Print Friendly

Ledare; Socialdemokraterna inför valet

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Socialdemokraterna inför valet
Som läget ter sig i skrivande stund borde de
tre borgerliga partierna kunna se fram mot
valet med tillförsikt, trots den allmänna oredan i partipolitiken. Visserligen har Olof
Palme uneler trycket av olycksbådande opinionsmätningar begått en omvändelse under galgen – en helomvändning i kärnkraftsfrågan. Katastroftillbudet i Harrisburg
kom som på beställning. När allt kom omkring blev dock skadorna bara ekonomiska.
Den utanför reaktorn spridela radioaktiva
strålningen låg på en lungröntgens nivå.
Icke förty utbröt en sådan panik i massmedia att hr Palme kunde göra ett snabbt fotombyte.
Det var tur för honom. I en stämning av
hysteri inför kärnkraften hade hans parti
stått sig slätt i valet. Men utifrån sett är dess
läge ändå inte bra: Trots oöverträffad partidisciplin är det inte alldeles lätt att få kommandot: parti – helt om marsch! att tränga
igenom utan knot, åtminstone från det i kön
marscherande fotfolket. Värst är att partiets
opposition politik i det hela framstår som
förfelad. Socialdemokratins olika alternativ
har inom kort visat sig vara antingen helt
galna eller alltför sent komna. Galna, därför
att SAP likt på sin tid bourbonerna ”intet lärt
och intet glömt”; alltför sena, därför att partiet fått uppleva bekymret av att stå utanför
statsapparatens informationscentra.
Allting skulle alltså vara ganska bra ur de
tre borgerliga partiernas synpunkt, vare sig
man ser på läget gemensamt eller, som naturligen sker inför ett val, utifrån egna partiintressen. Visserligen får de borgerliga inte
räkna med någon promenadseger – det får
man aldrig i våra dagars parlamentariska liv
med dess tenelens att separera rösterna i två
50 procents block. Men ett betryggande
övertag borde man ändå ha.
På den punkten bör det höjas ett varnande finger. Det finns nämligen en intern
faktor hos socialdemokratin, som lätt glöms
bort men som kan få en avgörande betydel e
i valet, nämligen starka organisationer i folkrörelseform som tillsammans med SAP-LOkomplexet bildar en funktionell enhet –
den socialdemokratiska maktapparaten.
Dess styrka har växt oavlåtligt under l960-
och l 970-talen. Från nederlagsvalet l976
och till nu har socialdemokraterna gjort utomordentliga ansträngningar att ytterligare
bygga ut den. Man hoppas att trots allt kunna vinna valet på en ångvältstaktik.
Förhoppningarna är inte ogrundade. Der
visar en blick på expansionen inom maktapparaten. Karakteristiskt för denna expansion är inte sensationella framryckningar på
enstaka områden utan detjämna säkra avancemanget för snart sagt varje enskild organisation. Bakgrunden till denna utveckling är
det allt rikare flödet av anslag från det allmänna – stat, landsting och kommun – till
de socialdemokratiska s k folkrörelserna.
Förlusten av regeringsmakten har ingalunda betytt att dessa anslag minskat. Tvärtom
förefaller det som om socialdemokraterna
gjort en extra ansträngning under tiden i
opposition för att bygga ut den fasta plattform , som maktapparaten representerar.
Vad betyder det tex för deras ur valpolitisk synpunkt viktigaste ”folkrörelse”- Pensionärernas Riksorganisation – att landstingets anslag till dess lokalavdelningar växr
från 1,7 mkr 1973 till 3,8 mkr 1978. Ellerart
numera 98 000 av PRO:s medlemmar deltager i ABF-studiecirklar och 127 000 i fritidsverksamheten. För att riktigt runda av
1·erksamheten har Folksam nu särskilda kollektivförsäkringar för medlemmar i PRO.
Från 1977 började PRO en ny verksamhet, som kan komma att få stor politisk betydelse. Genom centralt dirigerade lokala initiativ krävdes och beviUades i regel tillsättande
av ”pensionärsråd” i kommunerna. F n på-
går en intensiv kamp om hur dessa råd skall
vara sammansatta. Skall de ha socialdemokratisk majoritet – PRO:s minibud – eller
skall de vara s-monopol helt och hållet. Tanken är ju att på sikt skall all, säger och
skriver all verksamhet här i landet till pensionärernas fromrna vara s-märkt och höra
hemma under PRO. Organisationen skall sedan få offentligrättslig ställning som det korporativa organ, som i den kommande socialkorporativa staten för pensionärernas talan
och förvaltar deras intressen.
Det andra trumfkortet i folkrörelseform
är ABF. Genom tekniken att kollektivansluta
hela organisationer till ABF – som inte kan
ha enskilda medlemmar – har man som bekant uppnått att otaliga människor är medlemmar i ABF flera gånger om. Är man LOmedlem (och alltså i regel tvångsansluten till
SAP), bor i HSB-hus (och alltså tvångsansluten till Hyresgästernas riksförbund), medlem i de handikappades riksorganisation och
med i Konsum är man medlem sex gånger
om i ABF och betalar genom sina organisationer avgift 6 gånger. Resultatet ifråga om
samlat medlemsantal är också formidabelt.
ABF var 1976 Sveriges största organisaton
med 5,7 miljoner medlemmar. År 1978 hade
199
medlemsanstalet med ovan beskrivna konstgrepp stigit till 6,7 miUoner. Snart kommer
ABF ha fler medlemmar än hela svenska
folket.
En mer upplysande siffra är antalet cirkeldeltagare, som 1977/78 redovisas till
l 063 91 l. Det säger också åtskilligt om organisationens styrka att dess samlade inkomster 1977/78 på riksplanet var 283 milj kr,
varav i anslag från landsting och kommuner
145,8 milj kr.
Ingen skall heller tro att ABF bedriver
något slags opartisk bildningsverksamheL
Tvärtom, ABF är socialdemokratins mest effektiva propagandaapparat, som drivs med
ytterlig hänsynslöshet i indoktrineringssyfte.
Närhelst medlemmar i KF, Folksam, Hyresgästernas Riksförbund, PRO och de andra i
den socialdemokratiska folkrörelsefamiljen
samlas till någon av de lokala träffar på Folkets Hus, som ständigt organiseras landet
runt, finns ABF med och spelar en ledande
roll.
Hotet från detta märkliga maskineri måste tagas på allvar. Dess farlighet ligger särskilt i att så många godtrogna människor
låter lura sig av de idealistiska paroller som
omger folkrörelsefamiljen. Sant är att dessa
”rörelser” till vardags gör mycken nytta i
samhället. Ursprungligen var de också uttryck för humanitär och social idealitet. Men
deras idealistiska syfte har numera alltmer
fått träda tillbaka för maktfunktionen. Och i
valtider är deras uppgift en och densamma
– röstfiske. Då gäller helt och fullt parollen,
för att travestera August Blanche: ”Alla
präster klär om sig till rövare.”
·i

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner