Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
TRÄLARNAs UPPROR
I likhet med lord Byron – och därtill torde likheten inskränka sig –
vaknade Väinö Linna en morgon och
fann sig berömd.
Textilarbetaren hos Finlayson Oy i
Tammerfors hade i och med publiceringen av sin roman »Okänd soldat»
från en dag till en annan blivit Finlands mest omskrivne och omstridde
samtida författare.
Det finns många böcker, och därtill
några goda böcker, om Finlands senaste krig mot Ryssland, men ingen
har väckt tillnärmelsevis samma intresse och diskussion, samma sympati
och indignation som »Okänd soldat».
Detta intryck har förstärkts genom en
filmatisering, som för en gångs skull
var helt i nivå med boken och är en
märklig, i sitt slag enastående prestation i den nordiska filmens historia.
»Okänd soldat» är en mörkt lysande
krigsskildring, dess strålglans kan i
sin nattsvarta isighet föra tanken till
ett norrsken, eller varför inte snarare
till återskenet av den skogsbrand, som
i ett finländskt snölandskap vållats
av bombnedslag och granatkrevader.
Handlingen är enkel, den skildrar hur
en pluton soldater ur Finlands arme
under det s. k. fortsättningskriget stupar till sista man. När boken är slut
har den oupphörliga artillerieldens
helveteslarm äntligen tystnat, allt är
tyst, tystnaden vilar obruten över en
sönderskjuten skog med sönderskjutna
kroppar på de sotiga, bloddränkta snö-
drivorna.
Av GUNNAR UNGER
Vad som kom »Okänd soldat» att
väcka sådan uppmärksamhet och så-
dan upprördhet var inte enbart, eller
ens huvudsakligen, dess omutliga realism i själva stoffbehandlingen, den
påträngande, obarmhärtiga åskådlighet med vilken krigets vardag ätergavs i all sin kväljande grymhet, sin
skenbara meningslöshet. Sådant har
gjorts förr, om kanske också inte lika
övertygande, i finländska krigsböcker.
Men det som innebär en nyhet var att
kriget konsekvent sågs och skildrades
ur synpunkten av mannen i eller strax
framför ledet som »herrarnas» krig,
inte folkets. Detta gav, måhända oavsiktligt, boken och än mer filmen, som
dock innebar ett koncentrat av boken, en viss slagsida, ett slags skevhet i helhetsbilden. Just genom att de
reella politiska förutsättningarna för
fortsättningskriget inte klargjordes,
om man så vill helt enkelt därför att
de inte föll inom ramen för den aktuella handlingen, snedvreds perspektivet.
Ingen, som känner till – så som
också Linna måste känna till – den
ohyggliga press Sovjetunionen under
den ångestmättade mellankrigsperioden mars 1940-juni 1941 utövade mot
Finland, kan ett ögonblick betvivla
att fortsättningskriget var ett hela folkets krig, inte bara ett »herrarnas»
krig. Inga övermodiga jägardrömmar
om en ätererövring av Fjärrkarelen –
sädana de äterspeglades i Mannerheims beryktade, alltjämt outredda
—————–
574
dagorder inga missgrepp av förblindade finländska politiker av typ
Witting kan fördölja det verkliga lä-
get. Det var att Finlands folk, hela
Finlands folk, under fortsättningskriget kämpade en kamp för sin blotta
existens såsom självständig nation.
Om detta krig, sin olyckliga utgång till
trots, icke utkämpats skulle – och
därvid är parallellen med Vinterkriget
klar och motiverar följaktligen termen
fortsättningskriget – utgången efter
all sannolikhet blivit än olyckligare.
Finland skulle då inte som nu vara endast Sovjetunionens bundsförvant utan
dess vasall, ännu en av de varje handlingsfrihet berövade satellitstaterna.
Utmärkande för Linnas krigsbok är,
som framgått, dess antiheroiska attityd; det har sagts att Linna velat vara
en anti-Runeberg, dikta ett anatema
till »Fänrik Ståls sägner>>. Ur den synpunkten är det intressant och inte
utan vad som brukar kallas ödets ironi
att >>hjälten» i hans bok – om man
nu kan tala om hjälten i en antiheroisk
bok – har vissa runebergska drag.
»Den tavastländske småbrukarens tavastländske son» fänrik Koskela kom,
som Sten Selander slående framhöll i
sin recension av »Okänd soldat» att
förkroppsliga »den folkliga, omilitä-
riska finska armen och blir därför
emellanåt nästan mer ideal än människa med fel och brister. Visst ser
man för sig hans satta gestalt med linluggen över de ljusblå ögonen och hör
han<> lågmälda, fåordiga repliker; det
är bara det att han i längden tycks
lite för lugn, lite för tapper, lite för
mycket herre över vardagens situation.» Med något polemisk överdrift –
kanske i sammanhanget inte alldeles
omotiverad – skulle man kunna säga,
att fänrik Koskela i vissa stunder ter
sig som en lätt idealiserad Sven Dufva.
Detta förefaller så mycket mera
kuriöst som Linna i sin nästa bok, där
han fortsätter sin krönika över familjen Koskelas öden genom att gå sextio
år tillbaka i tiden, inte bara konsekvent vidhåller sin linje att skildra
Finlands historia ur, brutalt uttryckt,
grodperspektiv utan också sin antirunebergska attityd. Det framgår redan av bokens titel: »Högt bland Saarijärvis moar.» Udden är direkt riktad mot den heroisering av Finlands
allmoge, som Linna med eller utan fog
anser att Runeberg gjort sig till målsman för i »Bonden Paavo». Torparen
Jussi Koskela, fänrik Koskelas farfar,
är ingen heros. Det finns ingenting av
romantik över hans eländiga, glädjefattiga liv. Han är hunsad och förtryckt av »herrarna»: baronen, socknens godsägare, som bara nödtorftigt
kan tala finska, men framför allt den
nye prästen av vars gottfinnande han
som torpare under prästgården är beroende. Dennes härsklystna hustru
framtvingar att en stor del av den
sankmark som Jussi med oändlig möda
torrlagt och uppodlat avskiljs från
hans torp och tillförs prästgården.
Jussi Koskela, kuvad och kväst av
ett långt livs slit och motgångar, och
upplärd att i sann kristlig ödmjukhet
och fördragsamhet acceptera det bestående såsom tingens givna ordning
gör inget verkligt motstånd. Hans enda
ambition blir till sist att innan hans
besparingar förlorar sitt värde försäkra sig och sin hustru om en reputerlig plats på kyrkogården. Han bö-
jer sig för det efter hans mening
ofrånkomliga: överhetens påbud. Icke
så hans son, Akseli Koskela, huvudpersonen i Linnas nu utkomna bok
»Upp trälar» (övers. av N.-B. Stormbom, Wahlström & Widstrand), som
utgör triologins avslutning. »Högt
bland Saarijärvis moar» för skildringen från 1880-talets början fram
till 1900-talets första decennium, då
de sociala motsättningarna på allvar
börjar tillspetsas i Finland. När vi i
den nya delen först möter Akseli är
han en tungsint, häftig och sluten natur, en väldig arbetskarl, som går för
sig, ruvande över sin familjs och sitt
stånds oförrätter. Den ständiga irritation han känner inför sakernas läge
gör honom stingslig och svärhanterlig
inte bara i förhällande till de stackars
knäckta föräldrarna utan även i förhällande till hans unga hustru, som
bara vill skapa ett gott och lyckligt
hem och inte bryr sig om samhällsfrågorna.
Vad vi får bevittna i »Upp trälar»
är hur Akseli Koskela frigörs ur sin
oförlösta situation av socialismen,
hur han drivs att ta ansvaret för sin
nya tro till dess yttersta konsekvenser, hur han kämpar för den som
kompanichef på de rödas sida, hur
han besegras, tillfängatas och efter
outsägliga lidanden äntligen återbördas till hemmet. Den som till en början blir hans vägledare är byskräddaren Halme. Han är en självlärd välmenande idealist med anmärkningsvärd fallenhet för floskulös retorik,
som fångats av socialismens ideinnehäll och genom att förena det med naturläkekonst hoppas på en ny framtid för mänskligheten. Så längt som
t. o. m. lantarbetarstrejken 1917, efter
tsardömets fall, då de första handgripliga sammanstötningarna mellan
folket och »herrarna>> – nu inte bara
representerade av baron och kyrkoherden utan lika mycket av handelsman och storbönderna – äger rum,
följs deras vägar.
Men när den socialistdominerade
lantdagen upplösts, de röda gardena
uppsatts och, sedan nyvalen givit borgerlig majoritet i lantdagen, signalen
till revolution utgår från det socialistiska högkvarteret i Helsingfors, vill
Halme inte vara med längre. Liksom
han är principiell anhängare av grönsaksmat är han principiell motståndare till väld. Akseli Koskela får ensam ta ansvaret och han växer un- 575
der dess tyngd. Han mobiliserar sina
mannar, han organiserar ett stabskvarter, han genomför husundersökningar, rekvisitioner och vapenbeslag,
han häller sin socken under effektiv,
men human bevakning. När två som
skyddskårister misstänkta unga män
fängslats inom hans område, sänder
han dem vidare till närmast högre
stab och blir upprörd i sitt innersta,
när han senare erfar att de utan vidare arkebuserats.
Så tar inbördeskriget på allvar sin
början och Koskela beger sig med sina
män till fronten, nära Tammerfors.
Mot sin vilja tvingas Halme, som för
arbetarsakens skull åtagit sig den civila administrationen under Koskelas
frånvaro att också ta befattning med
röda gardets angelägenheter. Till hans
fasa blir baronen utan hans vetskap
och än mindre med hans medgivande
brutalt mördad och laglösheten sprider sig. Samtidigt överflyglas de rödas
militära styrkor av den vita armen
och i scener, som för tanken till
»Okänd soldat», skildrar Linna hur de
rödas motständ slutgiltigt bryts vid
Tammerfors. Akseli Koskela, som efterhand avancerat från pluton- till
kompanichef och nu i sitt lugna mod
och sin förbittrade beslutsamhet framstår som ett slags projicering av sonen i den tidigare krigsboken, söker
förgäves hejda de flyende. Tillsammans med sina yngre bröder Aleksi
och Aku, som följt honom i fält och
troget kämpat vid hans sida, återvänder han till hembyn.
Där råder inför de vitas ankomst
molande ångest i torpstugorna och
triumferande hämndlystnad hos bönder och herrskap. Hos Koskelas beslutas det att Akseli, som den mest komprometterade, skall söka fly till Ryssland, medan bröderna skall stanna
kvar. Till vit kommendant i socknen
utses prästens son, en överliggare som
givit sig äventyret i våld och i Tysk- 576
land utbildat sig till jägare. ståndrätten träder omedelbart i funktion och
såväl Halme som de kvarvarande brö-
derna Koskela och tiotals andra –
alla röda som bönderna inte oundgängligen behövt i arbetet – arkebuseras utan pardon och skyfflas ner i
grustagets massgrav. Akseli Koskela
blir på vägen till Ryssland tillfångatagen och inspärrad i ett fångläger.
Under någon tid lyckas han dölja sin
identitet och därigenom rädda sitt liv.
Såsom genom ett under överlever han
svälten, törsten, misshandeln och alla
de övriga umbäranden och plågor som
gjorde fånglägren för de röda till ett
sannskyldigt inferno och som med den
mest plågsamma konkretion äterges av
Linna. Behandlingen av de röda fångarna var sådan att den besparade de
vitas exekutionsplutoner mycket arbete.
När identifieringskommissionen frän
hemtrakten till sist upptäcker Koskela
blir han visserligen dömd till döden,
men då har den politiska vinden redan vänt sig. De våldsamma lidelser,
som piskats upp av inbördeskriget
har i någon mån hunnit lägga sig, segrarna har gripits av eftertankens
kranka blekhet och genom ett benådningsbeslut av den liberale presidenten Ståhlberg befrias Akseli Koskela
efter tre års fängelse med förlust av
medborgerligt förtroende. Han återvänder hem till sin hustru och sina
barn och sina gamla ännu kvarlevande
föräldrar, en man i sina bästa år, men
outplånligt märkt av fängelsetidens
outsägliga lidanden. Han vandrar som
en främling bland dem. Men små-
ningom, när han vid sina pojkars hand
strövar omkring på ägorna, börjar
han ätervända till livet och gemenskapen med de sina. »Far var hemma
igen», slutar Linnas bok.
Detta kortfattade referat ger naturligtvis bara en antydan om ramen till
»Upp trälar», dess yttre konturer,
handlingens själva skelett. Det kan
inte ge någon föreställning om rikedomen, myllret av levande episoder i
denna bok, som är något längt mer än
en skildring av det röda upproret i
Finland, nämligen en bred allmogeskildring av en omedelbarhet, friskhet och trovärdighet som har få motstycken i nordisk litteratur. Det är en
bok som fyllt mig med den djupaste
beundran. Utan tvekan representerar
den krönet i Linnas hittillsvarande
författarskap och gör honom berättigad till en plats bland eliten av samtida nordiska epiker. Att, som någon
velat göra, kalla »Upp trälar» en nordisk motsvarighet till »Krig och fred»
är väl en överdrift. Vad Linna helt
saknar – åtminstone såvitt man ännu
kan döma – är det visionära draget
hos Tolstoj, förrnägan att fånga ett helt
skeende i en profetisk överblick. Men
han har i gengäld ur en litterär genre,
som man nästan trodde vara förbrukad: den strikt realistisk-naturalistiska, lyckats utvinna ett mästerverk.
Bland det mest imponerande i »Upp
trälar» är dess storslagna objektivitet.
Det kan inte råda något tvivel om var
författarens sympatier hör hemma,
nämligen hos hans egna ständsbröder,
på den röda sidan – det är i själva
verket ett stycke släkthistoria han berättar. Men han bevarar skildringen
igenom en lidelsefrihet, som måste
beundras. Han håller, nästan genomgående, ett avstånd till sina figurer,
som möjliggör en nyanserad personteckning. Han är inte blind för Halmes
löjliga sidor, han blundar inte för de
rödas våldsdåd, han ger den av Akseli
Koskela avskydda prästfamiljen tillräckligt mänga mänskliga drag för att
den inte skall verka karikatyr; jag kan
inte instämma med den recensent som
i prästsonen ser en typisk blivande
nazist, han skulle precis lika gärna
kunna utvecklas till en lojal medarbetare åt Mannerheim. Höjdpunkten i

fråga om sträng opartiskhet når Linna
kanske i sin bild av baronen. Mordet
på denne svensktalande främling för
sina underhavande framställs förvisso
inte på ett sätt som väcker sympati
eller ens misskund med mördarna och
det understryks att änkan hör till de
få, som vägrar att vräka de rödas anhöriga från deras torp. Baronen framstår på sätt och vis vid sidan av Akseli
Koskela som den mest helgjutna och
respektingivande figuren i boken. Inte
ens när Linna kommer in på sin sä-
kerligen sannfärdiga skildring av den
omänskliga behandling de röda fångarna underkastades av sina vita besegrare och bödlar, höjer han rösten.
Han nöjer sig och kan nöja sig med att
låta fakta tala.
Men några fakta är inte alla fakta
och trots all den välmotiverade beundran man måste känna för Linnas
nya bok, är det omöjligt att inte komma med invändningar.
Den viktigaste är kanske inte frå-
gan vad som skulle hänt om de röda
vunnit i stället för de vita, om inte
terrorn då hade blivit långt grymmare, långt mer omfattande och långt
mer omänsklig. Den frågan tål väl att
ställas, men den hör till hypoteserna,
inte till fakta och den må här lämnas
därhän. Men >>Upp trälar>> har två
svagheter, som den på ett iögonenfallande sätt delar med Linnas första
bok. Den ena, mera oväsentliga, är att
författaren trots sin antirunebergska
attityd frestats att i någon mån heroisera den röde kompanichefen Koskela
på samma sätt som sonen, fortsättningskrigets fänrik Koskela. Han blir
till 1:.ist en de rödas till en högre dignitet befordrade Sven Dufva. Den
andra, mera väsentliga, ja avgörande
är att förutsättningarna i viktiga
hänseenden saknas, helhetsbilden blir
på visst sätt skev och missvisande, och
man blir ur stånd att dra de konsekYenser, som borde dras.
40- 60164079 Svensk Tidskrift H.10 1960
577
När Finland den 6 december 1917
förklarade sig självständigt var den
nya statens läge som bekant till ytterlighet prekärt. Det fanns all anledning
att befara att landet genom en revolution skulle komma att anslutas till det
kommunistiska Ryssland. Trots att den
ryska regeringen erkänt Finlands suveränitet hade inga åtgärder vidtagits
för att bortdra de ryska trupperna ur
landet. Socialdemokratins vänsterflygel var beredd att utnyttja läget till en
social omvälvning efter rysk modell
med hjälp av kvarvarande ryska trupper. Man proklamerade revolutionen
och utnämnde en revolutionär regering. I Ryssland publicerades bulletiner som karakteriserade röda gardet
såsom ryssarnas frivilliga bundsförvanter och Lenin ordade om den på-
gående återerövringen av Finland.
När en allmänt aktad, klart liberal
finlandssvensk historiker som Erik
Hornborg följaktligen betecknar den
röda »regeringen» som en krets av
upprorsledare, som sökte genomföra
en väpnad omstörtning i kommunistisk anda, kan detta inte gärna betecknas som en överdrift.
Frihetskriget tog, som Hornborg på-
pekat, sin början i form av en avväpningsaktion mot de i landet kvarvarande ryska trupperna och i syfte att
praktiskt förverkliga den suveränitet
som Ryssland självt erkänt. Att de
röda gardena samtidigt höjde upprorsfanan förvandlade frihetskriget till ett
inbördeskrig. Hade icke, understryker
Hornborg och kan därvidlag knappast
bli motsagd, regeringsarmen organiserats, kämpat och vunnit seger, så hade
Finland som en kommunistisk rådsrepublik trätt i nära förbindelse med
Sovjetryssland och inte blivit en oberoende nordisk stat. Hornborg bestrider inte att de sociala förhållandena i
Finland blivit avsevärt efter den allmänna utvecklingen i Västerlandet och
lämnade mycket övrigt att önska. Men
578
han betonar med kraft att då det röda
upproret utbröt var utsikterna till en
förbättring av läget större än någonsin förr. En lag om åtta timmars arbetsdag och demokratisering av den
kommunala självstyrelsen hade redan
genomförts. På nyåret 1918 kort före
krigets utbrott hade regeringen till
lantdagen överlämnat förslag till lag
om rätt till inlösen av landbolägenheter, torp och backstuguområden.
Det var den s. k. torparlagen. Den antogs av lantdagen på sommaren 1918,
då som en följd av upproret vänstern
temporärt var bortsopad. Torparlagens antagande av de borgerliga partierna, säger Hornborg med all rätt,
utgör den kraftigaste vederläggningen
av talet om reaktionära tendenser.
Alltså- med all aktning för Linoas
mäktiga gestaltskapande kraft och för
hans i och för sig anmärkningsvärda
objektivitet kan man inte komma ifrån
att en viktig aspekt på det röda upproret, den viktigaste, saknas i hans
stora verk. För att anknyta till »Okänd
soldat» : lika litet som regimen Rytis
missgrepp 1941-45 kan fördölja att
Finland under fortsättningskriget kämpade för sitt liv som självständig nation, lika litet kan de vitas missgrepp
1917-18 fördölja att situationen var
precis densamma då. Om det röda
upproret icke kuvats, om Akseli Koskela och hans kamrater icke besegrats,
hade Finland mänskligt att döma gått
förlorat för Västerlandet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism