Print Friendly

Ledare; En ny frontställning

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

En ny frontställning
Sällan torde den enskilde individens misstro mot makthavarna ha varit större än
idag. Mycket av den vantrivsel, som präglar människors reaktioner, och många av
de samhällsproblem, inför vilka politikerna
står alltmera handfallna, bottnar säkert i
att maktförhållandena mellan medborgaren och dem som styr honom – regering,
myndigheter, organisationer, ”pampar” –
på sistone mer och mer förskjutits till de
senares förmån.
En påtaglig koncentration av inflytandet i samhället till kollektivet har ägt rum.
Delvis har denna utveckling betingats av
naturliga orsaker. Ju mer komplicerat
samhället blir, desto fler uppgifter måste
ofrånkomligen myndigheterna få. Ett ökat
behov av översiktlig planering har ansetts
vara självklart, inte bara i Sverige utan
även i andra länder, oavsett vilken politisk
färg deras regeringar haft.
Likväl kommer man inte ifrån att utvecklingen i vårt land gått för fort och för
långt. Den socialdemokratiska regeringen
har handlat i enlighet med sin socialistiska
övertygelse och utnyttjat de politiska konjunkturerna. Man har medvetet eftersträ-
vat och även lyckats komma en avsevärd
bit på väg mot maktkoncentrationens och
centraliseringens samhälle. En statssocialism med allt starkare byråkratisering kan
skönjas i framtidsperspektivet.
Denna utveckling är milt talat oroande
och har också kommit att spela en allt
större roll i den politiska debatten. Följden
härav har blivit att en ny frontställning
håller på att uppstå. På den ena sidan
finns socialdemokraterna och deras antidemokratiska bihang i riksdagen, vänsterpartiet-kommunisterna. Dessa partiers gemensamma syfte är att – ehuru med olika
metoder – samla allt större maktresurser
i centrala myndigheters och politikers händer, allt i överensstämmer e med den socialistiska ideologin. På den andra sidan
av frontlinjen står oppositionspartierna,
vilka alltmera utpräglat kommit att företräda en decentraliseringspolitik – också
det i trohet med sina politiska grundsatser.
Det intressanta är att moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet undan för unden närmat sig en övergripande
decentraliseringspolitik och därmed varandra, även om det skett från något olika
utgångspunkter. Denna process är så markant, att man kan tala om en ideologisk
markering. Därigenom har också frontställningen mot regeringen och den socialistiska ideologin blivit mera framträdande i de konkreta politiska frågorna.
Det parti, som tidigare mer eller mindre monopoliserade decentraliseringsbegreppet, var centerpartiet. I partimotioner
till årets riksdag upprepas detta i en
mängd varianter. Centern säger sig betrakta ett decentraliserat samhälle som en
riktlinje för de politiska strävandena. Följaktligen måste beslutsfunktionerna i samhället förskjutas nedåt – från statliga
organ till kommunala, från kommunala
organ till enskilda individer. Den kommunala självstyrelsen utgör, menar partiet
med all rätt, ”den verkliga decentraliseringen i vårt samhällsliv”. Man talar också om vidgad länsdemokrati och kritiserar
koncentrationen av bebyggelse och företag
till storstadsområdena. Man understryker
t o m decentraliseringens betydelse för en
livsmiljö, anpassad till människans förutsättningar och behov.
En övervägande del av dessa åsikter går
igen även hos moderata samlingspartiet
och folkpartiet. Även de har hårt drivit
den kommunala demokratins problem,
även de har i olika sammanhang krävt ett
decentraliserat beslutsförfarande. Men bå-
da har, och kanske särskilt moderaterna,
lagt tyngdpunkten på en del andra områden, främst det ekonomiska. Så har dessa partier kunnat ge hela decentraliseringspolitiken både en komplettering och en
fördjupning.
Det moderata kravet på vidgad ägardemokrati är det viktigaste exemplet härpå. I den senaste partimotionen har man
lyckats konkretisera de tidigare något suddiga kraven på att ägandet skall decentraliseras från ett fåtal enskilda och myndigheter till ett allt större antal människor.
Inte minst betonas den trygghet som det
måste medföra för medborgaren om han
äger någonting. Klart och tydligt preciseras hur man vill gå tillväga för att ge allt
fler ägandets fördelar. Utan detta moment, ett spritt ägande, hänger hela de- 155
centraliseringspolitiken mer eller mindre i
luften.
Analogt härmed kräver alla tre partierna en ekonomisk politik, näringspolitik och
skattepolitik som bryter trenden mot att
allt mer ekonomisk makt koncentreras till
myndigheterna. Regeringens selektiva åtgärder inom näringspolitiken utgör kanske den allra största faran. Den innebär att
staten bygger ut sitt inflytande på den enskilda företagsamhetens bekostnad, att en
understödstagaranda kan uppstå inom fö-
retagen, att naturliga konkurrenslägen förrycks och att beslutsfattandet avlägsnas
från den jordnära verkligheten och förs
upp till kanslihusets olymp. Myglingsekonomin, för att bruka Assar Lindbecks uttryak, har blivit en realitet.
Valet i höst kommer därför att avgöra
om utvecklingen mot maktkoncentrationens, byråkratiseringens och centraliseringens samhälle skall fortsätta. En ny regering måste leda utvecklingen i riktning
mot en decentralisering av makten och
göra den enskilde individens ställning starkare. En sådan politik är kanske en eventuell borgerlig regerings i särklass viktigaste uppgift att genomföra.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner