Print Friendly

Ledare; Utnyttja historien – eller lära av den

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
UTNYTTJA HISTORIEN
– ELLER LÄRA AV DEN?
A
ntingen är det frågan om en
överlägsen socialdemokratisk taktisk skarpblick. Eller
om ett för partiet lyckligt
sammanträffande.
I alla händelser är tajrningen perfekt:
Runt om i Europa högtidlighålls slutet
av det stora, ohyggliga kriget. Journalfilmer visas TV-kvällarna i ända. Högstämda tal hålls. Även Sverige firar och en
stor del av retorik och kommentarer
kretsar kring vår lyckliga lott att neutrala
stå utanför masslaktningarna.
Då utbryter en strid kring den svenska
säkerhetspolitiken. Regeringspartiet gör
tydliga markeringar åt det neutralistiska
hållet. Dess vapendragare centern ekar
med sina vanliga fundamentalistiska
slagord. Regeringen vägrar diskutera
säkerhetspolitiska alternativ i en försvarsberedning som skall utreda det försvar vi
skall ha decennier framåt.
Budskapet är tydligt: Se, hur borgarna
(hööögern) än en gång vill lura ut oss i
äventyrspolitik och överge vår av Carl
XIV Johan och Per Albin skapade trygga
neutralitetspolitik!
Det är illa om det är taktik. Det är
värre om det reflekterar tankarna – eller
tankebristen – hos de nu två statsbärande
partierna.
Döbelnsmedicin
Det finns en tolkning till, den som
berördes i vår förra ledare: omsorgen om
partiets enighet, behovet av att vara
ömsint etc vis-a-vis de medlemmar som
inte hängt med i svängarna då partiet
bytte fot i BU-frågan. Problemet är att
nostalgitrippen är en Döbelnsmedicin;
imorgon när verkligheten tränger sig på
och omorienteringen blir nödvändig, blir
plågan sjufalt värre. Inte blir det enklare
genom att man är i allians med det säkerhetspolitiskt mest reaktionära partiet –
som symboliskt nog böljat tänka på att
riva upp beslutet om den mer konkreta
bron.
146 SVENSK TIDSKR IFT
Tyvärr är det emellertid värre än så.
Den reaktionära säkerhetspolitiken är
inte enbart ett problem for oss själva; den
innebär ett hinder for byggandet av ett
säkerhetssystem i norra Europa.
Detta är ett överhängande problem. I
såväl den allmänna debatten som i forsvarsplaneringen har vi alltid en tendens
att se tänkbara konflikter och kriser i en
avlägsen framtid. Vi är redan inne i den
säkerhetspolitiska framtiden. Hotet och
möjligheterna finns här och nu. De måste
mötas nu. Vad vi gör nu påverkar
utvecklingen på sikt.
Avgörande hinder
I sitt inlägg i detta nummer forbiser
Henrik Landerholm delvis denna aspekt.
Han ser det snarare som att en svensk
NATO-anslutning skulle vara något
besvärande for våra östra grannar. Det är
nog tvärtom: vårt envisa fasthållande vid
alliansfriheten är ett avgörande hinder for
att dessa länder skall kunna skaffa sig de
säkerhetsgarantier de åtrår.
Finsk anslutning
Under det kalla kriget var man i Sverige
mycket lyhörd for nyanser i finländska
säkerhetspolitiska uttalanden. Nu har så
mycket sagts – och gjorts, t ex F-18-
beslutet – från finskt håll, att man inte
behöver sväva i tvivelsmål om att Finland
ser en anslutning till ett västligt säkerhetssystem som en angelägen sak. Dessutom
något som bör ske medan tid är.
Det forefaller sannolikt att om Sverige
avgav lika tydliga signaler skulle utvecklingen gå mycket snabbt, och de två länderna skulle gemensamt gå in i ett västligt
forsvarssamarbete.
Beträffande Baltikum är problemet
mer komplicerat. NATO har forvisso
inte visat särskilt stor benägenhet att
garantera dess säkerhet. Landerholm
tycks tro att ett alliansfritt Sverige skulle
vara mer benäget: ”En NATO-anslutning kan tänkas minska vår handlingsfrihet att hjälpa t ex Baltikum militärt”.
Det verkar något konstruerat. Några allvarliga militära hot mot de baltiska statema andra än sådana som har ryskt
ursprung kan svårligen tänkas. Varfor
skulle Ryssland lättare acceptera att
Sverige satte käppar i hjulet for dess
intentioner? Vilken svensk regering
skulle utan stöd av starka allianspartners ta
ett sådant initiativ?
Snar anslutning olämplig
Det enda hoppet for de baltiska staterna i
de mer sinsistra scenarierna är att vara
integrerade i ett europeiskt-atlantiskt
säkerhetssystem, i vilket närmaste (relativt) starka grannar, d v s Finland, Sverige
och Polen ingår.
(Vad det är frågan om for Sverige nu
är således inte att pe~ omgående slänga in
en medlemsansökan.) HL har alldeles rätt
i att detta skulle komplicera en redan
besvärlig process. Det gäller istället att ta
initiativ till en process som leder till ett
sådant säkerhetssystem som ovan antyds.
Framforallt är vårt ansvar att se till att inte
utvidgningen av NATO/ WEU sker på
ett sådant sätt att Baltikum lämnas på
SVENSK TIDSKRIFf 147
efterkälken och de facto accepteras som
rysk intressesfär.
I detta sammanhang dyker alltid den
gamla kära provokationsteorin upp.
NATO-utvidgning skulle få Ryssland att
känna sig inringat och hotat. Även om
Landerholm aktar sig for att ansluta sig till
Tagegepunkts appeasement-politik tar
han ändå upp provokationsargumentet
med ett allvar som det inte bör tillmätas:
”att [ett svenskt alliansmedlemskap] for
en del ryssar skulle var ganska provocerande ser jag som en självklarhet”.
På ett perverst sätt är detta riktigt,
nämligen att ett sådant påstående är självuppfyllande. Vederbörande provoceringsberättigad part suger girigt i sig argumentet och använder det med emfas, ”ni
har ju själva sagt det”, vilket i sin tur visar
att rädslan att provocera var befogad
vilket etc…
Utanför förnuftets ramar
Men ännu har ingen seriöst visat hur stärkande av en fredlig småstats forsvar skulle
kunna upplevas som ett verkligt hot av
en stormakt. Sådana åtgärder som att de
danska trupperna på södra Jylland forbjöds av sin regering att gräva skyttevärn
i april 1940 for att inte provocera tyskarna, faller helt utanfor fornuftets ramar.
I och for sig är det naturligtvis provocerande for en stat som har aggressiva
avsikter om dess avsedda anfall forsvåras
av forsvarsforberedelser, men det är
naturligtvis inget gott skäl att inte höja
beredskapen.
Ett tänkbart argument for provokatiansteorin skulle kunna vara att ryssarna
upplever NATO som aggressivt, att de
fallit offer for sin tidigare propaganda
under det kalla kriget. Det är en ganska
rimlig tanke. Även stora delar av den
svenska politikerkåren tycks ha svårt att
frigöra sig från anti-NATO-retoriken.
Men en sådan paranoid inställning lär ju
inte botas av om bara västvärlden själv
säger att utvidgning är provocerande.
Till vad?
Om man nu tror att en del ryssar skulle
provoceras, bör man ställa f6ljdfrågan
”till vad?”. Är det risk for att Ryssland
går till krig? Det är det väl ingen som
tror. Men den risken är naturligtvis större
om utvidgningen skulle ske i en mer
spänd situation, det vill säga i en framtid
med ett mer aggressivt Ryssland till vilket
en del bedömare i väst nu vill forvisa
frågan om NATO-utvidgning.
Ett vanligt argument är att en NATOutvidgning skulle forsvaga Jeltsins ställning och öka risken for en reaktionär
utveckling i Ryssland. Att trygga demokratin är nu enligt etablerad sanning
högsta prioritet. Förvisso är det så, men
det är högst diskutabelt om appeasementpolitik är rätta metoden – om det nu finns
någon effektiv metod. Sedan Gorbagovs
tid har väst i hög grad låtit sin politik
påverkas av sovjetiskt/ ryskt hot med sin
inre svaghet. Den ryska utrikespolitikens
utveckling är inget imponerande resultat.
När nu minnet av krigsslutet högridhghålls finns det anledning att se tillbaka
på erfarenheter av det stora misslyckandet
148 SVENSK TIDSKRJFT

under mellankrigstiden. Det var inte
utsträckningen av västs säkerhetssystem
som forde Hitler till makten – något
sådant skedde inte – utan bl a ekonomisk
misshandel av Tyskland i kombination
med misskötsel av världsekonomin.
Istället fOr att garantera friheten fOr länder
som fOtts ur forsta världskrigets kaos, forsökte man blidka Hitler med eftergifter
eller hoppades att ett forsiktigt agerande
mot Tyskland skulle stärka oppositionella
krafter.
Ökat aptiten
Vi vet hur det gick. När till slut säkerhetsgarantier gavs till Polen, sedan offret
av Tjeckoslovakien bara ökat aptiten, var
de verkningslösa och kunde varken
avskräcka från krig eller rädda Polen.
Historiska lärdomar
De historiska lärdomarna skall väl inte
drivas for långt, men nog har Lech
Walesa anledning att se med tvivel och
viss ängslan på ideerna att en NATOutvidgning inte behöver och inte bör ske
nu utan kan genomforas tids nog, när
hotet är en realitet.
President W alesa sade också angående
denna debatt vid sitt besök i Stockholm:
”…allt har forändrats utom människornas
medvetenhet…” Svenska politiker, i alla
partier, men mer i vissa, har anledning att
ta åt sig.
SVENSK TIDSKRIFT 149

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner