Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SPANSKT IMPERIEBYGGE BLAND MALAJER
När Columbus 1492 seglade västerut
och tog de västindiska öarna i besittning var hans mål egentligen de rika
länderna utefter Asiens stillahavskust.
Först ett kvartssekel senare lyckades
emellertid tre små spanska karaveler
under Magelians befäl med den vådliga bedriften att över två världshav
västerut nå fram till Asien och de
ostindiska öarna. Det var Magelian
som 1521 uppdagade den väldiga arkipelag – 7 000 öar – som längre
fram fick namnet Filippinerna, uppkallad efter Filip II. Magelian stupade
själv i en strid på Filippinerna, men
några årtionden senare införlivades
större delen av denna väldiga övärld,
som sträcker sig mellan Formosa i
norr och Borneo och Celebes i söder,
med det spanska imperiet. Också ett
par tre generationer efter det att
Spanskamerika – med undantag för
Cuba och Puerto Rico – frigjort sig
från moderlandet fortsatte Filippinerna att utgöra en spansk koloni
ända tills USA 1898 trädde i Spaniens
ställe. Politisk självständighet, som
egentligen uppnåddes i etapper, följde
1946. Om Filippinernas geografi finns
det faktiskt en liten trevlig monografi
på svenska av Hjalmar Bengtsson, som
utkom 1942. Vill man veta något om
filippinskt vardagsliv kan man knappast tänka sig en mera roande lektyr
än »The laughter of my father», en
samling underfundiga noveletter av
Carlos Bulosan. I dessa byinvånares
primitiva tillvaro vilar grovarbetet på
de kraftiga earabao-bufflarna medan
Av docent MAGNUS MÖRNER
nöjeslivet kretsar kring stridstupparna. Det är malajer som lever och
tänker som malajer men inte bara deras överhet, andlig och världslig, utan
också de själva har ändå inte helt undgått att influeras av främmande herrar
och främmande ideal.
Filippinerna framstår i våra dagar
onekligen som en ganska originell
medlem av de asiatiska staternas under efterkrigstiden allt talrikare familj, ett f. d. »offer» för västerländsk
imperialism under nära 400 år där
jordmånen inte alls tycks vara lika
mottaglig för anti-västerländsk propaganda som i det övriga Asien. Delvis
hänger detta samman med att större
delen av de drygt 20 miljonerna filippinska malajer sedan många, många
generationer tillbaka är katoliker. Det
är i själva verket Spaniens viktigaste
arv till republiken. Det främsta av de
många inhemska tungomålen, tagålog,
och engelskan har i våra dagar trängt
spanskan tillbaka på Filippinerna,
men det är oftast spanska namn som
det filippinska ledarskiktets medlemmar bär och spanskt blod flyter också
ibland i deras ådror. Från spanskt
håll har man under Franco-tiden lagt
sig vinn om att till överdrift betona
kulturgemenskapen med det nya Filippinerna, vars spanska förflutna alltså
framhävts. Annars tillhör nog Filippinernas egenartade historia de kapitel som historiska forskare och historieintresserade har allra lättast att
glömma bort eller hoppa över. När en
ung amerikansk historiker, John
316
Leddy Phelan alltså i år utgivit sin
»The Hispanization of the Philippines.
Spanish aims and Filipino responses,
1565-1700» (Madison, Wisc. 1959. 218
s. 4 US $) är han åtminstone delvis
forskningspionjär och framförallt den
förste som på länge skriver något läsbart om filippinsk historia för internationell publik. I fråga om läsbarheten kanske den reservationen i sanningens namn måste tillfogas, att den
skulle ha varit ännu större med ett
mindre flitigt bruk av de tillkrånglade
pseudosociologiska termer och uttryckssätt som nordamerikanarna
tycks älska. Emellertid representerar
Phelans historieskrivning verkligen
ett studium ur flera och vidare synvinklar än historikerns traditionella.
Den »etnohistoriska» riktning, som
uppkommit bland nordamerikanska
historiker och antropologer har utan
tvivel ett stort och viktigt arbetsfält
när det gäller de möten mellan raser
och kulturer, som västerländsk imperialism under de senaste århundradena haft till följd. Och det går inte
längre att bara studera kolonialhistoria ur det koloniserade folkets synpunkt, även om det skulle ställa sig
minst sagt svårt att få fram likvärdiga
vittnesbörd vad de koloniserande anbelangar.
De fjärran Filippinernas enda förbindelse med moderlandet var via
Mexico, en liten nätt distans som det i
allmänhet för en resenär eller ett brev
tog inemot två år att tillryggalägga.
Resestrapatserna gjorde att det var
stor dödlighet bland de munkar och
ämbetsmän som beordrades till Filippinerna från Spanien. Många av dem
stannade också hellre kvar i Mexico
än att våga sig ut på ett nytt hav. Eftersom den spanska kronan betalade
dessa passagerares resa, var dessa omständigheter till stort men för den alltid skraltiga statskassan. Filippinerna
var trots avståndet till Amerika i administrativt avseende rentav en del av
det mexikanska vicekungadömet och
de lagar och dekret som de filippinska
malajerna skulle rätta sig efter, hade
ofta utformats på grundval av spanjorernas erfarenheter hos Mexicos
azteker. Filippinerna var egentligen
en ganska »fattig» koloni, där befolkningen nätt och jämt producerade för
det egna uppehället och där ädelmetaller i stort sett saknades. Först i våra
dagar har fyndigheter uppdagats. Eftersom öarnas förvaltning och försvar
kostade åtskilligt var det det rika mexikanska vicekungadömet som fick trä-
da emellan. Men varför envisades då
Spanien att behålla Filippinerna om
kolonien bara gick med förlust? Jo,
man hoppades i det längsta att denna
arkipelag skulle utgöra en språngbräda mot Japan och Asiens fastland,
som skulle vinnas både för kristendomen och imperiet. Man ville också i
dessa fjärran nejder hålla arvfienderna, islam och de protestantiska
makterna, stången. I södra Filippinerna slogs man oförtrutet mot moros,
malajer som antagit islam. I sunden
mellan öarna rasade striden liksom i
europeiska och amerikanska farvatten mellan spanska och holländska örlogsmän. Men Filippinerna spelade
också ur kommersiell synpunkt en
mycket viktig roll för det spanska imperiet. Med hjälp av den s. k. Manilagalleonen som seglade mellan Filippinernas huvudstad och Acapulco i
Mexico byttes mexikanskt silver mot
kinesiskt siden och andra i Europa
enormt efterfrågade orientaliska lyxartiklar. Denna sjöfart utgjorde själva
livsnerven för den spanska kolonien
på Filippinerna, där också alltfler kinesiska köpmän slog sig ned. Det var
i Manila, som spanjorerna och kineserna bodde. De var för övrigt inbördes allt annat än såta vänner. Formliga massakrer på kineserna ägde vid
flera tillfällen rum. Dessa vidriga uppträden, som dikterades av rädsla inf~r
den allt mer ökade kinesimmigratio~
nen och av kommersiell rivalitet, erinrar onekligen om europeiska judepogromer. Utanför Manila fortfor landsbygdens befolkning att vara helt och
hållet filippinsk. Förutom någon enstaka myndighetsperson var det bara
några hundra munkar som där representerade Spanien bland en halv miljon malajer.
Dessa munkar tillhörde inte alltid
Guds bästa barn. Det gick så långt att
en augustinsk provincial helt enkelt
blev mördad i sin cell av några munkar som tydligen inte riktigt gillade
hans stränga krav på askes och disciplin. Missionärernas flitiga brott mot
kyskhetslöftet med de söta malajiskorna var knappast ägnade att göra de
infödda särskilt chockerade, men de
ekonomiska utpressningar, som en del
munkar också gjorde sig skyldiga till
kunde ibland sätta det malajiska tålamodet på svåra prov. Emellertid är det
anmärkningsvärt att ett så litet antal
missionärer trots allt kunde uträtta så
pass mycket för att definitivt inlemma Filippinerna i den katolska gemenskapen. Förklaringen låg naturligtvis
delvis däri, att man nöjde sig med så
pass litet. Fick man bara vederbörande
inföding döpt och lyckades bibringa
honom några av den katolska trons elementa, åtminstone i utantilläxans
form, var i alla fall mycket uträttat.
Polygamin var inte särskilt svår att
få bukt med men hur man skulle
kunna utrota den hos dessa malajer
traditionella skilsmässoinstitutionen
och en del ur europeisk synpunkt nå-
got svårsmälta sexuella sedvänjor gav
missionärerna åtskilligt huvudbry. Att
infödingarna envisades med att vilja
ta sig ett dagligt bad var något som
missionärerna inte heller kunde annat än ogilla. Sankt Jakob badade ju
inte en enda gång under hela sin livstid! Men i detta liksom i många andra
317
avseenden var deras fromma ansträngningar förgäves. De ville tyvärr inte
heller tillåta uppkomsten av ett infött katolskt prästerskap som kunde
ha minskat klyftan till de inföddas
värld. På Filippinerna liksom i så
många andra gamla utomeuropeiska
missionsområden har människornas
andliga föreställningar med tiden fått
en starkt synkretistisk karaktär.
För den som liksom Phelan själv
känner något till spanskamerikansk
kolonialhistoria är det utomordentligt
fängslande att hela tiden kunna jämföra hur det spanska kolonialsystemet
slog ut hos azteker, inkas och andra
amerikanska folkstammar och hur det
slog ut hos Filippinernas kristnade
malajer – ögruppens övriga invånare,
de små krullhåriga negritas uppe i
Luzons berg, lät sig, liksom moros på
Mindanao, aldrig kuvas av de spanska
intränglingarna. Sådana jämförelser
med Amerika visar särskilt tydligt hur
pass lindrigt Filippinerna egentligen
slapp undan mötet med den västerländska civilisationen. Mot de europeiska sjukdomarna var infödingarna
tack vare sina tidigare kontakter med
Asiens fastland rätt så resistenta och
någon befolkningsminskning av tillnärmelsevis samma omfång som i Amerika drabbade inte ögruppen sedan
de vita anlänt. Själva erövringen av
Filippinerna var också en ganska
oblodig affär, särskilt jämfört med den
spanska erövringen av Mexico. De filippinska infödingarnas äganderätt till
och brukning av jorden fortfor också
att i stort sett vara desamma även efter erövringen, medan i Spanskamerika indianernas villkor i dessa avseenden snart förändrades i grund genom de vitas boskapsskötsel och storgodsbildning. Visserligen exploaterade de spanska myndigheterna i ganska
hög grad den filippinska befolkningen
genom att utkräva dagsverken och
tvinga de infödda att leverera varor
318
till underpris men något verkligt
kännbart förtryck utsattes de infödda
knappast för, åtminstone ej av spanjorerna. Den inhemska överklassen var
då betydligt värre. På den filippinska
landsbygden såg man överhuvudtaget
knappast till någon annan spanjor än
missionären och hörde aldrig spanska
talas. I stället lärde sig missionärerna
alltid ifrågavarande infödingsspråk.
Någon halvblodsbefolkning att tala
om växte inte upp i malajernas byar.
Den rasblandning som förekom på Filippinerna var av naturliga skäl koncentrerad till Manila, där nästan alla
spanjorer bodde.
Det var olika omständigheter som
gjorde, att den filippinska befolkningens kontakt med den europeiska civilisationen i de spanska kolonisatörernas skepnad blev så pass lindrig –
och ytlig som den blev. För det
första var spanjorerna så fåtaliga och
de infödda så talrika, för det andra
var hela området så enastående splittrat i geografiskt och kulturellt avseende och, sist men inte minst, var infö-
dingarna helt enkelt mästerliga i det
passiva försvarets konst. De tog bara
emot sådant av inkräktarnas civilisatoriska bagage, som de ansåg sig ha
nytta av och kunna smälta utan alltför
mycket besvär. Filippinernas egen
för-spanska kulturtradition var blygsam, vida blygsammare än de amerikanska högkulturerna. Men de filippinska malajerna var vana vid kontakter med folk med annan och högre
kultur, med kineser, indier och araber, och det var inte en lika våldsam
chock för dem som för Nya världens
isolerade indianbefolkning, kulturfolk
lika väl som primitiva stammar, när
de vita inkräktarna plötsligt steg iland
från sina skepp.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism