Print Friendly

Ledare; Frihetsdebatten

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Frihetsdebatten
Frihet är på modet igen. Frihebmotioner
skrivs i riksdagen . Politiska talare håller
anföranden om friheten. Arbetsgrupper
jagar ofriheter och regeringen håller sig
med ett helt frihetskansli. Eller är det ett
framtidskansli? En statlig utredning har
t o m samlat sig till ett förslag om försöksverksamhet med frihet i Bräcke m fl
kommuner.
Två motstridiga känslor infinner sig inför detta politiska fenomen . Den ena är
naturligtvis tillfredsställelse över att ett
tålmodigt och ofta i motvind bedrivet arbete från främst moderat håll till slut börjar avsätta resultat, om inte i den praktiska politiken så dock i den politiska
debatten. Den andra känslan som infinner sig är vanmakt över de vantolkningar
frihetsbegreppet utsätts för, de många
rent ut sagt fåniga analyser som yrvakna
socialdemokrater presterar och vanmakt
över att så mycket av det öppna samhällets elementa måste erövras på nytt efter
1960- och 1970-talets kollektivistiska renässans.
Frihetsdebatten är naturligtvis i sig en
utomordentlig framgång för moderata
samlingspartiet. Den har tagits upp av
andra därför att moderaternas politiska
opponenter förstått att budskapet vinner
gehör långt utanför traditionella moderatled. Redan motståndarens reaktion visar att frihetsbudskapet slagit an strängar hos vanliga människor. Och att det
grundlagt betydelsefulla politiska framgångar för moderaterna visar valresultaten de senaste lO åren.
Samtidigt kan det med skäl ifrågasättas hur djupgående de moderata framgångarna verkligen är. Representerar frihetsdebatten utanför moderata samlingspartiet en verklig sinnesförändring eller
utgör den primärt en taktisk anpassning
till en politisk klimatförändring? Något
entydigt svar går knappast att ge på den
frågan.
Socialdemokraterna har tvingats att
ompröva mycket i sin politik. Från att ha
varit på offensiven under större delen av
efterkrigstiden är dagens socialdemokra·
ter otvivelaktigt på defensiven . De di~
kuterar få egna frågor och erkänner alh
oftare att deras debatt är en återspegling
av vad moderater sagt och tyckt.
Ett intressant tidens tecken är att man
använder sig av den moderata
hällskritiken mot krångel. byråkrati
bristande valfrihet för att legitimera
förslag. Detta var påtagligt i l
Carlssons frihetstal för ett år sedan ocl
är även en betydelsefull utgångspunkt
det diskussionsmaterial Ingvar
sons programgrupp tagit fram inför
partikongress. Därigenom legit
emellertid inte bara socialdemokrati
förslag i sakfrågorna. Framförallt legiU·
meras den moderata samhällskritiken.
dvs moderaternas kritik av den socialdemokratiska modellen. Förmodligel
oavsiktligt ger således socialde
na själva moderaterna betydande drat
hjälp och motverkar strategin att poJi.
tiskt isolera dem. Det går ju inte att fraJt
ställa moderaternas kritik mot olika företeelser i samhället som extrem när
egna förslagen utmålas som svar på
ma kritik.
Socialdemokraternas defensiva
tion framgår inte minst av deras
heter att formulera ett budskap i
frågorna som logiskt hänger s
med de grundläggande ideologiska
ställningarna. Det leder till grumliga
lyser och motsägelsefulla proble
leringar samt till att de konkreta förslagen ger ett ytterst halvhjärtat intryck.
Visserligen finns sedan gammalt motsättningen mellan det liberala frihetskonceptet och socialismens kollektivism,
men det har ändå inte hindrat att socialdemokraterna förr anammade mycket i
den liberala frihetstraditionen. Händelserna i slutet av 60-talet tycks dock ha
gett den marxistiska traditionen en så
stark förankring och byråkratiseringen
ha varit så grundlig inom parti och folkrörelser att de kollektivistiska föreställningarna verkar omöjliga att bryta ner.
Lars Furhoff och Lennart Holm kan i
skön förening attackera Ingvar Carlssons och Bo Holmbergs blygsamma försök att fräscha upp partiets profil.
Medvetna om kritiken från de egna
blir naturligtvis politiken oerhört försiktig och omgärdad med en mängd reservationer. Den socialdemokratiska samhällskritiken får därigenom något när- 167
mast ryskt över sig. Den godtas så länge
den inriktas på vissa uppenbara enstaka
missförhållanden, men avvisas och fördöms så fort den antar karaktären av
systemkritik. Där går gränsen för både
Holmberg och Carlsson. Holm och Furhoff drar en långt snävare gräns, kanske i
insikt om att kritik mot enskilda sakförhållanden i ett öppet debattklimat förr
eller senare också kommer att bli systemkritik.
Det krävs ingen särskilt utpräglad siarförmåga för att inse att socialdemokraterna knappast har något att vinna på en ·
frihetsdebatt som legitimerar moderaternas kritik och därmed också indirekt moderata reformförslag. Å andra sidan måste·moderaterna visa förmåga att konkretisera den ideologiska debatten och göra
parollerna trovärdiga också i ett regeringsperspektiv. Frihetsdebatten avgörs
inte i talarstolarna eller i Sifo. Den avgörs i människornas vardag.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner