Print Friendly

Libyen

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LIBYEN
Libyens historia dess erövrares
»LIBYEN» OCH »LIBYER» är benämningar som på flera ställen återkommer hos Herodotos. Med Libyen
tycks han ha avsett allt land väster
om Nildalen, detsamma som med
arabisk terminologi kallas Mahgreb, västerlandet. Herodotos’ libyer torde ha varit förfäder till de
folk vi kallar berber. Dessa libyer
spelade en aktiv roll i det gamla
Egyptens historia. Mer än en farao
fick dra i härnad mot de krigiska
grannarna i väster. Så småningom
civiliserades dessa emellertid tillräckligt för att i stället kunna användas som egyptiska legosoldater
mot andra fiender; samma taktik
som Rom en gång skulle använda
gentemot germanerna. På 900-talet
före Kristi födelse blev en av dessa
libyska fältherrar så mäktig att
han kunde avsätta farao och själv
uppstiga på tronen. Han och hans
ättlingar, som kom att utgöra
Egyptens XXII dynasti, styrde sedan landet i ett par århundraden.
Bortsett härifrån är Libyens historia så gott som uteslutande dess
erövrares. På 600-talet f. Kr. grundade grekerna en koloni som de kallade Cyrene, efter vilken det nuvarande Cyrenaika fått sitt namn. CyAv fil. mag. TORSTEN ÖRN
rene intog en särställning som den
enda av de grekiska kolonierna med
ett monarkiskt styrelsesätt. Den eftersökta kryddväxten Silfion utgjorde den materiella kulturens
grundval. Cyrenes ruiner hör till de
mest storslagna i hela det grekiska
kulturområdet och vittnar ännu om
stadens allmänna blomstring och
betydelse. Från Cyrene grundade
grekerna fyra andra betydande stä-
der, varför landet under antiken
ofta kallades Pentapolis, femstadslandeL Politiskt höll sig grekerna i
Cyrenaika utanför striderna i hemlandet. Däremot indrogs de tid efter annan i det egyptiska maktspelet. Sedan perserkonungen Kambyses 525 f. Kr. erövrat Egypten utsträckte han sin makt till att omfatta även Cyrenaika. Detsamma
gjorde Alexander den store 332
f. Kr. Under ptolemeernas tid i
Egypten var Cyrenaika tidvis förenat med detta land, tidvis självständigt under ptolemeiska furstar.
Den siste av dessa testamenterade
år 96 f. Kr. sitt rike till Rom.
På andra sidan Syrtenöknen
hade grekernas främsta medtävlare
om herraväldet i Medelhavet, fenicierna slagit sig ner. Sedan de fått
fast fäste i Karthago grundade de
städerna Sabratha, Oea (det nuva- 92
rande Tripoli) och Leptis, efter
vilka landet tidigt kom att kallas
Tripolitanien, trestadslandet i motsats till femstadslandet i öster.
Även dessa städer upplevde en betydande ekonomisk blomstring, och
de utgjorde en viktig beståndsdel i
Karthagos medelhavsvälde. Efter
det tredje puniska kriget och Karthagos fall 146 f. Kr. kom Tripolitanien att ingå i den nya romerska
provinsen Africa.
Under den romerska fredens århundraden uppnådde Libyen ett
visst mått av välstånd och räknades till rikets kornbodar. Även
Fezzan, ökenlandet söder om Tripolitanien, nåddes av civilisationen.
Slörsta betydelsen hade Leptis, som
inte utan fog kallades Leptis Magna
till skillnad från ett annat Leptis
nära Karthago. Liksom Cyrene
inom det grekiska är Leptis Magna
ett av de rikaste fyndställena inom
det romerska kulturområdet. Sin
högsta utveckling upplevde staden
under kejsar Septimus Severus’ regering omkring år 200. Septimus
Severus var nämligen född i Leptis
Magna och försummade inte att
smycka sin födelsestad med monument och gynna den ekonomiskt.
Vid rikets delning 395 kom Cyrenaika att tillfalla östrom, Tripolitanien och Fezzan Västrom. Liksom så många andra västromerska
provinser härjades Tripolitanien
svårt av vandalerna på 400-talet.
534 fördrevs dessa av den framgångsrike östromerske fältherren
Belisarius. Ytterligare hundra år
senare kom emellertid araberna under kalifen Ornar och gjorde rent
hus med Bysanz’ afrikanska besittningar.
Den arabiska erövringen blev av
en utomordentlig betydelse. Araberna kom i stora mängder och
medförde sitt språk och sin religion. Araberna i Cyrenaika gäller
än i dag för att vara renrasigare
än någon annanstans utanför de
centrala delarna av den arabiska
halvön. Kristendomen, som tidigt
slagit igenom både i Cyrenaika och
Tripolitanien, utplånades helt. Ekonomiskt inleddes en lång förfalloperiod. Den sinnrika konstbevattning och de många andra odlingsfrämjande åtgärder araberna genomförde t. ex. i Spanien kom ej
till användning i Libyen, där öknen i stället tilläts erövra vad som
varit odlad mark. Åtskilliga romerska fynd från bostäder och annat som tyder på bosättning och
ekonomisk aktivitet påträffas nu
miltals ut i öknen. Politiskt och religiöst leddes Libyen under de följande århundradena av växlande
kalifdynastier i Damaskus, Bagdad, Kairouan och Cairo. Under
korstågstidevarvet och senare gjordes dock talrika försök att fördriva
muselmanerna. Normannerna på
Sicilien erövrade Tripoli för några
årtionden på 1100-talet och även
fransmän och spanjorer höll sig
framme. De senare erövrade 1510
Tripoli, och 1530 överlämnades staden tillsammans med Malta av kejsar Karl V till Johanniterorden,
som fick till uppgift att därifrän
hejda turkarnas framfart. Johanniterriddarna var framgängsrika i
sitt försvar av Malta; Tripoli måste
de däremot ge upp redan 1551.
Den turkiska regimen i Libyen
blev dock aldrig särskilt genomträngande. 1711 gjorde sig janissarkommendanten i Tripoli, Ahmed
Pasha Karamanli, de facto självständig och lät utropa sig till Dej.
Hans ättlingar styrde sedan landet
fram till 1835. Det var under denna
tid som Libyen jämte Marocko, Algeriet och Tunisien kom att räknas
till barbareskstaterna, som huvudsakligen livnärde sig på sjöröveri
och oupphörligen låg i krig med de
europeiska sjöfararnationerna och
tidvis även med Förenta Staterna.
Sverige fick som bekant också betala sin tribut för att våra handelsfartyg skulle gå fria från sjöröveri.
En högkonjunktur, som utnyttjades till det yttersta erbjöd självfallet Napoleonkrigen. Hämnden
kom när de europeiska makternas
företrädare samlades i Wien och
bland mycket annat också kom
överens om att göra slut på slavhandeln och sjöröveriet i Medelhavet. Dödsstöten var den franska
erövringen av Algeriet 1830. Fem
år senare skärpte sultanen sin
makt över Libyen och gjorde det
till en regelrätt turkisk provins.
Den fjärde stranden
I oktober 1911 landsattes italienska soldater i Tripoli, Benghazi,
93
Tobruk och andra libyska hamnstäder. Bakgrunden var följande.
Sedan Italien 1859-1870 successivt
enats och på Berlinkongressen erkänts som en av Europas stormakter, började landet se sig om efter
kolonier. Tunisien som låg närmast
till hands blev 1881, liksom senare
även Marocko, ett franskt protektorat – vilket i Italien uppfattades
som en öppen förolämpning – i
Egypten installerade sig britterna
och nederlaget mot Negus’ stridskrafter vidAdua 1896 stoppade den
italienska framryckningen i Östafrika. Kvar fanns egentligen bara
det fattiga Libyen som ingen velat
ha. 1911 hade den italienska regeringen hunnit så långt att alla övriga stormakters godkännande inhämtats, och den kunde efter ett
bryskt ultimatum – som Turkiet
dock i stor utsträckning förklarat
sig berett efterkomma- skrida till
angreppshandlingar. De fåtaliga
turkiska garnisonerna i Libyen
bragtes snart till kapitulation, och
1912 undertecknades freden i
Ouchy, vari Turkiet avstod Libyen till Italien. Därmed var emellertid inte det s. k. Tripoliskriget
slut. Den arabiska befolkningen i
Libyen, som man på italiensk sida
snarast räknat med som bundsförvanter mot turkarna, satte sig till
hårdnackat motvärn mot de italienska erövrarna. Särskilt sedan Italien 1915 gått med i första världskriget och araberna erhållit tyska
och turkiska rådgivare blev läget
alltmer betryckt för den italienska
94
expeditionskåren, som tidvis var
nära att bli kastad i sjön. Till de
envisaste motståndarna hörde senusserna, en religiös och även politiskt inriktad muselmansk sekt,
som grundats på 1830-talet och
vars högborg var Cyrenaika. Under
hela 1920-talet pågick strider och
rensningsoperationer, och först
1931 var Libyen i sin helhet i italiensk hand.
Ingen kan förneka att italienarna
under sin tid i Libyen gjorde mycket för landets materiella uppryckning. Hamnarna i Tripoli, Benghazi
och Tobruk byggdes ut, flygfält anlades, en l 822 km lång kustautostrada byggdes från den tunisiska
gränsen till den egyptiska, odlingen
av oliver, vin och tobak främjades,
nya metoder infördes inom jordbruket och åtskillig areal återerövrades från öknen. Vidare iståndsattes museer och anordnades arkeologiska utgrävningar. Genom
överenskommelser med Frankrike
och Storbritannien vidgades landets territorium till sin nuvarande
omfattning. Ett av motiven bakom
den italienska kolonialpolitiken var
att bereda plats för Italiens befolkningsöverskott. De som ville slå sig
ner på ‘>den fjärde stranden», som
Libyen kallades i den fascistiska
fraseologien, erhöll speciella förmåner. 1940 uppgick den bofasta
italienska befolkningen också till
omkring 100 000, vartill kom civil
förvaltningspersonal och militära
garnisoner. Det tillhör emellertid
den italienska kolonialpolitikens
ironier att antalet kolonister i »imperiet» aldrig översteg l O% av antalet italienare och italienskättlingar i New York City.
Genom att Mussolini dröjde med
sin krigsförklaring till dess Frankrike i praktiken redan besegrats
undgick Libyen ett tvåfrontskrig.
Britterna i Egypten var den enda
återstående fienden. 1940-1943 böljade striderna fram och tillbaka i
Västöknen. Två gånger erövrade
britterna, först under Wavell och
sedan under Auchinlek, Cyrenaika
för att efter några månader bli utslängda av Rommel och hans Afrikakorps. Tredje gången gick det
bättre. Sedan Rommel besegrats vid
El Alamein i november 1942 av
Alexander, Montgomery och åttonde armen, fick tyskar och italienare utrymma inte bara Cyrenaika
utan också Tripolitanien. Den 23
januari 1943 höll Montgomery sitt
intåg i Tripoli. Under tiden hade
general Leclercs fria franska styrkor på sin äventyrliga marsch tvärs
genom öknen från Tsad till Tripoli
besatt Fezzan.
Den utdragna ökenduellen hör
utan tvekan till det andra världskrigets mest spännande episoder
och anses dessutom ha varit en av
de få, där en äldre tids ridderlighet alltjämt tilläts göra sig gällande. En parallell läsning av skildringar från dessa strider och från
faraos fälttåg mot libyerna 3 000
år tidigare uppvisar förvånansvärt
många likheter. Samma obarmhärtiga sol, samma mördande »ghibli»
och samma brist på vatten avgjorde
väl så ofta som fiendens manövrar
operationernas omfattning och
framgång. Rommels och Montgomerys stridsvagnar drogs emellertid i motsats till faraos av mekaniserade hästkrafter och understöddes av flyg, varför det hela gick litet fortare.
En kung, två huvudstäder, tre provinser
I fredsfördraget 1947 avstod Italien från sina anspråk på Libyen.
Därmed var emellertid inte landets
öde avgjort. Under två år fortsatte
ett livligt internationellt meningsutbyte och åtskilliga delnings- och
andra projekt framlades, innan FN
i november 1949 – snarast i trötthetens tecken – beslöt, att Libyen
före 1952 års ingång skulle ges fullständigt oberoende.
Den 24 december 1951 proklamerades den nya staten, som blev en
federal, konstitutionell monarki.
Till kung utropades Mohammed
Idris Mahdi Senussi. Den nu 70-
årige Idris I är senussernas andlige
och världslige ledare. Han hade efter 1920-talets kamp mot italienarna funnit en fristad i Cairo, och
1940 hade han satt upp en libysk
frikår som hjälpte britterna mot
italienare och tyskar. I gengäld
hade brittiska regeringen 1942 lovat att Cyrenaika ej åter skulle tillfalla Italien och 1949 erkänt Idris
som emir av Cyrenaika.
Libyen är enligt 1951 års författ- 95
ning – som utarbetades av experter från Storbritannien, Förenta
Staterna, Frankrike, Italien, Egypten och Pakistan – en federation
mellan provinserna Tripolitanien,
Cyrenaika och Fezzan. Provinserna
har en mycket omfattande autonomi. Bortsett från vissa i författningen uppräknade federala angelägenheter – utrikespolitik, försvar, tullar, myntväsen, högre undervisning och vissa kommunikationsleder – samt några frågor,
där kompetensen delats mellan
federation och provins, tillfaller
all bestämmanderätt provinserna.
Denna utövas av en av kungen utnämnd guvernör och ett folkvalt
råd.
Parlamentet består- efter amerikansk förebild – av en senat och
ett representanthus. Senaten har
24 medlemmar, åtta från varje delstat, varav hälften väljes av provinsråden och hälften nomineras
av monarken. Mandattiden är åtta
år, och halva medlemsantalet förnyas vart fjärde år. Representanthuset åter är i sin helhet folkvalt.
Det väljes för fyra år av alla myndiga manliga medborgare och består för närvarande av 55 medlemmar; 35 från Tripolitanien, 15 från
Cyrenaika och 5 från Fezzan. Några
partier i västerländsk mening finns
inte, sedan det proegyptiska nationella kongresspartiet upplösts 1952,
vilket dock inte hindrar att regeringen är parlamentariskt ansvarig. Regeringschef är sedan 1957
tripolitanaren Abdulmegid Coobar.
96
Till följd av den gamla rivaliteten mellan Tripolitanien och Cyrenaika, accentuerad genom att drygt
2/3 av landets befolkning bor i Tripolitanien medan kungen är från
Cyrenaika, har landet två huvudstäder Tripoli och Benghazi. Två år
har regeringen och parlamentet sitt
säte i Tripoli, de följande två i
Benghazi. Sedan årsskiftet 1959j
1960 är det Tripoli som är den effeldiva huvudstaden. Kung Idris
föredrar emellertid oavsett dessa
växlingar att bo i Tobruk, nära den
egyptiska gränsen, som har ett högt
läge och där han är omgiven av
sina trogna senusser. »Befolkningen bor i Tripoli, regeringen i
Benghazi och kungen i Tobruk» sä-
ger tripolitanarna, eller sade i varje
fall intill årsskiftet. Tronföljaren,
Hassan Ridha, kung Idris’ brorson,
bor emellertid i Tripoli och har gift
sig med guvernörens dotter. Att
byta huvudstad vart annat år är
självfallet både dyrbart och besvärligt framför allt som avståndet
mellan de båda huvudstäderna är
hela l 300 km. Särskilt den libyska
diplomatin känner det svårt att
operera under den månad omflyttningen av tjänstemän och arkiv
tar. Tripoli tenderar också allt mer
att bli den ledande huvudstaden.
Sjörövarättlingar och andra
Libyens befolkning uppgår för
närvarande till omkring 1,1 miljoner. Av dessa bor cirka 750 000 i
Tripolitanien, som till ytvidden är
den minsta av provinserna, 300 000
i Cyrenaika och 50 000 i Fezzan.
Huvudmassan av befolkningen –
omkring 700 000 – utgöres av berber och araber. Därtill kommer
cirka 300 000 negrer och mulatter
och några tusen tuareger samt inemot l 00 000 italienare, maltesare,
greker, armenier och judar. Till
denna bofasta befolkning kommer
cirka 50 000 brittisk och amerikansk militärpersonal med familjer och ungefär lika många utlänningar i oljebranschen samt något
tusental internationella experter
och rådgivare av olika slag.
Araber, berber, negrer och tuareger är så gott som undantagslöst
muselmaner. Flertalet tillhör den
sunnitiska riktningen och många
den senussiska sekten inom denna.
I motsats till i Tunisien gäller alltjämt reglerna om månggifte och
om att kvinnor ej får visa sig offentligt utan slöja. Flertalet negrer
är slavättlingar.
Den judiska minoriteten har sedan staten Israels tillkomst 1948
minskat från 30 000 till 6 000.
Några förföljelser synas emellertid
ej förekomma.
Den italienska befolkningen har
också kraftigt reducerats. Av
l 00 000 italienare 1940 återstår endast omkring 45 000. Dessutom har
givetvis den civila och militära förvaltningspersonalen lämnat landet.
Så gott som samtliga kvarvarande
italienare bor i Tripolitanien, där
det politiska klimatet är gynnsammare för dem än i Cyrenaika.
30 000 bor i själva Tripoli, omkring
15 000 ägnar sig åt jordbruk. Trots
denna utvandring, som alltjämt på-
går, märks det italienska inflytandet påtagligt. Förutom på arkitektoniska minnen märks det på så-
dana saker som att landets enda
europeiskspråkiga dagstidning är
,n Corriere di Tripoli:., på att flertalet biografer visar filmer i dubbad italiensk version och på att
skyltar och reklam ofta är avfattade på italienska. Over huvud taget reder sig en utlänning, vare sig
han är affärsman eller turist, vä-
sentligt bättre med italienska än
engelska. Detta gäller givetvis i all
synnerhet i Tripolitanien.
En av de intressantaste företeelserna i exkoloniala länder är för
övrigt att se i vilken utsträckning
och hur länge den forna kolonialmaldens allmänna inflytande kommer att leva kvar efter det att den
politiska auktoriteten upphört. Den
allmänna atmosfären i exempelvis
Tunis och Tripoli torde ha varit
rätt likartad för hundra år sedan.
I dag gör det självständiga Tunisiens huvudstad alltjämt ett omisskännligt franskt intryck och det suveräna Libyens största stad ett lika
omisskännligt italienskt. Kommer
de om ytterligare några’ årtionden
att ha mötts igen i någon slags panarabisk modernism?
Kameler och oljetorn
,Få länder är ur ekonomisk synpunkt mera efterblivna, har en
större procent analfabeter eller har
97
längre levat under utländskt herravälde, konstaterade en FN-kommission som besökte Libyen kort
före självständighetsförklaringen.
Landet har ännu inte upplevt sin
industriella revolution. 80% av arbetskraften är sysselsatt inom jordbruk och boskapsskötsel, och ändå
förslår jordbruksproduktionen endast under goda år för landets behov. Den genomsnittliga årsinkomsten per invånare understiger tjugo
pund. Internationellt sett anses Libyen för närvarande vara det fattigaste av arabländerna och endast
obetydligt lyckligare lottat än Indien och Pakistan.
Centra för jordbruket är helt naturligt Tripolitaniens och Cyrenaikas kustland. Här odlas korn,
citrusfrukter, oliver, jordnötter,
mandlar, vin och tobak. De viktigaste husdjuren är getter, får och
kameler. Innanför det tunna kustIandet utbreder sig den libyska öknen. Sammanlagt omkring 85% av
Libyens yta utgöres av öken, och
befolkningen utgöres här till stor
del av nomader. De övriga ägnar
sig åt de odlingar av dadlar och
annat som oaserna möjliggör. Det
är inom parentes sagt en vanlig
missuppfattning att det nödvändigtvis är de fattigaste som är nomader. Det finns många exempel
på förhållandevis rika, jordägande
nomader som arrenderar ut sina
odlingar, så att de själva kan utöva
den enligt deras uppfattning enda
ståndsmässiga livsföringen. Sammanlagt beräknas inte mindre än
98
30% av Libyens befolkning föra en
nomadiserande tillvaro.
I städerna finns vissa förädlingsindustrier som bygger på jordbruksråvaror. Sålunda tillverkas
olivolja, vin, öl, cigaretter, papper,
makaroni, fiskkonserver och lädervaror m. m. Därtill kommer saltutvinning och köpenskap. Tripoli,
Benghazi och Tobruk har sina
hamnar. I Tripoli och Benghazi
finns de federala myndigheternaoch
vederbörande provinsadministrationer, i Sebha provinsadministrationen för Fezzan. Som regel är stä-
derna överbefolkade, och lönenivån
erbarmligt låg. Tripolis befolkning
har sålunda fördubblats under de
senaste tjugo åren trots den omfattande italienska utvandringen.
Flertalet städer har en modern
europeisk stadsdel och en tidlös
arabisk ruedina med souks och basarer.
Exporten består främst av jordnötter, olivolja, kameler och espartogräs. 30% av varutbytet sker normalt med Italien’, drygt 20 % med
Storbritannien. Valutamässigt tillhör Libyen sterlingområdet, och
dess pund, som indelas i 100 piastrar och l 000 milliemer, noteras i
pari med det brittiska.
Det säger sig självt att Libyens
»Development Council» har nära
nog obegränsade uppgifter framför
sig. En av de viktigaste är utbildningen. Omkring 90 % av landets
befolkning är analfabeter, och vid
tiden för självständighetsförklaringen hade endast något dussintal
libyer erhållit akademisk utbildning. Ett flertal skolor har nu igångsatts med hjälp av utländska
lärare, och unga libyer har beretts
tillfälle till studier i utlandet. Det
är emellertid självfallet för tidigt
att tala om några resultat. I avvaktan härpå har ett stort antal utlänningar – mest britter – måst
anställas på nyckelposter såväl
inom administrationen som i nä-
ringslivet. Inom jordbruket behövs
också en rad tekniska förbättringar.
Vidare pågår en geologisk och mineralogisk kartläggning av landets
resurser. Denna har redan givit resultat. När fransmännen efter årtionden av fåfänga ansträngningar
för några år sedan fann olja i kommersiella kvantiteter i Sahara drabbades nämligen även Libyen av oljefebern. För närvarande har ett
tjugotal amerikanska, brittiska,
franska, västtyska, holländska och
italienska oljebolag erhållit koncessioner i landet. 1957 gjordes ett par
fynd i Fezzan nära gränsen till Algeriet och 1959 verkligt betydande
fynd i Cyrenaika på platser, varifrån pipelines utan avskräckande
kostnader kan byggas till kusten.
Libyens betalningsbalans avviker
rätt kraftigt från det normala. Exporten täckte sålunda endast omkring 1 /7 av importen 1958; 5 miljoner pund jämfört med 35 miljoner pund, och trots detta slutade
betalningsbalansen med ett libyskt
aktivsaldo. Det må emellertid framhållas att omkring 10 miljoner av
importen skedde för oljebolagens
räkning. Vad som utjämnade resten var de stora belopp Förenta
Staterna och Storbritannien betalade i hyra för sina baser eller lämnade som ekonomiskt bistånd, oljebolagens royalties, bidrag från en
rad olika internationella organisationer samt inkomster från turistväsendet. Under de senaste åren
har nämligen även Libyen med
sina storslagna grekiska och romerska ruiner, sin orientaliska
tjusning och sin garanterade sol
blivit ett turistland. Ä ven svenska
resebyråer har på sistone börjat
organisera resor till Libyen. Ett
flertal flygbolag, dock ännu inte
SAS, förbinder Tripolis och Benghazis flyghamnar med Europa och
Amerika.
Libyens ekonomi är med andra
ord i hög grad vad som i nationalekonomiska textböcker kallas en
artificiell ekonomi. Vad landet lever på är inte sina materiella tillgångar utan sitt strategiska läge
och förhoppningar om att öknen
måtte dölja rika tillgångar. De
anglo-amerikanska baserna och
oljeföretagen är utan all jämförelse
landets största arbetsgivare. Härtill kommer att dessa drar med sig
cirka l 00 000 väl betalda europeers
och amerikanares vistelse i landet
som :.paying guests». Om en verklig oljeindustri kommer till stånd,
kan detta tillstånd visserligen tän- }{aS något förändras, men !raks och
Persiens exempel visar, att enbart
oljeutvinning inte är tillräckligt för
att sätta igång en ekonomisk ut- 99
vecklingsprocess. Oljan exporteras
så gott som omgående och det välstånd den ger upphov till har oftast
för liten spridningseffekt.
Libyen och omvärlden
Det självständiga Libyens utrikespolitik bestäms väsentligen av
tre faktorer: landets strategiskt
viktiga läge, dess karaktär av arabland och dess oförmåga att ekonomiskt klara sig självt.
Vid självständighetsförklaringen
1951 stod Tripolitanien och Cyrenaika ännu under brittisk militärförvaltning, Fezzan under fransk.
Efter långvariga förhandlingar
träffades 1953 en tjugoårig brittisk-libysk överenskommelse, enligt vilken britterna i princip utrymde landet, men samtidigt erhöll
rätt att stationera begränsade
truppenheter inom vissa angivna
områden. Libyen erhöll i gengäld
dels ett arrende för basområdena,
dels bistånd med utbildningen av
sin egen krigsmakt, som för närvarande uppgår till omkring 20 000
man, dels slutligen ett årligt belopp
för landets ekonomiska utveckling,
tillsammans omkring 7 miljoner
pund. Efter reträtterna från Egypten, Jordanien och Irak är dessa
baser nära nog de enda britterna
disponerar i arabvärlden. Å andra
sidan gjorde libyska regeringen det
klart under Suezkrisen att i Libyen
stationerade trupper ej finge sättas
in mot något arabland, vilket givetvis minskade deras värde. De brit- 100
tiska truppernas antal har också
reducerats till för närvarande två
infanterikompanier i Tripoli och
Benghazi samt ett stridsvagnsregemente i Horns öster om Tripoli.
1954 träffades en liknande amerikansk-libysk överenskommelse på
sjutton år. Förenta Staterna får
arrendera en flygbas »Wheelus
Field» utanför Tripoli mot ett årligt arrende och ett bidrag till Libyens ekonomiska utveckling, tillsammans omkring 10 miljoner
pund. Wheelus är en av de största
amerikanska baserna utanför Fö-
renta staterna och utgör en viktig
förbindelselänk mellan baserna i
Marocko och Spanien i väster och
de i Turkiet och Saudiarabien i öster.
Att nå en uppgörelse med fransmännen om utrymning av Fezzan
visade sig svårare, då fransmännen
fruktade vapensmuggling till Algeriet och ej ville uppge vissa nyckeloaser i Fezzan. Först 1955 undertecknades en överenskommelse,
som trädde i kraft 1956. Fransmännen utrymde Fezzan men fick för
ett årligt biståndsbelopp av 350 000
pund rätt till viss genommarsch
och till landning på vissa flygfält
under fem år.
På detta sätt garanteras den libyska regeringen omkring 17,5 miljoner pund om året. Det är lätt att
inse vad följden skulle bli om dessa
miljoner och de den utländska militären spenderar i landet bortfölle
på grund av en öppet västmaktsfientlig politik. Jordaniens försök
för några år sedan att byta ut brittiska subsidier mot egyptiska och
saudiarabiska som slutade med att
landets regering efter några månader som supplikant måste vända
sig till Förenta Staterna torde som
exempel inte ha varit bortslängt, i
varje fall inte på de styrande i Libyen. I Libyens fall vore hjälp från
kommunistländerna enda alternativet till en total kollaps. Än värre
bleve givetvis konsekvenserna om
även oljebolagen drabbades av en
främlingsfientlig politik. Det har
inte heller saknats sovjetiska erbjudanden om bistånd av varjehanda slag.
Det är att märka att närvaron av
västmaktsbaser och oljekoncessionerna till västmakterna i Libyens
fall lika litet som i Saudiarabiens
innebär något egentligt politiskt
engagemang. Den libyska regeringen föredrar att se dessa uppgörelser ur strängt ekonomisk synpunkt och intar en oengagerad
ställning i det kalla kriget.
Som arabland invaldes Libyen
1953 i Arabförbundet Fattigdomen
på folk samt de blygsamma, ekonomiska och militära resurserna
har tvingat Libyen att spela en
mera återhållsam roll, vilket dock
inte hindrat att dess representanter många gånger utövat ett modererande inflytande under de upprepade motsättningarna inom för-·
bundet. Bl. a. till följd av sitt läge·
kan Libyen välja mellan ett samgående med Egypten eller med Tunisien, Algeriet och Marocko inom
ramen för Mahgreb. I januari 1957
undertecknade de libyska och tunisiska regeringscheferna en högtidlig förklaring i Tunis om önskvärdheten av att upprätta ett fyrmaktsförbund i Mahgreb. Allt hänger
emellertid här på utvecklingen i
Algeriet.
1955 invaldes Libyen i FN, och
landet har efter hand blivit medlem av flertalet internationella organisationer. Så gott som samtliga
har fått betala för denna utökning
av sin medlemskrets, och Libyen
torde i förhållande till sin folkmängd vara ett av de länder som
erhåller störst bidrag från internationella organisationer. Diplomatiska förbindelser har Libyen upptagit med stormakterna, övriga
arab- och medelhavsländer (givetvis med undantag av Israel) samt
en rad andra stater, varibland Sverige dock ännu saknas.
101
Utvecklingen i Irak har visat
med vilken lätthet en till synes stabil regim i ett land som saknar
verklig balans kan sopas undan.
Regimen i Libyen gör enligt många
Mellersta östern-experters uppfattning inte ens intryck av att vara
stabil. Kung Idris och hans omgivning uppges visserligen vara principiellt västmaktsvänliga, men en
stor del av befolkningen i Tripolitanien torde snarast vara republikansid och proegyptiskt inställd.
Oljeinkomsterna har en demoraliserande och inflatorisk effekt, närvaron av västmaktsmilitär i uniform uppmuntrar främlingsfientliga strömningar och biståndsverksamheten är planlös, säger olycksprofeterna och framhåller, att dagens Libyen är ett exempel på en
»lycklig form av ockupation», om
vars varaktighet ingen bör göra sig
några illusioner.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner