Print Friendly

Ledare; Personval nu

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Personval nu!
D
iskussionerna i krisens spår ger en
fingervisning om att gamla demarkationslinjer inte riktigt gäller
längre. I TV sitter (s)-märkta ekonomer
och kräver större besparingar än de regeringen har mäktat med,medan gamla principfasta marknadsliberaler säger att man
skall sluta oroa sig för inflationen och sänka räntan illa kvickt. Det blir allt knepigare
att veta vad som döljer sig bakom etiketter
och partibeteckningar.
Det är egentligen inte så konstigt. Partiernaär hundra år gamlaochfolk sökersig
till dem av skäl som har ganska litet med
samtidens praktisk-politiska förändringsuppdrag att göra: familjebakgrund och
social tillhörighet, affinitet med eller vedervilja mot de tongivande kretsarna i de
olika partierna, ideologiska slutmål och
honnörsord.
Vad döljer sig i dag bakom epitetet ”socialdemokrat”? I ena ringhörnan hittar
man Klas Eklund, Gunnar Wetterberg och
den Stig-Björn Ljunggren som ien artikel i
sydsvenska Dagbladet nyligen menade att
”välfärdsstatens framtida uppgift blir att
begränsasinaåtagandengentemotden enskilde till att garantera en minimistandard”. I den andra finns offentligfackens
hårdhudade statssocialister, som ser minstavalfrihet ivård och omsorgsom en individualistisk styggelse.
Någon har blivit socialdemokrat därför att han tror på solidaritet och rättvisa
men kommer så småningom fram till att
en liberal marknadsekonomi är den mest
rättvisa ekonomi som finns och att solidaritet lever i frivilligt ansvarstagande individer emellan. Han blir emellertid inte
moderat för det, för sedan barnsben har
han fått höra att moderater predikar
egoismens och orättvisans evangelium.
En annan har hört samma budskap sedan tiden iUngaÖrnar, har aldrig ens tänkt
tanken att bli moderat och förblir övertygad om att solidaritet och rättvisa aldrig
kan uppstå förrän det privata ägandet av
produktionsmedlen är avskaffat och
marknadsekonomin ett minne blott.
Två centerpartister har gått med i partiet därför att de vill ha en god miljö och en
levande landsbygd. Den ene tror att man
uppnår detta genom marknadsekonomiska styrmedel, teknisk utveckling och förmånliga skattevillkor för småföretagare.
Den andre ser drakoniska regleringar och
miljarder i regionalstöd som enda vägen.
En folkpartist vill inte bli moderat, därför att moderaterna bryr sig för litet om
den enskildes frihet och integritet och för
mycket om lantbruksstöd, försvar och
polis. En annan deklarerar att välfärdsstaten är en av historiens finaste uppfinningar
och att skatterna aldrig kommer att kunna
bli lägre än 50 procent igen.
Moderater i riksdag, regering och kommuner arbetar hårt med systemskiftet,
sparar i de offentlig<‘ utgifterna och försö-
ker privatisera så gott det går. Men det
finns också de som tycker att skattesänkningar är orealistiska och att kommunala
aktiebolag med bibehållna monopol är
den bästa av alla världar.
Partibeteckningarna lovar likhet men
rymmer olikhet.
Självfallet har inte den enskilde politikerns eller debattörens partitillhörighet
upphört att vara intressant med detta. De
allra flesta företrädare guppar tryggt i
respektive mittfåra, och genom det täta interna utbytet, genom samtal, kontakter
och umgänge med partivännerna, rundas
hörnen av och man blir successivt alltmer
partisti~k. Det krävs ingenobrottsliglojalitet med partiprogram och partiledning
men man håller sig med oskrivna regler för
hur stora avvikelser som accepteras. Bildstormarnas antal må växa men de ärtortfarande ganska få.
Likafullt: i valbåset vill man veta. Vad
döljer sig bakom partibeteckningens
VDN-märke? Vad väntar bak det (m) man
väljer? En principfast liberal med systemskifte i blick? En anhängare av rejäla villaavdrag och kommunala ridhus? Eller lika
viktigt: en ideologiskt föga skolad kraft,
som skyr de ideologiska parollerna men
anser att den offentliga sektorns makt bör
minska och den enskildefå mer att säga till
om och är beredd att ta striden med särintressena för att komma dithän? Eller en
idealistisk oblomov, som tycker och säger
rättsaker men skyr bataljen och åstadkommer litet eller intet?
61
En socialdemokrat vill minska de offentliga utgifterna innan det är för sent
och tar stryk i debatten för sin åsikt. En
moderat höjer skatten hellre än sänker
den. Ingendera är typisk för sitt parti –
men båda finns. Även om en viktig skillnad är att de liberala socialdemokraterna
praktiskt taget uteslutande verkar utanför
de förtroendevaldas krets, vilket tyvärr
inte gäller de socialdemokratiska moderaterna i riktigt lika hög utsträckning.
För väljarna finns bara ett sätt att få
reda på vem som är vem, att få reda på vad
som verkligen finns där bakom den välbekanta etiketten. Det är att fråga – och att
verkligheten är så inrättad att man kan
räkna med svar.
Därför personval! I Sverige så fort det
går. I moderaterna genast.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism