Print Friendly

Ledare; Skattesystemet och de fyra moralkriserna

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
skattesystemet och
de fyra moralkriserna
A
tt skattesystemet underminerat
samhällsmoralen är numera en
etablerad sanning. Allt mer energi läggs ned på att undvika skatt. Gränsen
mellan laglig skatteplanering och kriminellt skatteskolk är inte alltid så lätt att urskilja. När nu skattesänkningsförslag börjar bli allmängods i debatten framställs
detta som ett botemedel mot den moraliska rötan.Frågan är emellertid om laglydnaden kan återställas bara genom en marginalskattereform. Om man lärt sig konsten och förvärvat vanan att hitta kryphål
är det frestande att fortsätta även om man
får behålla halva lönen efter skatt. Först
om skatteuttaget blir rejält mycket lägre
torde det bli ointressant att besvära sig
med att skatteplanera.
Att nå dithän är en fråga om moral men
även om samhällsnytta. Inte i första hand
med tanke på att driva in pengar till den
offentliga sektorn utan för att människors
kreativitet skall ägnas åt att producera
nyttigheter i stället för åt att hålla befintliga pengar i rörelse.
Men skattesystemet har förstört moralen på minst tre områden till:
Kris nummer två gäller den politiska
moralen. Det har väl alltid hört till bilden
att ett parti som bytt åsikt aldrig velat tillstå detta öppet utan försökt dölja kursändringen med diverse vilseledande åtgärder. Men sällan har man sett ett så
skamlöst skådespel som när socialdemokratin nu lägger sig till med ståndpunkter
som den tidigare utmålat som ett hot mot
välfärden och kapitalets anslag mot den
vanliga människan. De bestulna partierna
försöker trösta sig med att de ju i alla fall
har fått igenom sin politik. Men även om
så skulle bli fallet, om socialdemokratin
genomför en moderat skattepolitik, är
detta inte acceptabelt från demokratins
synpunkt. Dels för att ohederligt uppträdande av detta slag ökar politikerföraktet. Dels och främst för att i förlängningen av denna utveckling skymtar enpartistaten präglad av den maktens arrogans, genomsyrad av det kamaraderi och
den korruption som vi redan sett tillräckligt många tecken på.
Kris nummer tre har drabbat den borgerliga stridsmoralen och sammanhållningen. När socialdemokraterna ideligen
ekade sitt hotet-mot-välfärden-argument
skrämdes många att acceptera den socialistiska problemformuleringen. Palmes
demagogi lydigt förstärkt av okritiska
media, lamslog den borgerliga regeringen
och gjorde dess skattepolitik halvhjärtad
och famlande. Med den underbara natten
blev splittringen direkt synlig.
När nu många socialdemokrater börjat
inse att högskattepolitiken varit ett historiskt misstag angrips de ”från vänster” av
centern. En enad borgerlighet som skulle
kunna ge ”välfärd” ett annat innehåll än
underkastelse under offentliga monopol
syns mer avlägsen än någonsin.
Men den fjärde moralupplösningen innebär att svinhugg går igen och kanske till
och med hut hem. Nu drabbas nämligen
också socialdemokraternas inre sammanhållning. Ingen är immun mot sin retorik,
och perestrojka är svår om den innebär ·
att man måste ta avstånd från de heligaste
ideologiska grundsatser som i decennier
utgjort partiets legitimitet. En del av makteliten är säkert tillräckligt flexibel för att
offra grundsatserna om man bara kan behålla makten, men andra, de som skall
förklara för breda lager att de måste acceptera ökad ojämlikhet kanske inte
hänger med lika fort i svängarna. Och en
del av dem som övertygas om att den offentliga sektorn måste reformeras och
skatterna sänkas kanske börjar fundera
på om detta är något som talar för en röst
på Ingvars, Calles och Ebbes parti.
Detta fjärde moraliska sönderfall kan i
bästa fallleda till ett återställande av den
allmänpolitiska moralen. Kanske kan
man komma därhän att partierna står för
sina ståndpunkter och när de byter ståndpunkt gör detta med öppenhet och generositet.
Men i denna process krävs ett moraliskt ledarskap. Moderaterna har vissa
förutsättningar att axla detta ansvar. De
har gott samvete när det gäller att ha konsekvent drivit en lågskattelinje. Men de
måste också tala tydligare om det osunda
skattesystemets demoraliserande inflytande. Felet med den s k klippekonomin
är inte att man tjänar pengar på börsen
utan att det är på börsen man tjänar pengar. (Huvuddelen av den osunda utvecklingen har väl att märka skett under en socialdemokratisk regim, mannen i sport- 83
bilen med dalmatinern på den socialdemokratiska valaffischen var faktiskt ganska signifikant.)
Partiet har också en tradition att fullfölja när det gäller borgerlig samling. Just
nu verkar detta värv svårt, med ett folkparti skakat av misstaget att före valet
framlägga ett skatteprogram ”som gynnade de rika” och som liknade det som socialdemokraterna signalerade efter (och
som folkpartiet men inte socialdemokraterna hudflängdes för i media). Än svårare med en populistisk center som gjort
”fördelningspolitik” till ett av sina slagord.
Men även centern borde väl inse att intressepolitik inte är allt. Att det ligger ett
värde, ja rent av en nödvändighet i maktväxling. Att samhällsmoralen inte överlever ett enpartivälde. Med rätt argumentation borde en majoritet av väljare kunna
övertygas att den skattepolitik som bär
moderaternas inregistrerade varumärke
inte är till för att gynna de redan rika utan
för att premiera hederligt arbete.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism