Print Friendly

Ledare; Makten och förtroendet

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Makten och förtroendet
Valrörelsens början var olycksbådande. Hr
Palme angav ton och tendens i sitt Visbytal den 26 juli: ”De krafter som i hög
grad besitter den ekonomiska makten och
makten över opinionsbildningen vill ookså
erövra den politiska makten. Den balans
som nu råder skulle rubbas på ett sätt som
skulle ge minskat inflytande för löntagarintressena”. Som Dagens Nyheter eller rättare signaturen JMF med rätta påpekat
skall man inte förfasa sig över att en regeringschef inför ett val kör fram med alla
argument han kan komma på för att han
och hans regering bör sitta kvar efter valet.
Men JMF tycks inte ha uppmärksammat vad som var olycksbådande i formuleringen. Den innebär nämligen en motivering för ett permanent socialdemokratiskt maktinnehav. Själva anser socialdemokraterna ju att de är de enda garanterna för att löntagarintressena skall bli
rättvist tillgodosedda. Att stora grupper
löntagare, kanske rentav majoriteten av
dem, kommer att rösta på andra partier
gör intet till saken. Enligt en .tyvärr lika
utbredd som djupt rotad föreställning inom socialdemokratien är sådana löntagarväljare egentligen vilseledda av storfinansens och borgarnas lögnpropaganda.
Fortsättningen på valrörelsen blev början lik. Hr Lidbom utvecklade i ett par
officiösa artiklar samma tankegång som
statsministern, och hr Carlsson framträdde med startskottet för den sedvanliga
skrämselpropagandan. ”Ett regimskifte i
höst betyder tre förlorade år”, upplyste
han. ”Förlorade” för vilka? Jo, ”för större
delen av svenska folket, som skulle känna
sig utanför”, om det blev en borgerlig regering.
Hr Carlsson skulle förvisso få känna sig
utanför, liksom det soCialdemokratiska
etablissemanget i övrigt. Men skulle den
majoritet, som i det givna fallet bringat
en borgerlig regering till makten, göra det?
Närmare besett förutsätter hr Carlssons
resonemang tanken att socialdemokraterna
egentligen alltid har folkmajoriteten bakom sig, även om de i röster räknat skulle
förlora valet. Inställningen har gammal
hävd på socialistisk sida. Den utgör ett
återsken av de ortodoxa marxisternas ursprungliga tro, att de såsom Marx’ rätttrogna lärjungar är de enda som har insikt i samhällslivets lagar och just på
grund av detta monopol på insikt är de
enda legitima politiska makthavarna –
de må sedan utgöra en försvinnande liten
minoritet. Så tänker som bekant kommunisterna. Även de revisionistiska socialisterna (t ex våra socialdemokrater) har
aldrig lyckats helt frigöra sig från dylika
antidemokratiska läror.
Den av hrr Palme, Carlsson och Lidbom anslagna undertonen har sedan blivit
allt lättare att urskilja. Socialdemokraterna är, antyder de själva, i grund och botten de legitima makthavarna, ty de är de
enda verkliga garanterna för social rättvisa åt löntagarna. Och här för man in ett
resonemang om maktfördelningen i samhället, som innebär en grotesk förvrängning av verkligheten. Förutsättningen för
den sociala rättvisan anges vara att privatkapitalets ekonomiska makt balanseras av
ett socialdemokratiskt politiskt maktinnehav. Men detta stämmer alls inte i den
moderna demokratiska staten, som bygger
på parlamentets i princip oinskränkta suveränitet. Ett parlament kan sopa alla
grundlagar åt sidan. Den politiska makten
är numera överordnad all ekonomisk makt
av olika slag, som får bestå jämnt så långt
som politikerna vill. Den enda maktfördelning som på längre sikt kan fungera i
en dylik stat är växlingen partierna emellan i regeringsställning. Får socialdemokraterna sitta kvar, kommer de med tiden
att utplåna alla ekonomiska maktpositioner utom sina egna.
Vi har sedan länge en parlamentarismens kris i Sverige. Maktväxlingsprincipen har inte kunnat bringas att fungera.
Efter 40 års nästan oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav är det oroande
att få lyssna till uttalanden från socialdemokraterna, som visar att de inte förstår
eller i vart fall inte vill erkänna sitt ansvar för folkstyrets bestånd – ett ansvar
som helt enkelt innebär respekt för den i
val uttryckta folkviljan. Skulle de låta sig
fångas av den socialistiska doktrinens sofistiska konstruktioner om socialisternas
”rätt” till makt eller fastna i grumliga
maktbalansföreställningar, kan parlamentarismens kris utvecklas till en kris för
själva det demokratiska systemet.
Prövningens stund kommer i det ögonblick hr Palme får uppleva valnederlaget
som faktum. Ur formell statsrättslig synpunkt är det nämligen intet som hindrar
att han sitter kvar. Den riksdag, som valts
den 16 september, sammanträder först den
279
10 januari 1974. Han kan regera under
höstriksdagen så som han hittills gjort –
med kommunisternas stöd. Vill han sedan
skärpa konfrontationen med en i september eventuellt tillkommen majoritet mot
honom och kommunisterna, kan han upplösa riksdagen den 10 januari och gå .till
nyval i mars. Vår nya författning är skriven så – låt vara att det just i år är fråga
om ett övergångsskede. 1976 blir sådana
manövrer omöjliga; då möter regeringen
redan vid höstriksdagen den nya majoriteten.
Dessbättre finns det för oppositionen
en säker utväg att befria hr Palme
från frestelsen att manövrera i strid med
författningens andemening. Den är helt
enkelt att slå honom så eftertryckligt, att
manipulationer av ovan skisserat slag skulle framstå som en outhärdlig kränkning
av folkviljan och möta motsvarande folkvrede. Den uppgiften är inte omöjlig att
lösa. Regeringen skall på valdagen dömas
av en väljarkår, som präglas av olust och
misströstan om framtiden. De förlorade år
i svenskt politiskt samhällsbyggande, som
vi har bakom oss – arbetslösheten, stagnationen i ekonomin, bostadspolitikens
sammanbrott, skatteutplundringen, missbruket av socialvården, otryggheten mot
brott, undervisningsväsendets förfall –
allt detta som socialdemokraterna står till
svars för, har medfört att deras en gång
så stora förtroendekapital är förbrukat.
Det vore märkligt om inte en stark och
enad opposition denna gång skulle vinna
tillräckligt gensvar för att återställa maktbalans, förtroende och arbetsvilja.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner