i de berörda
länderna. Hur kan man bibringa befolkningen åtminstone vissa elementa
– som t. ex. hur en skruv användeshur kan man effektivast komma till
rätta med religiösa fördomar som lägger stora och avgörande hinder i vä-
gen för utvecklingen? Det finns en
mångfald problem, som man förvisso
inte löser genom mer eller mindre
patetiska deklarationer. Kihlberg har
rätt i sin grundtes, att vi måste göra
en hjälpinsats, men det finns faktiskt
rätt stor anledning att i detalj diskutera hur den bör komma till stånd.
Det hårt skattetyngda svenska folket
torde förvisso icke vara roat av att
låta inhemska och utländska byråkrater fritt och planlöst få husera med
några hundra miljoner av skattemedlen. Ej heller torde det finnas någon
rimlig anledning för ett på detta område okunnigt och oerfaret land som
Sverige att sätta sig på några höga
hästar och fördöma »kolonialismen»
för att i stället solidarisera sig med
antieuropeiska rörelser av obskyr
kulör i olika länder. Vi har all anledning att från västerländsk och civilisatorisk synpunkt vara tacksamma för
de insatser som utförts av britterna i
Asien och Afrika, av fransmännen i
Nordafrika och av belgarna i Kongo.
Att i en för Västerlandet kritisk stund
sälla sig till dess femtekolonnare borde
vara vårt land ovärdigt.
Om studiefinansieringsfrågan skri- 117
ver EriZsl KleiiZ. Han är en av de ivrigaste liberala förkämparna för s. k.
generell stipendiering eller »studielön». Det kan dock icke sägas, att
hans uppfattning i allt är genomtänkt.
Sålunda avvisar han emfatiskt tanken,
att kostnaderna för studierna är att
betrakta som en investering, samtidigt
som han motiverar rätten till skatteavdrag av amorteringarna på studieskulder med ett resonemang, som i
princip helt utgår från investeringstanken. Den kanske allvarligaste konsekvensen av varje form av generell
stipendiering och därmed det starkaste skälet mot en sådan, nämligen
den detaljerade studiekontroll och därmed inskränkning av de akademiska
studiernas frihet, som ofrånkomligen
måste bli följden av ett sådant system,
vidrör han med lätt hand. Svenska
folket torde inte vara särskilt entusiastiskt inför möjligheten av att
tvingas betala underhåll till envar
som vill studera vid våra universitet,
om man inte samtidigt har fullgoda
garantier för att de investerade
pengarna också ger vissa resultat. Att
rent generellt och generöst utan nå-
gon kontroll låta underhåll utgå till
envar som säger sig vilja studera
torde vara en tanke som inte är av
denna världen. I vart fall torde aldrig
den finansminister finnas, som skulle
vara beredd att acceptera ett sådant
förslag. l detta sammanhang ter det
sig förvånande, att Klein inte tagit
upp det konkret utformade förslag
till examenspremier, som hösten 1960
framlades av Konservativa studentförbundet, och som sedan högerpartiet motionsvägen gjort till sitt. En
lösning efter dessa riktlinjer torde ha
många fördelar. Samtidigt som därigenom möjligheter ges att råda bot på
de problem skuldsättningen utgör får
alla lika möjligheter att finansiera
sina studier. Därtill verkar detta förslag också i studiestimulerande rikt- 118
ning och bevarar de akademiska studiernas frihet.
I övrigt diskuteras radio- och TVmonopolet av Erland Törngren, medan Morgan Abrahamsson analyserar
de ökade kraven på »Utbildningssamhället». Eva Moberg uppehåller sig vid
kvinnoproblemen i vår tid. Att dubbelrollen som förvärvsarbetande och som
maka och mor utgör ett allvarligt problem för många kvinnor skall icke
förnekas. En effektiv lösning synes
dock ligga långt fram i tiden och
torde väl endast kunna komma som
ett resultat av utvecklingsprocessen.
Ulla Åhgren gör gällande, att kristendomen inte har något konkret samhällsprogram att komma med och att
dess attityd till samhällsutvecklingen
väsentligen är passiv och många
gånger av negativ karaktär. Gustaf
Lindenerona tar i ett intressant inlägg
upp den industriella demokratien till
behandling. De anställda bör bli representerade i företagens styrelse.
Därmed skulle det vacuum utfyllas,
som uppstått genom att aktieägarna i
allt mindre utsträckning personligen
använder sina rättigheter. Hans Hederberg slutligen diskuterar »rättsrötefallen» från Kejne till Eugeniahemmet.
Som synes är det varierande underhållning som bjudes. Vad man kanske
i första hand skulle vilja kritisera är,
att författarna uppehåller sig vid i
allmänhet synnerligen begränsade
frågeställningar. Man saknar de stora
linjerna. Å andra sidan skall boken
kanske främst tas för vad den är –
ett inlägg i den aktuella politiska debatten. Och som sådant är det inte
ointressant.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner