Print Friendly

Ledare; Välfärden och framstegen

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Välfärden och framstegen
När framtidsforskningen, eller som man numera säger framtidsstudierna, i början av
1960-talet kom in i den politiska debatten
väckte den både sensation och förvirring.
Dess förutsägelser föreföll så motstridiga. Å
ena sidan ställdes prognoser om snabbt stigande materiell standard i den expansiva
teknologins – särskilt datateknikens – tecken. Men samtidigt framfördes varningar
för konsekvenserna av samma teknologi:
nya massförstörelsevapen, miljöförstöring,
ekologisk obalans, utplundring av naturtillgångar, ökad spänning mellan i-länder och
u-länder etc.
Vid en återblick finner man att mycket av
både positiva och negativa prognoser slagit
in. Sålunda har den materiella välfärden
ökat i Sverige under de senaste 15 åren i en
omfattning, för vilken det rätta ordet är häpnadsväckande. Datateknikens utveckling har
gått snabbare än vad som kunnat förutses.
Den har onekligen hunnit långt då det numera är möjligt att från Sverige hyra dataminne i amerikanska anläggningar och skicka över materialet dit via satellit.
De stora och dramatiska faror som är förbundna med den teknologiska civilisationen
behöver inte skildras. Numera har vi dem inför ögonen och ser dem dagligen illustrerade i massmedia. Men det kan vara skäl att
reflektera över en varning från framtidsforskarna av mer subtil karaktär, gällande det
mänskliga beteendemönstret i ett starkt materiellt betonat välfärdssamhälle, en varning
som framfördes redan på 1960-talet men inte diskuterades så mycket, därför att den
föreföll så obefogad.
Den gällde abetsvilja och skaparkraft i ett
samhälle, som nått en så hög konsumtionsnivå och så väl utbyggda sociala trygghetsanstalter, att arbete och nyskapande skulle bli
av sekundärt intresse,jämfört med möjligheterna att på fritid leva det goda livet med
hjälp av alla de nya materiella ting människorna skulle förfoga över. Man kunde befara, menade dessa framtidsforskare, att människorna, när de befriats från massfattigdomens tryck, varur befrielsen kommit genom
hårt arbete och djärvt nyskapande, slog
över. De kunde befaras glömma att maskinernas effektivitet beror av mänskligt arbete
och att maskinerna inte förnyar sig eller utvecklar sig själva. Det måste människorna
göra. Mättnaden kunde, kort sagt, leda till
passivitet.
Dagens förhållanden i Sverige föranleder
en undran om inte en del av våra svårigheter
bottnar i en dylik övermättnadens attityd. Vi
har uppnått en materiell standard som är
enastående i världen och våra sociala reformer betraktas allmänt som föredömliga,
även om en eller annan kritisk röst i utlandet
frågar hur länge vi får råd med dem. Ur humanitär synpunkt har det svenska samhällets sociala och ekonomiska utveckling lett
till lysande framgångar.
Låt oss se på ett typexempel – en familj i
vilken industrista? som helst. Antag att mannen är arbetare vid ortens stora verkstadsindustri och hustrun i kommunens tjänst som
kanslibiträde. De är i trettioårsåldern, har
ett barn i skola och ett på daghem. Vilken
levnadsstandard har de i dag?
De har ett eget hem – villa eller radhus –
bil, färg-TV, sommarställe med båt och har
på sistone börjat fundera på en stuga i fjällen. (Många av deras kamrater uppe i Norrland har redan skaffat sig det.) Vad mera är,
de är integrerade i miljön där de lever; mannen har t ex ett fackligt uppdrag, är styrelseledamot i motorbåtsklubben och med i ett
jaktsällskap. Hustrun fritidsstuderar på
ABF, specialitet färgfoto, och är slalombiten
(med tillhörande utrustning). Får de bara
behålla sina anställningar kan de se fram
mot ett rikt och lyckligt liv – i den mån tillgång på materiella ting kan garantera lycka
här i livet. De har personlig trygghet vid
sjukdom och på ålderns dagar. De kan därtill räkna med en ökande fritid, med allt vad
det innebär av möjligheter att tillgodogöra
sig sina personliga tillgångar.
Kom ime och säg till dem att de skall flytta, därför att samhällets ekonomiska framsteg kräver att arbetskraften skall vara rörlig. Tryggheten är det allt avgörande; att
tvingas bygga upp en ny tillvaro någon annanstans, där de inte har samma ekonomiska och sociala integration i miljön, vore en
katastrof.
Kom ime heller och locka med extraknäck
för övertidsarbete eller högre lön vid skiftgång. De är oimresserade. Skatterna tager så
mycket att uppoffringen av fritid för att få
mera pengar till konsumtion är meningslös.
Däremot är en femte eller sjätte semestervecka liksom över huvud taget kortare arbetstid
heliga önskemål.
Om detta är riktigt – och var och en kan
ju tänka efter hur pass den här givna bilden
motsvarar en generalisering av de egna subjektiva intrycken – är tre politiska slutsatser
viktiga.
355
För det första: regeringens trygghetspolitik är helt riktig. Tryggheten mot arbetslöshet och ”rätten” att få stanna på den plats
där man har arbete är primära politiska
krav. Den regering som ime uppfyller de
kraven skulle sopas bort.
För det andra: möjligheterna att i vår
marknadshushållning räkna med arbetskraftens rörlighet är starkt begränsade och gäller egentligen bara de ungdomar, som ännu
inte slagit rot på en ort. l övrigt medför tendensen till allt fastare social och ekonomisk
integration i arbetsortens miljö att människorna inte vill flytta på sig, vilka ekonomiska förmåner man än lockar med. Men om
berget inte vill komma till Muhammed får
Muhammed gå till berget, d vs flexibilitetsproblemet måste lösas genom en kanalisering av medelstora och småindustrier till områden, där storindustrin har svårigheter.
För det tredje: vi hade i vårtland fått mättnads- och passivitetsproblem av det slag, som
framtidsforskarna varnade för, hur vi än burit oss åt. Men vi har förvärrat dessa problem till det livsfarligas gräns genom en vansinnig skattepolitik. Vill vi öka ramen för arbetskraftens rörlighet det minsta lilla och vill
vi vända den passiva synen på arbetet och
nyskapandet till vilja att öka arbetsinsats och
taga risker för att skapa något nytt, då måste
vi drastiskt minska marginalskatterna. Hittills ligger allt vad som föreslagits – även
från regeringens sida – långt under vad
som behövs. Frågan har helt enkelt en långt
större dimension än vad man i något politiskt parti hittills föreställt sig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner