Print Friendly

Ledare; Försvarsbeslutet

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Försvarsbeslutet
Den stora försvarsdebatten i riksdagen i maj
tydde på att regeringspartierna och den socialdemokratiska delen av oppositionen glädjande nog inte står alltför långt ifrån varandra. Var kommunisterna står är i sammanhanget av mindre intresse. Men de demokratiska partiernas talesmän demonstrerade
den försvarsvilja, som i sak tar sig uttryck i
att högst betydliga belopp satsas på totalförsvaret under den kommande femårsperioden. Att det skar sig på en del punkter var ju
väntat. Påståendet att vi upprustar framfördes i debatten, men inte alltför högljutt. Att
förtroendet utomlands för svensk vilja att
befrämja den avspänning, som man tyvärr
märker ganska litet av, skulle minska därför
att vi anser oss böra behålla våra försvarsresurser är ju ett alltför absurt påhitt. Iden att
vårt försvar borde bestämmas inte av våra sä-
kerhetspolitiska behov utan av u-ländernas
hjälpbehov är också ytterligt verklighetsfrämmande.
De åsikter, som fru Theorin (s) har och vilka stöddes av en – en enda – av hennes partivänner, kommenteras på annan plats i detta nummer av Svensk Tidskrift. Man bör
därutöver understryka att hon gjorde gällande att försvarsutredningen stått under alltför starkt inflytande av de militära myndigheterna. De ”hotbilder”, som lagts fram,
skulle ha varit vinklade, och om diskussionen hade fått föras öppet, ohindrad av hemligstämplar, skulle allmänheten fått se hur
det verkligen är. Påståenden av det här slaget är inte bara insinuanta utan också enfaldiga. De militära utredningarna verkställdes
enligt den förre försvarsministerns föreskrifter och under hans kontroll. Viktigare
är ändå att de verkligen inte heller är så
komplicerade eller obegripliga att de bör
kunnat lura de civila experterna i departementet, utredningen och försvarsutskottet.
Bara den som har förutfattade meningar –
vilket fru Theorin har – och som inte vill
sätta sig in i andras- vilket fru Theorin inte
vill – kan yttra sig som hon gör.
Debatten kom som så många gånger förr
att röra sig om de sista mi\jonerna. Försvarsminister Krönmark fick tillfälle att redogöra
för vad vi inte får av utrustning till förbanden om man skär bort anslagen i toppen.
Från socialdemokratiskt håll före pråkades
något så ovanligt som en ökning av antalet
krigsförband, nämligen av skyttebrigaderna.
Men det är då typiskt att dessa nya brigader
skulle få enklare utrustning än de andra. Socialdemokraterna vill inte i och för sig ge de
värnpliktiga sämre vapen. Det bara blir så,
om man minskar materielanslagen.
Utbildningskostnaderna och personalkostnaderna fortsätter att stiga. Att skära ned utbildningen är inte tillrådligt. Den karakteriseras av den nye armechefen som ”godtagbar”, men mera är det inte. Vad beträffar
personalen har ÖB enligt uppdrag rationaliserat bort åtskilliga tusen civilanställda under senare år. I och för sig kan ett sådant
sparande vara nyttigt. Särskilt vissa förvaltningsenheter inom försvaret har visat samma benägenhet att växa som andra statliga
organ. Personalen på utbildningssidan har
däremot inte växt, i varje fall inte tillräckligt.
Därtill kommer problemet med den svaga
rekryteringen av reservofficerare. Det har
hållits alldeles för mycket i skymundan, men
nyligen har försvarsministern fäst uppmärksambeten på det.
Kostnadsstegringarna för nya vapen och
vapensystem märks kanske mest inom de
försvarsgrenar, som bygger på relativt få
men tekniskt högt utvecklade enheter, alltså
inom marinen och flygvapnet. Marinen har
kommit i en särskilt klämd .situation. De
stora enheterna har blivit föråldrade. Kryssarna är lyckligtvis borta, och jagarna närmar sig åldersstrecket. Mindre robotbestyckade fartyg skall i princip ersätta dem men
befinner sig ännu bara på planeringsstadiet.
Samtidigt bör det tacksamt noteras att kustartilleriet stärkts.
Flygvapnet har av kostnadsskäl varit
tvunget att genomföra kraftiga nedskärningar under de senaste åren. Inte bara fredsförbanden har drabbats utan också möjligheterna att sätta upp krigsförband. Nu i höst måste en för vapnet avgörande fråga bli löst,
nämligen den om materielersättningen för
80-talet. Beslutet härom sköts som bekant
upp i våras. Det har antytts i pressen att en

257
vettig kom promiss är på väg. Ett nytt flygplan måste ju utan tvekan till, och både samhällsekonomiska och säkerhetspolitiska skäl
talar för att det bör bli svenskbyggt. Det vore
väl om en någorlunda enighel kunde nås i
den frågan. Prestigehänsyn kommer naturligtvis att spela in – det tycks ha gått troll i
ordet Viggen – men redan de två sista bokstäverna i B3LA, som betyder lätt attack,
borde möjliggöra ett positivt beslut! Ett medeltungt attackplan har en annan och vidare
användning. Chefen för flygvapnet har i en
intervju, om man uppfattade honom rätt,
förklarat att han behöver både sådana och
det nya B3LA. Men det lär han knappast få,
och alternativet att få ingenting kan inte vara lockande.
Trots vårens försvarsbeslut fortsätter ännu den svenska försvarskraften av minska.
Verkningarna av 1970 års styrda försvarsutredning och 1972 års försvarsbeslut går inte så lätt att utplåna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner