Print Friendly

Lennart Uller; Sverige-barriär eller plattform

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-·………._____ . … ··-·-
LENNART ULLER:
Sverige – barriär eller
plattform
Trots att ”experterna” nyss huggit grundligt i sten fortsätter de
att ogenerat tillkännage vad
som bör anses troligt. Men vilken insiktsfull bedömare vågar
utesluta en ny Stalin eller Hitler i
ett framtida Ryssland i gränslös
misär?
Ett sådant totalitärt Ryssland
kommer att vara fullt kapabelt
att genomföra kortare anfallskrig
mot sina grannar. ”Hangarfartyget Götaland” kan därvid bli ett
attraktivt mål för att strategiskt
dominera Mellaneuropa.
Någon ”European Storm” för
att kasta ut ett kärnvapenbeväpnat Ryssland från ockuperat
område kommer knappast att
ske.
Overste Lennart U/ler var tidigare chef för Artilleri- och Ingenjörhögskolan och är sedan förste
april chef för Norrlands artilleriregemente.
S
verige – landet under de strategiska
kärnvapnens robotbanor – blev
under det kalla krigets globala hotbild till en barriär mellan Öst och Väst. I
denna artikel ifrågasätts barriärrollen
främst därför att Rysslands och OSS’
svaghet under överblickbar framtid knappast kan innebära att USA skulle uppleva
något reellt hot därifrån.
Det finns goda motiv för att tona ned
risken för krig överhuvudtaget under lång
tid framöver. Kraftlöshet och förvirring
kännetecknar f d röda armen, flottan och
flyget.
Ryssland och OSS har emellertid tillräcklig styrka för att inom 10-15 år ha militära möjligheter att utöva ett nytt inflytande i Välfårds-Europa. Ett syfte skulle
kunna vara att tilltvinga sig ekonomiska
fördelar, ett annat – i vissa lägen – politisk lyhördhet. Kan Sverige uteslutas tjäna
som plattform för detta?
Det verk;u som om beslutsfattama anser det. Trots Warszawa-paktens och Sovjetunionens upplösning utgår den säkerhetspolitiska debatten ivårtland från att de
förpuppade motsättningarna mellan USA
och Sovjetunionens arvtagare på något sätt
skulle återuppstå. Nordkalotten bibehåller
sin traditionella säkerhetspolitiska betydelse och Sverige förblir en barriär.
Om man nu emellertid gör det knappast djärva antagandet att Ryssland och
OSS för lång tid präglas av oerhört armod, politiska splittringstendenser etc –
den stora oredans tid – ligger det nära till
hands att fråga sig följande: Varför skulle
USA bry sig om att betrakta Ryssland och
OSS som en motståndare nödvändig att
på nytt besegra i det fall en politisk kursändring där ledde till ett förnyat motsättninssförhållande till USA? USA ser det
102
nog så att dess demokratiska ideal, kamp
för frihet och marknadsekonomi var det
som var grunden för att vinna det kalla
kriget; kommunismen/socialismen har visat sin oförmåga att ge sina undersåtar ens
anständiga levnadsbetingelser och har
förlorat sin lyskraft som ledstjärna för
inte bara utvecklingsländerna utan också
för åtskilliga av Vietman-generationens
tongivande anti-amerikanska intellektuella i Väst. Varför skulle man då överhuvudtaget se ett i förhållande till USA
ojämförligt svagare Rysslands (och OSS’)
mer aggressiva politik som en utmaning
nödvändig, eller ens värd, att riskera den
egna nationens säkerhet och välfård för?
A andra sidan torde en mycket desperat rysk ledare ha klart för sig det utsiktslösa, t o m riskfyllda, i att utmana USA.
Mycket talar sålunda för att en ny, allvarlig konflikt mellan dessa länder är avlägsen.
Hitom Atlanten finns EG och CentralEuropa – en spirande men dock föga
sammansvetsad konfederation – av en
annan, mer lätthanterlig klass än den
amerikanska nationen, världens Supermakt. Möjligheterna att i Europa tilltvinga sig politiska och ekonomiska fördelar kan inom en överblickbar framtid,
l0-15 år, i vissa lägen te sig som chansen
till räddning för folken i Ryssland och
oss.
Hangarfartyget Götaland ligger mellan
misären i Öst och välståndets Europa; det
kan därför tänkas tjäna som en plattform
för att återge Kreml ett inflytande i varje
fall i Mellan-Europa. Målet kan vara att
härigenom tro sig kunna framtvinga ökad
handel, mer investeringar, teknologisk
hjälp, utbildningsinsatser av en helt annan
dimension än de rännilar som, trots alla
fagra ambitioner, torde visa sig bli 90-talets magra verklighet. En maktposition i
Götaland som kunde skapas på ett par
veckor ger också ett inflytande i CentralEuropa. Warszawa, Prag och Budapest
kan då känna sig tvingade till ökad lyhördhet för ryska önskemål. Det kan gälla
t ex för att bekämpa frihetsrörelser, som
hotar att framkalla inbördeskrigsliknande
stridigheter. För att undvika en ”libanisering” av en situation liknande Nord-Irland, Jugoslavien eller Azerbaidzjan kan
en sådan hjälp från andra sidan gränsen
vara nödvändig.
Det skisserade är inte särskilt troligt.
Enligt mångas bedömning är det föga
sannolikt. Frågan är om det är så osannolikt att vi bör utesluta det som en grund
för vår säkerhetspolitiska planering.
Om inte blir Sverige inte i första hand
en barriär; vårt land kan istället tjäna som
plattform för att utöva inflytande i Mellan-Europa. Denna nya och farliga situation har föga diskuterats. Av många –
även höga militärer- avvisats. Jag påstår
att Götaland har fått en relativt ökad vikt
jämfört med Nordkalotten och Sveriges
barriärrolL
Den bipolära världen framtvingade
sofistikerade system för att undvika krig,
efterkrigstiden tillhör ju en av Europas
mest stabila perioder. I dag och för framtiden krävs en säkerhetspolitik som vä-
sentligt annorlunda än tidigare utgår från
den genuina osäkerhetens situation.
Maktförhållandena i Europa har i grund
förändrats i Central- och Öst-Europa.
Mahgrebs arbetslöshet och ekonomiska
problem ger grogrund för fundamentalism. Detta berör i vart fall medelhavsdelen av EG. Efter Maastricht påverkar eller
involverar detta spänningsfått flertalet

europeiska länder liksom NATO och
WEU. USA:s roll tonas ned inte minst på
grund av de inrikespolitiska, angelägna
problem som sedan lång tid ackumulerats
och pockar på sin lösning. Aspekterna på
vår egen säkerhetspolitik är därför
många. Nedan framförs några ytterligare
reflektioner kring förhållanden som berörts föga i debatten. Synpunkterna utgår
från att Sverige fullföljer en alliansfri utrikes- och säkerhetspolitik.
Rysslands framtid avgörande
Oavsett vilka faktorer man särskilt vill
framhålla förblir Rysslands framtid av
mycket stor betydelse för Europas säkerhetspolitiska arkitektur – sannolikt det
avgörande.
Kuppen i Moskva erinrade om den spirande ryska demokratiens bräcklighet.
De goda krafterna segrade den gången.
USA satsar nu helhjärtat på att uppbåda
så massivt stöd som möjligt för att rädda
Jeltsin och strävan i Öst-Europa att gå
vidare på demokratisk väg. Vi bör delta
väsentligt mer i detta arbete – inte minst
för att trygga demokratien och friheten i
de tidigare så skändade Estland, Lettland
och Litauen. Vi må hoppas att detta lyckas! Vår egen säkerhet beror av detta. Det
vore emellertid brist på realism att samtidigt inte också inse att mycket tyvärr talar för att det nödvändiga – ofantliga –
kapitalet österut uteblir. statliga insatser
är nödvändiga men helt otillräckliga –
motsvarigheten till en Marshall-hjälp
räcker knappt till DDR, kommunisternas
(och alla deras gamla vänners) flaggskepp;tror inte kapitalägarna på att investera i Ryssland och OSS och har de inte
103
mycket stor uthållighet- vad händer då?
De starka, mörka krafterna i Ryssland
och OSS kan bli ett avgörande hinder för
att skapa detta förtroende.
Det krävs knappast att man går till ”romanernas värld” för att se ett framtida
Ryssland i en gränslös misär. Det ryska
folket, liksom många av deras grannar,
kan emellertid bära umbäranden som för
andra ter sig ofattbara. Den gigantiska
flyttningen av den tunga industrin under
Det Stora Fosterländska Kriget och offensiven mot Nazi-Tyskland, i huvudsak
av egen kraft, är exempel på stordåd. Då
var emellertid fienden konkret vilket enade flertalet nationaliteter i den sovjetiska
mosaiken till kamp mot inkräktaren. Nu
präglas istället åtskilligt av splittring och
rivalitet – en enande kraft saknas. Fattigdomen, maffian, myglet kan kanske –
sedan man passerat ett stadium långt värre än Weimar-republikens (utan järnförelser i övrigt) – frammana en nationens
räddare. Det kan bli en god ledare men
också en som är mer ond än god. Återigen
låt oss hoppas och verka för det förstnämnda men vilken insiktsfull bedömare
vågar utesluta en ny Stalin eller Hitler?
Konsten att spå om framtiden
Många av världens främsta experter –
inte bara i vårt land – bedömde så sent
som ett par månader före Berlin-murens
fall att den rådande blockuppdelningen i
Europa skulle bestå för lång tid. Hur
många av våra analytiker eller politiker
vågade påstå för ett par år sedan att det
snart var troligt att Sovjetunionen skulle
upplösas? Vem trodde att Hussein skulle
försöka lösa de politiska och ekonomiska
problem han förorsakat genom att börja
104
ett nytt anfallskrig – denna gång mot Kuwait?
Trots att ”experterna” huggit grundligt
i sten fortsätter de ogenerat att tillkännage vad som bör anses troligt. Det sker t o
m med pretentionen att just deras spå-
dom skall läggas till grund för vår säkerhetspolitik.
Möjligen var det rimligt i den gamla
stabila europeiska ordningen att diskutera omkring en trolig framtid. Det är emellertid i dag förvånande att ödmjukheten
inför svårigheterna att sia så lyser med sin
frånvaro. Tvärtom tycks man förvänta sig
– i kraft av en hög position eller p g a
långvarig, särskilt exklusiv erfarenhet
inom eller utom landet – att menigheten
borde vara nöjd och trygg med förkunnelsen om vad som är troligt! Föreställer man
sig att församlingen helt tappat minnet?
Åtskilligt talar för att man i den nya
europeiska situation som råder måste diskutera vilka latituder i osäkerheterna man
vågar välja som grund för säkerhetspolitiken. Vad törs vi utesluta i omvärldens
utveckling – och av vilka skäl – är sålunda en högst relevant fråga. Den avfärdas
oftast i debatten. ”Det är inte troligt …”
Man försöker distansera sig från tanken att en mer ond än god ledare ånyo
kommer till makten i ett av misär präglat
Ryssland.
Vid avgrundens rand
Som vi lärt oss av studier och alla de teoretiska lärosatser som utvecklades under
det kalla kriget är en aktör vid avgrundens
rand – det vi kallar för Brinkmanship –
utomordentligt farlig. Den strategiska stabilitetens spärrar mot att fullfölja en spänningsspiral som slutar i kärnvapen finns
inte alltid kvar för en Brinkmanshipaktör. Han måste antingen göra något
eller störta i avgrunden. Genom att det
kan vara så att han har handen närmare
avtryckaren är det hälsosamt att inte testa
honom i något liknande t ex det Kennedy
gjorde gentemot Chrustjov i Kubakrisen.
Agerandet från motparten torde i stället
präglas av försiktighet, att- utan plötsliga
förändringar – markera revir, styrka osv.
Framförallt kommer man att undvika allt
sådant som Brinkmanship-aktörer kan
uppfatta som ett hot mot sin inflytelsesfär.
USA torde således i en allvarlig kris gå
långt för att undvika att hota ett sådant
Ryssland.
Även Ryssland har efter misärens värsta år, i än högre grad än dagens rester av
Sovjetimperiet, mycket goda skäl för att
undvika att komma i en konflikt med
USA, dess ledarskap, styrka och överlägsna teknologi. Detta kan emellertid
inte, som en del debattörer gör, tas till intäkt för att detta Ryssland inte skulle kunna se andra mer begränsade mål att rikta
sitt svärd mot i tron att därigenom framtvinga vissa ekonomiska och politiska fördelar.
Eftersom det inte alls behövs någon
god ekonomi för att genomföra kortare
anfallskrig mot en begränsad motståndare är självfallet Ryssland fullt kapabelt att
fullfölja ett hot mot vilken som helst av
sina grannar. Vem tror att detta neutraliseras av att andra länder då skulle våga utmana ett sådant Ryssland – mycket rikt
med all sin arsenal av kärnvapen och konventionella vapen jämfört med varje annat land i Europa?
En rysk aggression mot ett alliansfritt
västland i dess närhet torde istället bäst
mötas med att bygga upp en ”European
Shield”, med att markera revir och styrka
runt om Ryssland men med tydligt undvikande av kärnvapen-bastioner som Kolaoch Sachalin-halvöarna och anslutande
havs-, luft- och landområden. Överhuvudtaget torde man tydligt markera att
man inte avser att rikta något militärt hot
mot ett sådant Ryssland.
Världssamfundet blir i stället hänvisat
till sanktioner i hopp om att detta ska
kunna tvinga/förmå Ryssland till förhandlingar och medgivanden för att återställa en acceptabel, internationell ordning. Att övergå till en ”European Storm”
– eller göra något som kan uppfattas som
ett hot om detta- torde man sålunda rigoröst undvika. Detta är den kompromiss
kärnvapen påtvingar motståndaren.
Saddam hade inte kärnvapen, därav
det annorlunda tillvägagångssättet
Gulfkriget.
Plattform eller barriär
Götaland med dess möjligheter att basera
flyg på flygfält och vägar kan vara en lockande plattform för att nå inflytande i Mellan-Europa och därmed sannolikt i hela
EG.
I nära anslutning till ett angrepp mot
Götaland måste man emellertid också bekämpa flygbaserna i större delen av Sverige. Samtidigt kan man med flyg- och fartygs- (inkl ubåts-) burna vapen slå ut Norges begränsade antal baser. Denna möjlighet gör att man inte lika tidigt som övriga
aktioner måste vidta säkringsåtgärder på
Nordkalotten, t ex besätta Lappland.
Möjligheterna att försvara norra Sverige i
det skissade läget när Götaland tagits, erforderlig flygbekämpning utförts etc är
naturligtvis små bl a därför att försörjningslinjerna är borta.
105
Det kan till och med vara så att man
tycker att garden för Kola är tillräcklig enbart genom att positionera fartyg, flyg
och/eller ubåtar så att man när som helst
– t ex så snart förstärkningar vore på väg
– kan slå ut de fåtaliga norska flygbaserna. Bedörns denna option tillräcklig kan
också en operation på Nordkalotten helt
avvaras och motsvarande spjutspets-resurser utnyttjas tillsammans med övriga
för att öka tempot och djupet i angreppet
mot Sverige söder Dalälven. Arlanda,
Sturup och Landvetter kan angripas samtidi~t. Den precisionsbekämpning Gulfkriget gav prov på gör att det, när vår organisation nu minskas, krävs relativt få insatser mot lämpliga mobiliserings- och
ammunitionsförråd för att svensk anfallskraft på marken kan gå förlorad redan
efter några timmars flygangrepp. Därmed
kan landet väsentligt lättare än eljest betvingas utan att spjutspetsarna behöver
åtföljas av starka ”follow-on-forces”. Ett
lyckat strategiskt överfall skulle återigen
nå framgång och ställa statsmakt och omvärld inför ett faitaccompli.
Om ”hela landet skall försvaras” på det
sätt man vant sig vid i vårt närområde –
sedan åtminstone 40 år – måste detta
även gälla Götalands landstigningsområ-
den. Enbart då är det, som den säkerhetspolitiskt synnerligen kunnige Carl Bildt
har konstaterat, mycket svårt att göra en
invasion över Östersjön söder om Gotland och Öland. Annars inte. Man ska
nog inte räkna med att någon annan part
startar det tredje Stora Kriget i Europa
för att rädda oss och dra sig själv i fördärvet. Här passar försvar av eget territorium
och sanktioner bättre för att kyla av situationen på sikt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner