Print Friendly

Ledare; Regeringsfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Regeringsfrågan
Liksom i 1968 års val har regeringsfrågan
kommit att intaga en framskjuten plats i valrörelsen. Socialdemokraterna förklarar naturligtvis att de borgerliga är regeringsodugliga på grund av påstådd inbördes splittring.
Ett visst stöd för denna argumentation har
de fått genom de tre partiernas behov av att
markera position. Intet av de tre partierna
har härvidlag uppträtt idealiskt ur samverkanssynpunkt. Det gäller ju att samtidigt
som man visar profil behålla trovärdigheten
i ett borgerligt alternativ, fast Gösta Bohmans avvaktande formuleringar (eller tystnad) avtecknar sig fördelaktigt mot bakgrunden av den inte så litet burdusa stöddighet,
varmed Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten
var för sig velat dokumentera sitt avgörande
inflytande i svensk politik. Detta har ingen
av dem; situationen är alldeles för komplicerad för att någotdera partiet skulle kunna
spela en nyckelroll.
Vad kan då egentligen hända i regeringsfrågan efter valet? Först och främst får man
ha klart för sig att en socialdemokratisk valseger – dvs majoritet åtminstone med kommunisternas stöd – icke med oundviklighet
innebär en ren socialdemokratisk ministär.
Olof Palme får i en sådan situation tillsvidare sitta kvar som partiledare; han behöver
då frigöra sig från vänsterfalangens ödesdigra omfamning. Han behöver en koalition. Med vem? Centern skulle varit given
partner, om det inte varit för motsättningen
kring kärnkraften. Nu har i god tid hr Fälldin avböjt eventuella propåer i den vägen,
och varken valutgången eller Olof Johansson lär kunna ändra på den ståndpunkten.
En ny rödgrön koalition kan troligen inte bli
aktuell förrän efter folkomröstningen om
kärnkraften, nämligen om den frågan då
kommit i sådant läge att den inte längre står
i vägen. Och det är alls inte säkert.
Olof Palme har alltså som enda tänkbara
partner folkpartiet. Men hur varmt hr
Tham än skulle applådera ett dylikt frieri
borde självbevarelsedriften hejda hr Ullsten.
Det finns gärningar såväl i individens som i
partiers liv, vilka kan beskrivas som ett slags
självmord med fördröjd effekt. Kipling har
på ett oefterhärmligt sätt belyst detta i boken
om Kim, hela världens lille vän. Det är när
Kim kommit underfund med att hans vän
och lärare, den afganske hästhandlaren
Mahbub Ali, spelar med i ”det stora spelet”,
den hemliga engelska underrättelseverksamheten. Kim frågar vad som skulle hända om
han förrått hemligheten med ett uppdrag,
vars karaktär han genomskådat. ”Då skulle
du sedan ha druckit vatten två, kanske tre
gånger. Jag är säker på att du inte skulle
gjort det mer än tre gånger,” svarade Mahbub Ali enkelt.
Den afganske hästhandlarens visa ord kan
översättas för hr Ullsten sålunda: efter en
koalition med socialdemokraterna skulle
folkpartiet möjligen överleva ett val, men
säkert inte två.
Men om nu de borgerliga – som dessbättre troligt är – skulle få majoritet! Den i det
läget givet riktiga lösningen är naturligtvis
en trepartiregering. Något bör man dock på
borgerlig sida ha lärt av de två årens samarbete under perioden hösten 1976-1978.
Ingenting blir bättre av att något av de tre
partierna försöker komma ifrån det ansvar,
som väljarna lade på dem 1976 och som en
ny valseger skulle vara en påminnelse om –
ansvaret nämligen för ett gemensamt alternativ till samhällets omvandling i socialistisk
riktning. Utformas inte ett fast sådant alternativ och hålls det inte vid liv med tillräcklig
kraft i den praktiska politiken, kommer de
politiska, sociala och kulturella värden, som
Sverige – medelvägens land – lyckats skapa
genom ett hittills någorlunda väl fungerande politiskt balanssystem att försvinna i statskapitalismens och fondsocialismens gemensamma Ginnungagap.
Men skall det bli en socialdemokratisk valseger och därmed förutsättningarna för en
sådan utveckling skulle föreligga, då måste
t)dligen Olof Palme hållas i bakgrunden.
Allt edan 1976 års val har de borgerliga
kunnat konstatera att hr Palme varit dem till
ovärderlig hjälp. Varje gång han visat sig i
TV har de i andanom kunnat förnimma hur
sympatierna för socialdemokraterna gått tillbaka.
259
Till detta val har hr Palme fått lägga om
TV-profil och frisyr och tillhållits att vara
snäll. Eftersom hans mest effektiva vapen i
debatten är den maliciösa arrogansen har
han det förmodligen besvärligt och skulle
säkert vara tacksam för att slippa partiledardebatten i Scandinavium i Göteborg. Hans
krav på att där få möta borgerlighetens statsministerkandidat är uppenbarligen en
manöver just i den riktningen.
En annan socialdemokratisk valpolitisk gestalt, som rimligen borde få göra hr Palme
sällskap i kulisserna, är Sten Andersson.
Hans bravad på Sergels torg – löftet på
stående fot till miljöskyddsfanatikerna att efter en valseger stoppa all lags besprutningar – är såväl i sak som i form och till platsen
för löftet en prestation i ärklass. Det vill till
mycken desperation för att bära sig så dumt
åt.
J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner