Print Friendly

Litauen 20 år

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITADEN
20 ÅR
Av legationssekreteraren vid litauiska legationen JONAS JABLONSKIS,
Stockholm
Då Svensk-litauiska Föreningen den 16 februari 1938
högtidlighöll minnet av den forna litauiska statens återupprättande, hade förf. tillfälle att i ett kort anförande
beröra några drag i Litarrens utveckling under de gångna
20 åren. Då redaktionen av Svensic Tidsicritt haft vänligheten att erbjuda plats för detta föredrag, är det förf. en
stor glädje att förmedla det till en större krets av vänner
till Litauen.
TJUGO år i en stats liv är icke något långt tidsskede. Och i
synnerhet icke för en stat, som nödgades bygga upp allt från grunden och som fick göra det med tomma händer. Ett sådant öde blev
just Litarrens efter världskriget. Tsarens tillbakavikande arme tog
med sig till Ryssland icke endast befolkningens ägodelar, utan
tvingade även folket att i stor utsträckning lämna sina hem.
Dessa litauer fördes sedan bort till det inre av Rysslands städer
och fingo leva där som hemlösa flyktingar. En föga bättre lott
väntade dem, som stannade kvar i Litauen. Främmande trupper,
som drogo genom landet, förstörde och tillägnade sig, vad som
fanns kvar; mycket togo de med sig till sina respektive hemland.
Dessa upplevelser minns vårt folk än i dag med fasa. Endast de
materiella skador, som tillfogades Litarren genom kriget och ockupationerna, uppgingo till c:a 3 miljarder kronor, men i olikhet med
flera andra stater fick det aldrig det minsta skadestånd. Härtill
kom att de främmande härskarna under en lång rad av år, såväl
före som under kriget, hade gjort allt för att hålla nere den kulturella utvecklingen i Litauen. Litauiska skolor voro förbjudna,
likaså en fri nationell press. Till och med den tidning, som publicerade meddelandet om Litauens självständighetsförklaring, hade
blivit konfiskerad. Men det gick trots allt ej att förhindra att den
litauiska staten blev en verklighet. Den 16 februari 1918 prokla- 195
J onas Jablonskis
Antanas Smetona, ordförantle i Litanens första lanttlag, landets första presillent 1919-1920, åter presillent fr. o.m.
UJ26, tidigare pnhliciRt och filoHof.
merade nationens i Vilna församlade representanter Litauens självständighet och därmed förverkligades vad som uppfyllt alla litauers hjärtan: förhoppningen att
det litauiska folket en gång mfl tte
kunna göra sig fritt från främmande »beskyddare» och få bygga
upp ett eget rike.
Den unga staten fick genast upptaga kampen för sin existens.
Kampen blev så mycket svårare,
som man ännu saknade icke blott
en utbildad arme, utan även vapen.
Det första kompani frivilliga, som
sattes upp, kunde blott utrustas
med några få gevär och patroner,
vilka i hemlighet inköpts från
tyska soldater och vilka utgjorde
en provkarta på olika modeller.
Från alla håll hotades man av
fiender. Från den retirerande tyska armen hade talrika desertörer
slutit sig till frigivna ryska krigsfångar och tillsammans med dem
bildat stråtrövaregrupper, som plundrade folket på deras sista ägodelar. För att skydda sig för dessa marodörer tillbytte sig bönderna av de hemvändande tyska soldaterna deras vapen emot livsmedel och organiserade egna skyddskårer. På sina håll bildade
en del dylika skyddskårer s. k. »republiker». Den mest berömda
av dessa egenartade »republiker» var den i byn Perloja. Dess
skyddskår kunde icke blott rensa trakten från marodörer, utan var
även nog stark att motstå fiendens reguljära truppavdelningar.
De första fiender, som den nybildade reguljära litauiska armen
fick mäta sig med, vorode trupper, vilka organiserats av den tyske
generalen von der Goltz och sedan anfördes av den ryske emigranten Bermondt-Avalow. Dessa hade en brokig sammansättning: de
bestodo dels av resterna av den tyska armen i Balticum, dels av tillströmmande spillror av den forna tsaristiska armen samt av den
vilda soldatesk, som vi nyss skildrat. Från de tysk-baltiska baronerna i Kurland fick denna arme ett verksamt understöd. Officiellt
förklarades, att armen ville skydda Balticum för rövare och bol- 196
Litauen – 20 år
sjeviker, men i själva verket försökte de att intaga den hemkallade
tyska ockupationsarmens plats. Just då litauerna med samlade
krafter hade slagit Bermondt’s arme vid Radviliskis och fördrivit
den ur Litauen, dök i söder en ny fiende upp. Den var den polske
generalen Zeligovskis arme. Redan två dagar efter det att Litauen
och Polen ingått ett fördrag i Suvalkai (7 oktober 1920) om deras
blivande gräns, gjorde under Zeligovskis ledning två polska armefördelningar ett »uppror» mot sin regering och angrepo Litauen.
De överrumplade litauiska trupperna fingo draga sig tillbaka och
lämna Vilna jämte ett betydande landområde i polackernas händer. slutligen återvann den litauiska armen sin slagkraft och
tvang fienden vid Sirvintai och Giedraiciai att retirera. Men det
var blott en del av det av Zeligovskis trupper ockuperade området,
som litauerna lyckades återvinna. Vid denna tidpunkt uppenbarade sig en av Nationernas Förbund utsänd kommission, som
krävde att alla fientligheter skulle inställas. Så skedde även och
en demarkeringslinje uppdrogs. Några år senare rehabiliterade
den polske riksföreståndaren marskalk Pilsudski offentligt den
»rebelliske» generalens ära och förklarade att det s. k. upproret
gjordes på hans direkta befallning.
I den brydsamma kampen för rikets existens uppstod och utvecklades Litauens arme. Efter de oroliga kampårens slut blev det en
av statens första uppgifter att bygga upp försvarets olika grenar.
Allmän värnplikt infördes och särskilt vikt lades vid den tekniska
försvarsberedskapen.
Samtidigt med försvaret fick man också bygga upp den civila
förvaltningen. varken under det ryska väldet eller under den
tyska ockupationstiden hade litauer tillåtits inneha befattningar
i hemlandets förvaltning. Även på detta område fick man börja
från början, men »nöden ger råd», som det heter i ett litauiskt ordspråk. Det kunde t. o. m. hända att, när så erfordrades, en skald
fick åtaga sig en polischefs arbete, en präst en bankirs och en
romanförfatt_are kunde bli diplomat. Alla gjorde sitt bästa efter
förmåga. De klagade icke över sitt ovana arbete utan voro fullt
på det klara med sitt stora ansvar vid statens uppbyggande. När
statskassan saknade pengar, blevo de statsanställdas löner flera
månader i rad utbetalda i naturaprodukter, i torkade persikor,
lakansväv, gafflar och skedar, som sänts från Amerikas Röda Kors.
Ingen klagade eller övergav sitt arbete. Vid försöken att skaffa
hjälp åt det utarmade landet vände man sig bl. a. till England för
197
Jonas Jablonskis
att erhålla ett lån, som skulle återbetalas med det kommande årets
linskörd. Själva transaktionen var antagbar för de engelska firmorna, men de ställde sig tveksamma inför den unga statens förmåga att hävda sin självständighet. När firmornas representant
på privat väg ville inhämta upplysningar, vände han sig till en för
honom välbekant litauer och bad honom uppriktigt säga, vad han
ansåg om Litauens dåvarande ställning. »Jag anser den utomordentligt säker», fick engelsmannen till svar, »Vi ha inte betalt
några löner till våra militärer och ämbetsmän på flera månader.»
– »Vad menar Ni med det?» frågade engelsmannen förvånad.
»Precis vad jag säger. Fastän lönerna icke ha utbetalts har ingen
militär eller ämbetsman lämnat sin post. Tvärtom försaka de tå-
ligt och göra sin plikt med den största personliga uppoffring. J ag
vet icke vad som skulle hända i de stora staterna, t. ex. Frankrike
eller England, om militära och civila tjänstemän icke finge ut sina
löner, vore det så bara för två månader. J ag undrar, vad Ni för
egen del skulle svara på denna fråga~ Om det icke strejkas hos oss,
så är det ett bevis för, att hela folket är övertygat om en ljusare
framtid. Alla lita på regeringen och arbeta icke så mycket för
pengar som för landets väl och för plikten mot sitt folk.» Engelsmannen tog några drag ur sin pipa, tänkte ett slag och sade: »Ja,
Ni har rätt! Jag skall telegrafera detta till London.» Nästa dag
ingick svaret, att lånet från de engelska firmorna beviljades.
När det så småningom blev möjlighet till lugnt. arbete kom man
naturligtvis att ställa allt större krav på de statsanställdas utbildning. Med tiden växte antalet av dem, som hade passerat olika
tjänstegrader och förvärvat nödvändig administrativ erfarenhet.
:B””‘ör tillfället utgör antalet statstjänstemän i Litauen c:a 35,000,
och på aspiranterna till ämbetsverken ställas lika stora krav som
i länder med gamla traditioner.
På det ekonomiska området har i första rummet jordbruket blivit föremål för statens omsorger. Då man betänker, att icke
mindre än 84 % av landets befolkning ägnar sig åt jordbruket, förstår man, att detta av sociala och ekonomiska skäl är av största
betydelse. Det skall icke förnekas, att det litauiska jordbruket
före världskriget var ytterst efterblivet. På detta område igångsattes redan under den nya statens första år två reformer, som beteckna en genomgripande förändring. Det var dels den s. k. agrarreformen och dels byarnas utskiftande i olika småbruk.
198
————
Den brukbara jorden i Li–
tauen omfattar ungefär 4
miljoner hektar. En mycket
stor del av detta område –
c:a 24% -hörde på sin tid
till storgodsen, vilkas ägare
i de flesta fall bodde utomlands. Ofta intresserade sig
dessa mest för hur de skulle
kunna fä det största möjliga
ekonomiska utbyte ur sina
gods, men föga för åkerbrukets förbättring och lantarbetarnas trivsel. För litauernas nationella och kulturella strävanden stodo de
i regeln fullständigt främmande. Då det oberoende
Litauen äterupprättades
efter världskriget, anslöt sig
större delen av de polska
eller förpolskade storgodsägarna till Litauens fiender.
A andra sidan fanns i Litauen sedan gammalt ett
Litauen – 20 år
Typisk mangårdsbyggnad på landet från
äldre tid.
‘rypisk mangårdsbyggnad på landet från tiden
efter världskriget.
stort antal jordbrukare utan egen jord, som länge önskat att fä
äga en jordbit att leva av. Vid inkallandet av frivilliga för landets försvar hade bondebefolkningen visat stor villighet att hörsamma kallelsen och i stora skaror anslutit sig till hären. Till stor
del blev också landets frihet köpt med dess blod.
Under sädana förhällanden blev frågan om en agrarreform särskilt aktuell. Därför utarbetades redan är 1919 en lag, genom vilken de större godsen exproprierades, varvid dock ägarna tillerkändes en ersättning och dessutom fingo behålla en viss del av godsen.
Att märka är även, att större mönstergillt skötta gods lämnades
orörda. Den på så sätt förvärvade jorden uppdelades i lotter om
c:a 8-20 hektar, som utdelades till småbrukare, lantarbetare och
mindre arrendatorer; i första hand dock till dem, som deltagit i
frihetskriget. Denna expropriation och uppdelning berörde sammanlagt c:a 800,000 hektar. För att de bönder, som erhöllo mark- 199
Jonas Jablonskis
områden, skulle kunna köpa kreatur och inventarier och bygga sig
bostäder, fingo de understöd ur statskassan. Dessa nybyggare äro
nu rotfasta bönder och stå på intet sätt de gamla bönderna eftm·.
Den andra stora reformen var uppdelningen av byarna i små-
bruk. Före kriget bodde största delen av bondebefolkningen i stora
byar, där varje bondes jord var splittrad i en mängd sinsemellan
skilda ägolotter. Detta verkade hindrande på jordens rationella
skötsel och drift. Det skiftesarbete, som nu sattes i gång, berörde~
icke mindre än 1,600,000 hektar, d. v. s. över 40% av hela den brukbara jorden i Litauen. Detta arbete, som påbörjades år 1919, står
nu inför sin avslutning. Samtidigt härmed bedrives även en målmedveten förbättring av jorden, främst genom dränering och torrläggning. För att utbilda nödvändiga specialister för dessa arbeten har en större lantbrukshögskola inrättats. Härtill kommer
att de ålderdomliga, förfallna och brandfarliga byarna börjat försvinna och ersättas av nya mera hygieniska och praktiska små·
brukargårdar.
Då dessa grundliga jordbruksreformer började genomföras var
det många, som spådde det litauiska jordbrukets sammanbrott.
Hur skulle det av kriget förstörda Litauen kunna genomföra dessa
stora reformer, som sammanlagt skulle komma att omfatta över
60% av hela Litauens brukbara jord~ Varifrån skulle dessa för
det lilla landet kolossala summor erhållas, som voro nödvändiga
för reformens genomförande~ Resultaten tyckas dock icke hava
kommit dem på skam, som trodde på framgång för detta arbete.
Här må ‘blott göras en jämförelse mellan förhållandena förr och
nu! I Litauen kunde de stora godsen och byarna före kriget icke
producera mer smör än som erfordrades för landets eget behov.
Ännu sämre förhöll det sig med bacon, en produkt som före kriget
var obekant i Litauen. Efter påbörjandet av jordreformerna ha
bönderna endast för dessa två produkter erhållit över l miljard
litas från utlandet. Självfallet är, att med produktionens och inkomsternas ökning även landets välstånd har stigit betydligt. Pessimisternas spådomar ha icke förverkligats.
Efter det att Vilna kommit i främmande händer, blev Kaunas
den största staden i det självständiga Litauen. Före kriget var
Kaunas en rysk fästning och säte för den ryska guvernörens förvaltning men spelade för övrigt en obetydlig roll i landets kulturella och ekonomiska liv. Den var en liten provinsstad med endast
200
Litauen – 20 år
Panorama över huvudstaden Kannas.
40,000 invånare och hade dess primitiva prägel med sina låga hus,
kullerstensgator och trätrottoarer samt saknade t. o. m. vattenledning och avloppssystem. Även här var sålunda en grundlig uppryckning av nöden. I och med att Kannas blev centrum för statens administration blev det nödvändigt att bygga helt nya stadsdelar för den inflyttande befolkningen. Sedan universitetet och
andra högskolor kommit till, tilltog tillströmningen i än raskare
tempo. Folkmängden har nu stigit till 140,000 och tillväxten visar
ingen tendens att minska. stadsbilden har förändrats: mest i
ögonen fallande är kanske att staden vuxit på höjden. Under den
ryska tiden var det förbjudet att bygga högre byggnader än två-
våningshus, men nu bygger man sällan under fem våningar. Givetvis har även hela gatubilden på motsvarande sätt fått en mera
modern prägel. I jämförelse med det tillbakagående Vilna, som
har bibehållit sitt gamla utseende från den ryska tiden, så har
våra dagars Kannas en viss modern storstadsprägeL Uppbyggnadsarbetet har hela tiden bedrivits med inhemska medel.
Den näst största staden är Klaipeda (Memel), Litauens hamn vid
Östersjön, det hav som utgör föreningsbandet mellan Litauen och
Sverige. Havet har från äldsta tider utövat en stark dragningskraft på litauerna, men under en lång tid hindrade den tyska
expansionen i Balticum dem från tillträde till Östersjön. Under
århundraden sökte man förvärva en hamn, som skulle öppna vägen
201
Jonas Jablonskis
till yttervärlden utan förmedling av mellanhänder. Dessa strävanden har äntligen förverkligats i våra dagar. I början av år 1923
återfick Litauen Klaipedas hamn med omnejd, det område, som
redan storfurst Vytautas på 1400-talet i sina brev till Tyska ordens
stormästare kallade »mitt hemland».
När hamnen tillhörde tyskarna hade den för sin utveckling icke
tillräckliga möjligheter och förblev en liten hamn med ungefär
20,000 invånare. över den gick en obetydlig trävaruexport. Den
större tyska hamnen Königsberg såg noga till att Memel icke skulle
växa och bjuda en icke önskvärd konkurrens. Därför underlät
man med avsikt att utvidga dess hamnanläggningar. När staden
återförenades med Litauen, återfick den sitt naturliga uppland, och
den litauiska regeringen började genast med fördjupnings-, utvidgnings- och moderniseringsarbeten i hamnen. På alla dessa arbeten
har litauerna hittills nedlagt c:a 40 miljoner litas och alltjämt
fortgår arbetet, som siktar till att göra hamnen till en stor modern utfartsport i väster. Dess stora betydelse för Litauen framgår därav, att f. n. c:a 80 % av landets hela export och import går
över Memel. Sedan hamnen återgått i litauisk ägo, har antalet anlöpande utländska fartyg ökats till det dubbla. I det sistnämnda
avseendet har den nära nog kommit upp till samma antal som
Königsberg. Invånareantalet har stigit till 50,000. Samtidigt med
hamnens förbättring börjades även uppbyggandet av en litauisk
handelsflotta.
över Klaipeda går även vägen till Sverige, vars Amerikalinje
f. n. bidrager till att upprätthålla kontakten mellan det litauiska
moderlandet och de c:a 1,000,000 litauiska emigranter, som äro bosatta i Nordamerika. Från litauisk sida har det hälsats med stor
glädje att svenska fartyg nu förmedla en direkt och regelbunden
förbindelse mellan de två grannländerna vid Östersjön.
På det kulturella området böra några ord ägnas åt skolväsendet.
Ända fram till 1904 ådömdes den fängelsestraff, som vågade inrätta en litauisk skola. Efter detta år blevo privatskolor tillåtna
och ett antal dylika upprätthöllos av de skolföreningar, som då
bildades. Under den tyska ockupationstiden råkade skolfrågan åter
i ett sämre läge. En nationell skola betraktades av de makthavande
som något långt ifrån önskvärt. Till lärare utsågos ofta fältväblar, som voro odugliga för krigstjänst och vilkas pedagogiska
förmåga ej stod på högsta nivå. Skolornas antal i Litarren (inbe- 202
Litauen – 20 år
Modern hebygge!Ke i KannaH: ntrikeHclepartcmentet och jonlbrukarbanken.
räknat Vilnaområdet) uppgick enligt den officiella tyska statistiken till blott omkring några hundra. Genast efter självständighetsförklaringen gick man med kraft till verket, då det gällde uppbyggandet av skolväsendet. Skyndsamt organiserades olika kurser
för lärare. skolnätet blev allt tätare och lärarplatsernas intogos
av för detta arbete verkligt utbildad personal. För några år sedan
hade detta arbete redan framskridit så långt att det blev möjligt
att införa allmänt skoltvång. Numera finnas för folkbildningen
över 2,500 skolor med över 6,000 lärare och 300,000 lärjungar.
Vid sidan av folkskolorna tillkom ett stort antal läroverk. Nu
finnas 60 läroverk och c:a 30 realskolor. Elevantalet vid dessa
skolor utgjorde i början av skolåret 1937-1938 18,838, varav
nästan hälften flickor. Lärarantalet uppgår under detta skolår i
de här nämnda skolorna till 1,372. Jämfört med tiden före kriget
har antalet skolor och elever i det närmaste tiodubblats. Detta är
ett exempel på vad man på folkbildningsområdet har uppnått under den nationella frihetens år.
I detta sammanhang böra även de litauiska högskolorna nämnas.
Inom det nuvarande Litauens område existerade under den ryska
regimen icke en enda högskola, vare sig litauisk, polsk eller rysk.
203
Jonas Jablonskis
Litauerna voro tvungna att förlägga sina studier till de ryska
universiteten i Moskva, Petersburg eller på annat håll. En radikal förändring har även inträtt
på detta område. Numera har Litauen sju högskolor, varav den
viktigaste är det år 1922 grundade
universitetet i Kaunas. Under
förra året utgjorde studenternaF
antal vid universitetet c:a 5,000,
varav c:a 1,000 kvinnliga. Antalet
lärare vid universitetet uppgick
till 300. Förutom dem, som studera i Litauen, får årligen ett antal studenter fara utomlands för
att inhämta kunskaper vid högre
Utrikesminister Stasys Lozoraitis. utländska bildningsinstitutioner.
Här vill jag med särskild tillfredsställelse nämna att antalet i Sverige studerande litauer
ständigt ökar. Den gästfrihet från de svenska högskolornas
sida, som kommer litauiska studenter till del och ger dem tillfälle att på nära håll studera den svenska kulturen, bidrager i
hög grad att stärka de kulturella förbindelserna mellan de båda
länderna.
Till slut några ord om Litauens andliga odling. Trots de svåra
förhållanden, som rådde under ryssarnas regim, särskilt före år
1904, då det var förbjudet att trycka något på litauiska språket,
möter man redan då en hel rad namn, som vunnit berömmelse i
Litauens litterära historia. Novellförfattarna Biliunas, Zemaite,
Lazdynu Peleda, romanförfattaren Tumas-Vaizgantas, satirikern
Kudirka, lyrikern Maironis höra till dåtidens stora litauiska
namn inom litteraturen. Tryckförbudets upphävande och ännu
mera landets självständighetsförklaring har särskilt bidragit till
den litauiska litteraturens uppblomstring. Nu för tiden utges i
Litauen årligen nästan lika många böcker som i Polen. Utan att
räkna upp en rad författarnamn, som f. ö. i och för sig knappast
säga mycket, vill jag dock antyda, att några prov på äldre och
nyare litauisk litteratur snart skola framläggas för den svenska
allmänheten. Efter vad jag vet, har ett förlag i Stockholm för
204
Litauen – 20 år
avsikt att inom den närmaste tiden ge ut en första samling av
litauiska noveller.
Då vi nu fira 20-årsminnet av den litauiska statens självständighetsförklaring, göra vi det naturligtvis med tacksamma och glada
hjärtan men samtidigt äro vi väl medvetna om att ännu mycket
plikttroget och hängivet arbete kräves av oss i framtiden. Om vi
blicka tillbaka på det, som uträttats i vårt land under de tjugo
första självständiga år, äro vi dock berättigade att tro att de förhoppningar, som vi ställa på framtiden, skola bli förverkligade.
205

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner