Print Friendly

Liberalismens självupplösning

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

98
LIBERALISMENS SJÄLVUPPLÖSNING
Vi har på sistone fått bevittna liberalismens självupplösning, skriver docent Erik
Ryding, Lund, i en kritisk
analys av den s.k. normlöshetens ”ideologi”. Den liberala
åskådningen bars ursprungligen upp av personlighetstanken, som omedelbart förband
sig med iden om politisk frihet. ”Men nu har alliansen
sprängts, och kravet på s ;älvförverkligande pekar i sin
moderna gestaltning raka vä-
gen in i en diktaturideologi.”
När Peer Gynt anmäler sitt intresse för Dovreprinsessan, dekreterar bergakungen, att han först
måste avsvärja människornas devis ”Vaer dig selv” och anamma
trollens ”Vaer dig selv nok”. Det
eljest något vildvuxna majestätet
avslöjar sig därmed både som innehavare av idehistoriska kunskaper och som en progressiv tänkare,
vilken endast har oturen att vara
något århundrade före sin tid. Med
den tolkning de båda maximerna
får i dramat representerar de nämligen en klassisk och en modern –
1960-talsmässig – variant av ett
tema, som följt det västerländska
Av docent ERIK RYDING
tänkandet sedan dess gryning.
Alltifrån antiken har vishetslä-
rare kontinuerligt förkunnat, att
det är en huvuduppgift för människorna att försöka vara sig själva.
Kravet kan förefalla blygsamt. För
den ideologiskt oskyldige verkar
det kanske rentav omöjligt att inte
uppfylla det. I ordens vanliga bemärkelse är ”jag själv” bara en lite
mer emfatisk form av ”jag”. Att
Andersson är sig själv betyder, att
Andersson är Andersson – och
vem skulle han eljest vara? Men
uppenbarligen har det inte mycket
mening att rormana oss att göra en
sak vi inte kan låta bli; skall parollen ha en vettig innebörd, måste
den åsyfta något annat, mera sofistikerat. Det visar sig också, att
tankehistorien tillhandahåller ett
rikligt sortiment av djupare eller ”högre”) j ag. Vi antas ha ett
innersta väsen, som ligger bakom
vår mer slarviga och tillfälliga vardagspersonlighet, och ett rätt leverne är ett, som bringar detta till uttryck. Konsekventast genomförd
synes tanken vara hos Aristoteles,
vars hela världsförklaring bygger
på iden, att varje varelse från begynnelsen innehåller ett osynligt
mönster, som strävar efter att
manifestera sig och därigenom blir
både utvecklingens mål och dess
drivfjäder.
I fortsättningen får motivet vanligen en religiös utformning. Man
menar, att varje människa, innan
hon kommer till jorden, funnits
som ide i Guds ande. När hon födes,
är den himmelska idealbilden av
henne på något sätt ingraverad i
själen och gör sig under livet förnimbar som en inre lag. Att vara
sig själv är att lyda denna lag; endast genom att följa den kan en
människa bli, vad just hon är bestämd till. Av allt att döma är det
så, Ibsen har tänkt sig saken. I
”Peer Gynts” slutscen frågar den
gamle äventyraren Solvejg, om hon
kan säga, var han varit sedan sist,
och förtydligar ”Med bestemmelsens maerke på sin pande; vaeret
som han sprang i Guds tanke frem.”
Peer Gynt kan, vill förf. tydligen
säga, bara se ut på ett enda sätt –
på det sätt som skisserats i himlen.
Avviker han från mönstret uppstår
något slags kvasipersonlighet, som
usurperar en falsk varubeteckning,
när den begagnar hans namn.
Utpräglad individualism
Konsekvensen av denna lära måste
bli en utpräglad individualism. Är
vi i grunden färdiggestaltade, redan när vi gör vår entre i livet, så
kan uppfostrarens mission bara bli
att förlossa, inte att skapa. Ordet
”personlighetsutveckling” måste tas
i rent bokstavlig mening: det gäller
att veckla ut, vad som redan finns i
latent form. Varje försök att föra
99
en individ i annan riktning än den
som är förtecknad i hans innersta,
måste bli förkastligt. Lika gärna
kunde man försöka gripa in i en
puppas förvandlingsprocess och vilja göra den till en annan fjäril än
den som ligger hopvecklad innanför
skalet; resultatet kan endast bli
missbildningar eller undergång.
Det är också bara den enskilde
själv, som kan säga, vad hans speciella bestämmelse är. När Peer
Gynt, inte helt omotiverat, frågar
knappstöparen, hur man skall få
reda på vad Gud menat med en,
lyder svaret: det skall man ana.
Och dessa aningar är givetvis privategendom. Förklarar en ung man
t. ex. att hans personlighetsutveckling kräver ett bohemiskt levnadssätt, så bör föräldrar och andra
auktoriteter böja sig: de kan ju inte
veta, vad hans innersta väsen bjuder – vad som är Guds mening
med honom. Det idealiska samhället måste under sådana omständigheter bli ett, där individen har
största möjliga frihet att följa sin
bestämmelse. Myndigheterna skall
bara sörja för att medborgarnas
möjlighet till självförverkligande
inte kränkes och i övrigt lämna åt
var och en att styra sig själv. De
generella lagarna kan och bör reduceras till ett minimum, ty varje
människa har sin egen lag inskriven
i sitt bröst. Personlighetstanken blir
därmed liberalismens teoretiska
grundval, och det är karakteristiskt, att den svenska 1800-talsliberalismens båda främsta kultur- 100
gestalter, Geijer och Victor Rydberg, båda uttryckligen framställer
läran om ett metafysiskt jag –
allbekanta är ju den senares rader
i Kantaten om gudabelätet vi bär
inom oss och har till uppgift att
dana ut.
Det kuriösa i våra dagars situation är nu, att man förkastar premisserna men entusiastiskt håller
fast vid slutsatserna. ”Metafysik”
har övergått till att bli ett skällsord, och förvisso vill ingen modern
samhällsprofet vidgå, att han laborerar med någon från himlen nedfallen personlighetskärna. Däremot
är det fortfarande högsta mode att
tala om personlighetsutveckling
och självförverkligande. Frågan
måste då bli, varifrån vi skall få
en ny latent personlighet att veckla
ut, ett nytt halv-verkligt ”själv” att
realisera.
Det naturligaste tycks vara att
peka på anlagen. Kromosomernas
aminosyror kan te sig som en för
vår tid lämpad motsvarighet till
den gudomliga urbilden: en kemisk
förhandsteckning av oss själva,
som det gäller att omsätta i praktiken. Det verkar, som om våra pedagogiska nydanare i allmänhet
tänkt på det sättet. I skolberedningens betänkande talas sålunda
om vartannat om ”självförverkligande” och ” utveckling av alla anlag”. Emellertid behövs det inte
mycket skarpsinne för att konstatera, att det är en mycket dålig standin man fått fatt i. Visserligen är anlagens funktion delvis analog med
det metafysiska jagets – också de
utgör ju ett medfött element, som
i början är osynligt för att efterhand komma i dagen. Men det
finns även skillnader, som i detta
sammanhang är av avgörande vikt.
Medan det transcendenta mönstret
ger en sammanhängande bild av en
konkret människa, är våra anlag
dels mycket obestämda, dels ofta
inbördes motstridiga. Det är rent
nonsens att tala om att en individ
skulle förverkliga alla sina medfödda dispositioner, eftersom åtskilliga av dessa är oförenliga. Gudabelätet avslöjar sig vid utdanandet som en hel Olymp, vars medlemmar enligt klassisk förebild
ligger i håret på varandra. – Antag, att en ung man har en viss vetenskaplig begåvning. Skall han utveckla den, måste han undertrycka
en mängd andra impulser, som
också bygger på medfödda dispositioner. Han måste t.ex. lägga kapson på sin lust att sova middag eller inskränka sin erotiska verksamhet. Men någon rimlig motivering till att han skulle vara sig
själv i högre grad, när han jagar
värdet på x, än när han jagar flickor, synes svår att förebringa. I
vilket fall som helst måste han offra en impuls till förmån för en annan, men alla impulser är på nå-
got sätt rotade i våra anlag. Ariadnetråden löser alltså upp sig i en
garnhärva. Uppmanas vi att följa
våra anlag och utveckla vår personlighet, måste vi omedelbart fråga:
Vilken av alla de personligheter vi
har anlag till?
Men vilken rimlig mening skall
man då kunna lägga in i talet om
självförverkligande? Svaret finns
hos Dovregubben, vars program
Peer Gynt efter hjärntvätten utlägger: ”Det gyntske selv – det
er det hav af infald, fordringer og
krav, kort alt som netop mit bryst
haever, og gör at jeg, som sådan,
lever”. På prosa betyder detta, att
en individ, andligt sett är = totaliteten av mitt själsliv. Att vara sig
själv kan inte betyda annat än att
acceptera hela innanmätet utan åtskillnad; någon möjlighet att differentiera har vi inte, sedan den
himmelska urbilden raderats bort.
Sent omsider har denna uppfattning också börjat tränga fram i
den vanliga kulturdebatten. Den
förste i vårt land, som på allvar tagit upp iden, torde vara Bengt Nerman. I sin bekanta bok ”Demokratins kultursyn” skriver han med
vändningar, som delvis kommer
rätt nära Peer Gynts: ”Man kan
säga, att bara genom att se och acceptera sig själv som helhet med
alla sina behov och impulser och
bara genom att se och acceptera
sin egen omgivning . . . kan människan uppleva sig som identitet,
och bara på det sättet kan hon uppleva sig själv och sin omgivning
som verkliga.”
Normlösheten
Uppenbarligen står denna lära i
nästan rak motsats till de klassiska
101
föreställningarna om personlighetsdaning. Om självförverkligande (i nermansk mening) är tillvarons mål, kommer självdisciplin att
bli dess radikala onda, ty en sådan
innebär ju att man undertrycker
tendenser och attityder, som tillhör
ens verklighet lika mycket som nå-
got annat. Normlöshet måste bli
den enda normen. Vi får lära oss
att undvika alla idealbildningar,
som kan skapa splittring i själen
och få oss att säga nej till någonting inom oss själva – lära oss att
helt och fullt leva i ögonblicket.
Ungefär samma synpunkter har
senare upprepats i Dagens Nyheter
i ett par uppmärksammade artiklar av A. Lappalainen. Livets mål
är enligt denne ”förverkligandet av
ögonblickets jag”. Något innersta,
naturgivet jag finns inte, bara roller som skiftar från en situation till
en annan (Trolöshetens filosofi29.5
-64). Sådana egenskaper som viljekraft, ansvar och allvar måste utrensas; i stället bör vi försöka bli
som barn: ”nyckfulla, omedvetna,
trolösa, ansvarslösa (Det barnsliga livet 18.6 -64). Emellertid får
Lappalainens inlägg ett självständigt intres·se genom att han också
– inte utan en viss barnslig hämningslöshet – tar upp frågan om
vilket samhälle, som passar till den
nya sortens människor. Och det
vore synd att undanhålla läsaren hans egna ord. Så här låter
det: ”Makt över individen kan
överlåtas åt ett system, om systemet är gott, och då kallas det inte
102
längre makt utan lag. Lagen bestäms av folkets representanter,
och de ‘makthavande’ skall ingenting annat vara än systemets ivriga
och ödmjuka tjänare, deras ‘makt’
skall bestå i deras skyldighet att
förvalta systemet och deras ‘ansvar’ vara ett ansvar för att de tolkar paragraferna rätt. I Sverige
kan ännu avsevärda mängder makt
överlåtas åt systemet” (18.6).
stycket är onekligen förvånande. Antingen är det en grov drift
med DN :s prenumeranter eller
också måste förf. besitta en naivitet, som inte är av denna världen.
Vad som framställs är ju ett avancerat diktatursystem, och de terminologiska krumbukter, som camouflerar saken, är så genomskinliga, att de närmast verkar skämtsamt menade. Med risk att slå in
öppna dörrar skall jag dock peka
på några punkter.
Förf. räknar som synes med två
sorters människor: de vanliga,
barnsliga medborgarna och de
makthavande, som inte får vara
”nyckfulla, trolösa och ansvarslö-
sa” utan tvärtom skall visa sig
”ivriga och ödmjuka” samt är utrustade med skyldigheter, ja rentav ansvarskänsla. Varifrån man
skall få dessa självuppoffrande i
stället för självförverkligande funktionärer är helt oklart. Och det
kommer att behövas massor av
dem. Barn måste övervakas, eljest
ställer ·de till olyckor både för sig
själva och andra. Och i ännu högre
grad gäller detta naturligtvis barn,
som kör bilar och flygmaskiner,
sköter atomkraftverk och har hand
om sjukhus. Om man måste räkna
med att järnvägspersonalen struntar i växlarna och sätter sig att
spela kort, så fort den tror sig obevakad, att apotekarna ställer till
med narkotikaparties, att läkarna
låter patienterna dö, medan de jagar sjuksköterskorna – ja, då
finns det inget annat medel än att
aldrig låta dem känna sig obevakade. I ett samhälle, där ansvarskänslan försvunnit, måste medborgarna ständigt kontrolleras och
inspekteras. Det måste finnas otaliga paragrafer, som i detalj bestämmer vad man får eller inte får
göra, och lika otaliga uppsyningsmän, som övervakar lydnaden.
Raggarstaten leder med nödvändighet över i polisstaten.
Självfallet går det inte heller att
bli av med dessa översåtar. Ty för
det första – vem skulle ersätta
dem? Nyckfulla barn kan ju inte
utan vidare förvandlas till nitiska,
paragrafläsande byråkrater. Och
för det andra behärskar de ju hela
organisationsapparaten,. inkl. alla
propagandamedeL Människor, som
aldrig av sig själva gör annat än
vad som roar dem just för ögonblicket, kan inte på egen hand skö-
ta tidningar och radio eller bygga
upp partier.
Den absoluta diktaturen
Ansvarslöshetens stat kommer
alltså att bli en absolut diktaturstat. Typisk är f.ö. att Lappalainen
kräver att man skall ha statlig licens för att få sätta barn till världen. Personer, som varit alltför lekfulla för att skaffa sig kunskaper i
barnavård etc. eller har alltför låg
levnadsstandard, skall hindras från
att bli föräldrar {genom tvångsmässig abort eller genom att spärras in i enkönade anstalter?).
Frågan är väl, om inte den bästa
tillnärmelsen till det lappalainska
idealsamhället står att finna inom
husdjursaveln. Där har vi två klart
skilda slags varelser: en planerande, övervakande typ och en, som
lever i ögonblicket, helt upptagen
av att under belåtna grymtningar
eller kacklanden förverkliga sina
önskningar utan att anfäktas av
ideer om ansvar, viljekraft och allvar. Onekligen har man därmed
kommit ett gott stycke från Geijers
och Victor Rydbergs drömda värld
av starka personligheter, som fritt
följer sin egen bana.
Vad vi fått bevittna i DN kan
kallas liberalismens självupplösning. Dess åskådning bars ursprungligen upp av personlighetstanken, som omedelbart förband
sig med iden om politisk frihet.
Men nu har alliansen sprängts, och
kravet på självförverkligande pekar i sin moderna gestaltning raka
vägen in i en diktaturideologi. Man
kan också uttrycka saken så, att
frihetsdoktrinen, när den stegras
över en viss gräns, på hegelianskt
sätt slår över i sin motsats. Då
man vänder sig inte bara mot yttre
103
barriärer utan mot varje form av
självbehärskning, kommer själva
frihetskravet att bli vägröj are för
ett tvångsregemente. Någon fast
linje måste finnas, och om inte individerna själva håller sig med
ryggrad, kommer de att snöras in
i statlig korsett med minimalt utrymme för personliga former.
När det fortfarande ihärdigt talas om liberalism, får detta ses som
ett prov på slagordens makt över
bristen på tankar. På åtskilliga håll
inom det borgerliga lägret anses ju
politiska principdiskussioner taktlösa eller rentav ”reaktionära”,
och följden blir, att man villigt
traskar med på vägen mot en byrå-
kratisk diktatur, bara det i spetsen
bärs en skylt med inskriften ”liberalism”, ”personlighetsutveckling”,
”individualism” eller något annat
tilltalande och oklart. Huvudsaken
är att man marscherar; sedan tycks
det för många spela mindre roll,
vart man går.
Den som inte av vördnad för
honnörsorden helt vill avstå från
egen tankeverksamhet, måste emellertid konstatera, att det i gängse
debatt inte förekommer någon
åskådning, som ger en sammanhängande motivering för politisk
frihet. Detta betyder inte, att en
sådan ideologi inte kan tänkas,
men det betyder, att vi måste söka
efter den. Personligen tror jag den
kräver, att man inte längre sätter
den enskilde individen utan kulturskapandels betingelser i centrum.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner