Print Friendly

Ledare; Valrörelsen 1979

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Valrörelsen 1979
Valrörelsen 1979 blev en annorlunda valrö-
relse. Den har av många betecknats som tam
och tråkig, av andra som förvirrad och
hätsk. Utländska bedömare har upprepat
sin älsklingstes att det i kompromissernas
Sverige inte finns några skiljelinjer i politiken och att det egentligen inte spelar någon
roll vilket parti väljarna röstar på.
Samstämmiga är emellertid kommentarerna när det gäller vilka som varit valets huvudpersoner. Gösta Bohman och Olof Palme har varit huvudkombattanterna. Gösta
Bohman i kraft av sin personliga utstrålning
och en moderat politik som vunnit i styrka
och trovärdighet under 70-talet. Olof Palme
som främste agitator i den socialdemokratiska valmaskin, som lär ha förbrukat fler valmiljoner än någonsin tidigare.
Valrörelsen utspelade sig i ett politiskt
kraftfält dominerat av högervindar. Det är
viktigt att komma ihåg detta när valresultatet skall tolkas. Det var inte en ideologiskt
kämpande socialdemokrati som räknade
ihop sina mandat på valnatten. Det var i
själva verket en socialdemokrati som febrilt
rört sig in mot mitten, som i valrörelsen
sökte dölja sin socialism och sina löntagarfonder och som slängde det ena lockbetet
efter det andra till marginalväljarna.
Metallindustriarbetarförbundet avdelades
att bearbeta skolfrågan. I stora affischer på
arbetsplatserna pläderade Metall på bästa
moderatvis för bättre ordning i skolan. Partisekreterare Sten Andersson fick i uppdrag
att ta upp kampen mot miljögifterna, för att
därmed söka komma åt centern. I den meningen har de utländska bedömarna rätt:
det var en ovanligt förvirrad valrörelse, eftersom socialdemokraterna mera ägnade sig
åt att försöka stjäla andra partiers valfrågor
än att föra ut sin egen politik.
Iakttagelsen är viktig därför att det var
denna pånyttfödda folkhemssocialdemokrati som trots sin enorma valsatsning inte
lyckades att förbättra 1976 års förlustsiffror
med mer än 0,5 procent. Socialdemokraterna har inte fler väljare bakom sig nu än de
hade i 1973 års val. Deras andel av valmanskåren har sjunkit i samtliga val på 1970-talet.
1979 års val borde ge den socialdemokratiska valledningen stora bekymmer. Valresultatet utvisar en bristande attraktivitet hos
socialdemokratin trots att man lämpat de
skrämmande socialiseringsfrågorna överbord och trots, bör kanske tilläggas, att de
borgerliga ju inte lyckades hålla ihop sm
första mandatperiod. Parallellen med utvecklingen i Norge är slående.
Inte heller vpks framgång borde ge upphov till jubel hos socialiseringsivrarna. Det
var inte en aggressiv vpk-ledare som vann
sina nya röster, utån den hygglige Werner
som lovade förbättringar åt de flesta och
som fått sin demokratiska trovärdighet
stärkt av samarbetet med centern i kärnkraftsfrågan .
Om det finns anledning att med stor tillfredsställelse notera socialdemokratins svaga
valresultat, är besvikelsen lika påtaglig över
mittenpartiernas tillbakagång. Vem kunde
tro att folkpartiet, som i våras noterade opinionssiffror på 15 procent, i valet skulle få
ett sämre resultat än sina ytterst dåliga siffror från 1976?
När borgerligheten i dag sitter i den svåra
sitsen att försöka regera landet på en majori·
tet i riksdagen av endast ett mandat bör folkpartiet lastas. Fp tycks ha trott att en valrö-
relse kan bedrivas från statsrådsbilar. Eller
rättare sagt, att om ett parti sitter i regeringställning behöver det inte bedriva någon valrörelse alls. Omvalet går av sig självt. Folkpartiet, som tidigare velat framställa sig som
ett kämpande liberalt parti med speciella
hjärtefrågor, glömde i denna valrörelse helt
bort aa partiet har en politik som bör föras
ut till väljarna.
Centerpartiet gjorde också ett dåligt val,
men det var mera väntat och är mera förklarligt än i folkpartiets fall. Centern förlorade sin ”hjärtefråga”, kärnkraftsfrågan, i
våras när socialdemokratin gjorde sin helomvändning och gick in för en folkomröstning. Tre-partiregeringens fall kom att i särskild utsträckning drabba Thorbjörn Fälldins prestige. Centern har också haft svårt
att få ut sitt traditionella budskap i fråga om
regionalpolitiken och miljön. Kärnkraftsdiskussionerna har dränkt det mesta.
Centerns och folkpartiets svaghet märks
också i ett lägre valdeltagande på den borgerliga sidan. SIFO-chefen Hans Zetterberg
har uppskattat att cirka 200 000 potentiella
borgerliga väljare stannat hemma. Säkert
finns bland denna grupp en del moderater,
353
besvikna över tre-partiregeringens fall, men
de allra flesta stugsittarna var folk- och centerpartister, trötta på det borgerliga käbblet
och inte tillräckigt entusiastiska över det
egna partiets politik.
Valets segrare blev moderaterna och Gösta Bohman. På samma sätt som 1968 var
Tage Erlanders valrörelse och 1970 Gunnar
Hedlunds, kommer säkert 1979 att av historikerna betecknas som Gösta Bohmans. På
ett utomordentligt skickligt sätt har han fört
ut den moderata politiken och gett den
genomslag i massmedia. Sedan är det naturligtvis riktigt, som Gösta Bohman själv understryker, att den moderata framgången är
ett resultat av den konkreta och raka politik
som partiet har fört sedan 70-talets början.
En politik som handlar om vardagsfrågor:
skatter, skola, bostäder, rättstrygghet, individens frihet. Moderat politik svarar idag helt
enkelt bättre mot människornas önskemål
än den socialdemokratiska. l områden där
moderaterna är särskilt starka, dvs i storstadsområdena Stockholm, Göteborg och
Fyrstadskretsen, där har det gått särskilt då-
ligt för socialdemokraterna. Efter 1979 års
val framstår moderaterna allt mera som huvudalternativet till socialdemokraterna i
svensk politik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner