Print Friendly

Ledare; Vem behöver s

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Vem behöver s?
S
ocialdemokratins identitet och
politiska själ i Västeuropa har kommit till uttryck i en utveckling där
staten fått en ständigt växande kontroll
över välfärden. Under 50-talet utgjorde
denna reforminriktning inget större problem i något land eftersom det var en
övergripande paradigm att staten skulle ta
ett större ansvar för tryggheten, oavsett
om den leddes av konservativa, liberala
eller socialdemokratiska regeringar. stridigheter fanns om vilka metoder som
skulle väljas men även om skillnaden i valet av dessa metoder hade en ideologisk
bakgrund – och en ideologtsk betydelse
inför framtiden – framstod dessa tvister
som av mer teknisk än ideologisk betydelse eftersom den ekonomiska tillväxten
var god. Så länge den privata standarden
höjdes och den materiella välfärden växte
upplevdes den offentliga maktens tillväxt
inte som ett uppenbart hot mot vare sig
den personliga välfården eller den personliga friheten.
Under 70- och 80-talet har detta förändrats. För socialdemokratin är det en
ödets ironi att förändringen kom först efter den radikalisering som präglade socialdemokratin i spåret av det sena 60-talets vänstervåg. Den radikaliseringen accelererade utbyggnaden av den offentliga
sektorn och återuppväckte socialiseringskrav som sedan efterkrigstidens planhushållningsdebatt skjutits i bakgrunden i det
politiska budskapet. Därigenom blev socialdemokratin som politisk rörelse oförmögen att ta till sig den nya tidens signaler.
Den ökade ekonomiska integrationen
och det ökade beroendet av andra kontinenter har gjort den europeiska välfården
mer utsatt och mer beroende av medborgarnas egen förnyelsekraft och anpassningsförmåga. Den offentliga maktens
tillväxt, som blev opåverkad av 70- och
80-talets nya verklighet, kom därmed att
stå i en motsatsställning inte bara till medborgarnas materiella standard och personliga frihet, utan också till människornas möjlighet att forma välfärd och trygghet i andra strukturer än den offentliga
maktens. För allt fler människor står den
stora välfärdsstaten som ett hinder för en
kvalitativ utveckling av den egna välfärden. Insikten om den nya tidens begränsningar växer gradvis fram bland tänkande socialdemokrater. Socialdemokratiska finansministrar runt om i Västeuropa har redan tvingats inse att det inte finns
utrymme för mer regleringar, högre skatter och växande offentlig konsumtion.
Men frågan kan då ställas, vad skall socialdemokraterna göra? Vem behöver socialdemokratin när det inte ens finns klasser till klasskampsagitationen?
I en serie ledare har tidningen Arbetet
inför sitt eget och socialdemokratins 100-
årsjubileum sökt ställa motsvarande frå-
gor och även besvara dem. Chefredaktö-
ren Lars Engqvist ställde i inledningen av
artikelserien frågorna på följande sätt:
”Har den gamla, industriella arbetarrörelsen något att säga i det efterindustriella
samhället? Håller socialdemokratins analys? Har den överhuvud taget något språk
för att beskriva problemen i det nya samhället?”
Det är intressant att dessa frågor ställs
på detta vis,långt inom socialdemokratin.
Det verkligt intressanta är emellertid att
Arbetet egentligen inte fann några svar.
Snarare ytterligare frågor. Vad finns det
för mening med att kräva en gemensam
kontroll över samhällets produktionstillgångar om man är medveten om att humankapitalet betyder mer än det traditionella industrikapitalet? Och vad finns
kvar av klasskampsandan om man inser
att ”rörelsen tycks sitta fast i en förlegad
analys och i en alltmer svårförståelig begreppsapparat”?
Socialdemokratins ideologiska bas är
klasskampen och kravet på ett gemensamt ägande. Den basen kan inte ersättas
av strävan att ”utifrån de grundläggande
värderingarna om alla människors lika
värde företräda medborgama mot alla
slags makteliter”. Inte om man vill förbli
socialist och inte så länge man själv sitter
vid den politiska makten och vill göra
denna starkare på den enskildes bekostnad.
Arbetets problem är att man söker en
socialism som inte binds av socialistisk
ideologi. Trots att man talar fritt i denna
strävan kan man likväl inte erbjuda något
annat än nya ingrepp i människornas vardag, baserade på den socialdemokratiska
överhetens tankar om hur människor
skall vara och vad de skall vara glada för.
På det viset avslöjar Arbetets ledarsida
socialdemokratins ideologiska fattigdom.
Trots att man inser den politiska maktens
impotens är man genom sin ideologi ändå
hänvisad till att föreslå politiska ingrepp i
människornas vardag för att styra dem
mot den egna bilden av det goda samhället. Socialdemokratin har inget ideologiskt utrymmeför att ge människorna mer
makt.
Tankarna om att lagfästa rätten till arbete avser t ex inte någon förändring i fö-
retagens förutsättningar att skapa arbete
utan är enbart ett överhetsbeslut om att
verkligheten skall se ut som den politiska
överheten vill. Tankarna om boende bygger inte på att människors valfrihet att äga
eller hyra skall öka, utan enbart på tanken
att överheten genom sin kontroll över bo- 307
endet skall skapa ett ”engagerat boende”
som inte bygger på personlig kontroll
utan en tänkt bild av engagerade underså-
tar som stimuleras av överhetens reformiver. Planerna på nya steg efter löntagarfonderna är inte sprunget ur någon tillfredsställelse med vad löntagarfonderna
uppnått, utan ur den egna organisationens krav på makt.
Det enda hoppet socialdemokraterna
kan ge människorna i Sverige är hoppet
om att slippa förändringar. Under en kort
tidsperiod kan det hoppet räcka, om människorr..a verkligen känner genuin rädsla
för förändringar och de är nöjda med tillvaron som den är. Men för den egna rörelsen – som drivs av en ideologisk övertygelse och betydande organisationsegoism
– är det frustrerande att verkligheten inte
tillåter mer socialism, att man som bäst
kan förvalta det uppnådda.
För de väljare som ställer sitt hopp till
förändringar har socialdemokratin heller
inget att erbjuda annat än nya defensiva
frontuträttningar, som hindrar bostadsrätter, privat sjukvård, alternativa barndaghem och vinstandelar. När missnöjet
växer med en offentlig sektor som fungerar sämre, kan detta bli förödande för
socialdemokratin.
Därför blir socialdemokratins kongress intressant. Kanske kommer de bokstavstroende att vinna, d v s de som t ex
vill införa nya skattehöjningar och nya
fondreformer, oavsett vad verkligheten
tillåter eller väljarna vill. Kanske kommer
de sekulariserade socialdemokraterna att
vinna, d v s de som inte låter sitt budskap
präglas av den egna socialistiska ideologin utan enbart av skräckbilder på motståndarna. Oavsett utgången av den kampen kan iakttagaren fråga sig, vem bellÖ-
ver s, förutom s?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner