Print Friendly

Ledare; Efter neutraliteten

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Efter neutraliteten
”N eutralitetspolitiken har spelat ut
sin roll i och med det kalla krigets slut och östblockets upplösning. Det finns ju inte längre några
parter att vara neutral mellan.”
Ungefår så söker man ofta motivera
att man uppger EG-motståndet. Ofta är
detta emellertid en rökridå avsedd att
dölja reträtten från en ohållbar position
– EG-motstånd – som tidigare motiverats med neutralitetsargumentet, medan
de verkliga bevekelsegrunderna varit helt
andra. Ironiskt nog sker omsvängningen
då EG verkligen börjat syssla med säkerhetspolitik efter att tidigare ha varit en
mer renodlat ekonomisk gemenskap.
Neutralitetspolitiken var ingen produkt av det kalla kriget och det blockuppdelade Europa. Den har äldre anor
än så, även om den omskrutna 180-åriga
traditionen är rätt tvivelaktig, såsom Bo
Siegbahn påvisade i nr 2-3/92 av
Svensk Tidskrift. Sin fasta förankring fick
neutralitetspolitiken sedan vi lyckats stå
neutrala – om än med något tummad heder – i två förödande världskrig.
strävan att stå utanför krig kan naturligtvis fortsätta även om den stora konfrontationen mellan kommunism och kapitalism försvunnit. Endast den mycket
sangviniske eller mycket okunnige utesluter väpnade konflikter för all framtid i
vår del av världen.
Frågan om neutralitetspolitikens vara
eller inte vara är en helt annan: Går det
att undvika krig genom att stå vid sidan
om?
Den frågan var aktuell även på den
gamla onda tiden. Den som försökte besvara den med en kylig analys kom fram
till att det var ytterst osäkert för att inte
säga osannolikt. Med modem vapenteknik och moderna strategier blev militära
operationer alltmer geografiskt utbredda.
I första världskriget höll sig Skandinavien
utanför kriget, i det andra klarade sig
Sverige ensamt av de nordiska länderna, i
det tredje .. .?
Emellertid löpte den som kom fram till
dessa slutsatser risken att stämplas som
fiende till neutraliteten och fara för freden. Carl Bildt och Gunnar Heckscher
angreps hätskt efter en artikel där de uttalade sitt tvivel på att Sovjetunionen tänkte
respektera Sveriges neutralitet i händelse
av krig.
Denna neutralitetsfundamentalism
som i den offentliga retoriken framställde
neutralitetspolitiken som praktiskt taget
en garanti för vår fred, förkunnades, vet
vi nu, samtidigt som vi på olika områden,
klokt nog, vidtog förberedelser för att i
händelse vi angreps ta emot hjälp västerifrån. Men att ens hypotetiskt tala om
västhjälp brännmärktes som näst intill
landsförräderi av regeringen och dess
hantlangare.
På många sätt var vi fripassagerare i
NATO-alliansen. Ytterst vilade vår sä-
kerhet på att Sovjetunionen måste befara
kärnvapenkrig om det angrep den skandinaviska halvön, ett angrepp som svårligen kunde kringgå Sverige. Sverige, som
sålunda skyddades av NATO:s kärnvapenparaply, gjorde emellertid sitt bästa
för att spoliera paraplyet genom förslagen om kärnvapenfria zoner och genom
sitt agerande i frågan om medeldistanskärnvapnen.
Retoriken till trots stod det under 80-
talet alltmer klart för alltfler att alliansfriheten var ett mycket bräckligt skydd i
händelse av krig och att vi i själva verket
ingick i ett av Sovjetunionens operations- 372
lism river upp gamla sår och åter skapar
konflikter och krig.
Ändå finns ingen väg tillbaka. Jag är
övertygad om att utvecklingen – om än
inte utan bakslag och besvikelser – går
mot dels en federation av nationer i form
av den nu framväxande Europeiska
unionen, dels en konfederation av samarbete som omfattar också de stater, vilka
ännu inte vill eller kan ta steget fullt ut in i
det nationernas och regionernas Europa
som federationen kommer att utgöra.
I Sverige vill vi vara en del av detta
samarbetes kärna och motor. Det är EG,
den blivande EU. Vår drivkraft är inte
minst omsorgen om den europeiska freden och därmed också om vår egen frihet
och nationella självständighet.
Att det finns en motsättning mellan en
bibehållen neutralitetspolitik och ett
medlemskap i EG/EU är alltför uppenbart för att behöva påpekas. Det var heller ingen tillfällighet att riksdagen i sitt nya
och betydelsefulla säkerhetspolitiska
ställningstagande ivåras (UU19) inte ville
bifalla motioner från vänsterpartiet och
enstaka socialdemokrater, som krävde att
det ofta åberopade riksdagsuttalandet
från 1990 om medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik skulle upprepas.
säkerhetspolitiskt övergångsskede
I stället markerade riksdagen, att vi nu befinner oss i ett säkerhetspolitiskt övergångsskede som kännetecknas av två
drag. Den hårda kärnan i vår politik i
form av den militära alliansfriheten består
ännu. Samtidigt vill vi fullt ut vara med
och bygga en ny europeisk säkerhetsordning med allt vad det kan innebära.
Regeringen fick därmed ett tydligt stöd
för den linje vi drivit sedan regeringsskiftet förra hösten.
Neutralitetspolitiken var en självklarhet under blockuppdelningens decennier
i Europa. Den tjänade först och främst
våra nationella intressen, men den bidrog
dessutom till relativ stabilitet i det nordeuropeiska området. Med sitt starka stöd
i form av vårt militära försvar var den
utan tvekan rätt politik för sin tid. De som
då ville nedvärdera den begrep illa de sä-
kerhetspolitiska realiteterna i den tidens
Europa.
Den hårda kärnan i vår politik i
form av den militära alliansfriheten
består ännu.
Men i dag är läget i grunden förändrat.
Det storkrig mellan NATO och Warszawapakten som var det i stort sett enda krig
som var möjligt i Europa då, och som vår
politik var inriktad på att genom neutralitet hålla oss utanför, har nu helt fallit bort
som möjlighet. Det blockuppdelade Europa som den tidens neutralitetspolitik
svarade mot finns icke längre. Därmed
finns inte heller de hot som denna politik
skulle möta.
Nya risker och hot
I stället är det ett vitt spektrum av nya risker och hot som nu avtecknar sig. Om det
förödande storkriget, med dess överhängande risk för eskalation till kärnvapenkrig, nu icke längre finns som risk, ser vi i
stället hur olösta nationella, ekonomiska
eller ekologiska problem leder till den ena
konflikten efter den andra. Inte så allvarliga som storkriget, men tillräckligt förödande för att ställa krav på solidaritet
och handlingskraft hos Europas andra
länder.
I det blockuppdelade Europa var det
en kardinalprincip i vår politik att undvika varje form av utrikes- eller säkerhetspolitisk bindning, eftersom denna kunde
ha komprometterat vår strävan efter neutralitet i det fruktade storkriget.
Neutralitetspolitiken var en självklarhet under blockuppdelningens
decennier i Europa.
Men i den nya europeiska situationen
är det inte genom isolering från, utan i
stället genom engagemang i, det framväxande utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet som vi nu kan göra de verkningsfullaste insatserna för vår egen och det övriga Europas fred.
Därmed återknyter vi till en linje i
svensk utrikes- och säkerhetspolitik som
egentligen är äldre än kallakrigs-decenniernas strikta neutralitetslinje, nämligen
strävan efter kollektiv och gemensam sä-
kerhet.
Det borde vara uppenbart, att det bara
är genom ett på alla områden fördjupat
samarbete som vi kan möta det breda
spektrat av olika fredshot i det nya Europa. På samma sätt som EG genom sin
strävan efter ett allt fastare förbund mellan de olika samhällena befäst freden i
västra Europa, måste vi under kommande
decennier sträcka ut detta sarnarbete till
centrala, sydöstra och östra Europa för
att bidraga till att lösa dess konflikter och
problem innan de resulterar i öppna krig.
Det är många som på senare tid pekat
373
på instabiliteten i olika delar av Europa
och de risker för framtiden som detta
innebär. Ju mer oroad man är för denna
instabilitet, desto angelägnare framstår
det att bygga ut samarbetet.
De som inte anser att Sverige skall delta i detta arbete måste rimligen anse att
ingen annan skall göra det heller. Det som
är fel för oss kan inte rimligen vara rätt för
andra. Men det borde vara lätt att inse vilka som skulle bli konsekvenserna av en
sådan politik. Skulle det i stället för sarnarbete börja att byggas nya barriärer och
gränser mellan Europas nationer skulle
freden för oss alla snabbt bli allt skörare.
Samarbete inom ESK och EG
Sarnarbetet måste självklart omfatta även
utrikes- och säkerhetspolitiken. J?et gäller
inom ramen för ESK-processen lika väl
som inom EG. Sverige har spelat en på-
drivande roll inom ESK, och vi har all
anledning att välkomna att EG i och med
Maastrichtavtalet tar betydelsefulla steg i
riktning mot ett allt fastare utrikes- och
säkerhetspolitiskt samarbete. I båda dessa fall kommer det säkert att vara nödvändigt att ta ytterligare steg under kommande år.
Att här också finns en försvarspolitisk
dimension är uppenbart. De ekonomiska,
sociala och ekologiska dimensionerna av
säkerhetsproblemen har blivit allt tydligare, men de militära finns fortfarande kvar.
Besluten på ESK-toppmötet i Helsingfors
innebar ju en ökad roll för olika typer av
fredsbevarande operationer i Europa
icke minst för att kunna avlasta FN i olika
situationer.
Det innebärförvisso inte, som våra isolationister försöker göra gällande, att
374
svenska soldater skulle kunna tvingas till
strid i andra länder utan att vi skulle ha
något inflytande över detta. Deltagande i
fredsbevarande operationer grundas på
beslut av Sveriges regering i varje särskilt
fall och på frivillighet vad gäller de personer som deltar. Så är det i dag, och så
kommer det att förbli i framtiden.
Det innebär sannerligen inte heller –
som det påståtts i en del av kommentarerna till EG-kommissionens yttrande i
somras över Sveriges medlemsansökan –
att EG skulle ställa krav på något mer än
Maastricht för vår del. EG-länderna kan
inte ställa större krav på Sverige än de
ställer på sig själva. Det kommer de heller
inte att göra.
Ännu finns inga beslut om en gemensam försvarspolitik, än mindre om ett
gemensamt försvar. Det förefaller mig
föga sannolikt att EG:s ministerråd skulle
ge EG-kommissionen i uppdrag att förhandla om något som de i rådet företrädda regeringarna inte själva har tagit ställning till.
An mer bisarra är påståendena att Sverige efter ett EV-medlemskap skulle
tvingas in i en militärallians. Vill vi gå med
i ett militärt samarbete, fattar vi själva
beslut om det. Varje förändring utöver
EG:s grundläggande dokument, däribland Maastricht-fördraget, kräver enhällighet och ratifikation av samtliga medlemsstater. Det innebär folkomröstning i
ett antal länder, Sverige också i så fall.
Ett medlemskap i WEU, Västeuropeiska unionen, måste vi diskutera. Men det
går inte att fatta något beslut förrän vi är
medlemmar i EU. Då torde varken Europa eller Västeuropeiska unionen se ut
som de gör i dag. Ett medlemskap i Nato
ser jag inga fördelar i.
I den allmänna debatten frmställs ett
kommande medlemskap i EG ofta som
en belastning för vår säkerhetspolitik.
Men de som gör det förefaller inte att ha
tänkt igenom den nya situation som uppstått. Det är svårt att se lägen där inte
medlemskapet i EG och dess utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbete i stället
skulle vara en avsevärd tillgång för vår
säkerhetspolitik.
Vi återknyter till en äldre linje i
svensk utrikes- och säkerhetspolitik, strävan efter kollektiv och gemensam säkerhet.
Som regering och riksdag framhållit bibehåller vi fortfarande möjligheten att,
om vi så skulle vilja, kunna vara neutrala i
händelse av krig i vårt närområde. Men
det är samtidigt tydligt att spektrat av
möjliga konflikter, som det skulle vara naturligt för Sverige att förklara sig fullt
folkrättsligt neutralt i, håller på att smalna
av.
Att neutraliteten inte är en möjlighet
för Sverige i en konflikt som den vi nu ser,
när Bosnien-Hercegovina drabbas av en
serbiskt styrd och stödd aggression, är en
självklarhet. Vi har all anledning att ge
alla de bidrag vi kan för att stoppa denna
aggression innan den tänder en brand på
Balkan, än värre än den vi redan sett.
Länderna kring Östersjön
Men inte heller när det gäller vårt omedelbara närområde finns det längre några
automatiska slutsatser om hur vi skulle
agera i olika situationer.
När Stalin i december 1939 kastade sig
över Finland i akt och mening att återerövra vårt grannland till det storryska
väldet, var neutraliteten en omöjlig politik
för Sverige. Finlands sak blev vår för det
svenska folket, och vår officiella politik
inskränktes till att vi var icke krigförande.
Diskussionen om möjliga framtida
allvarliga utmaningar för vår säkerhetsVi har all anledning att välkomna
att EG i och med Maastrichtavtalet
tar betydelsefulla steg i riktning mot
ett allt fastare utrikes- och säkerhetspolitisktsamarbete.
politik handlar ofta om de risker som
finns för en framtida auktoritär regim i
Ryssland med revanschistiska strävanden
gentemot sina grannar. Att förhindra att
den situationen uppstår är ett centralt mål
för samarbetsansträngningarna i Europa.
Skulle dessa ansträngningar misslyckas, måste varje situation bedömas efter de
omständigheter som då skulle råda. Men
det är inte osannolikt att ett framtida Sverige skulle hysa samma känslor som 1939,
vid ett eventuellt ryskt försök att i en så-
375
dan fiktiv situation göra något i stil med
vad den beryktade ryske demagogen och
presidentkandidaten Zjirinovski redan
har talat om offentligen. Han vill sätta
press på Finland, Estland, Lettland och
Litauen och helst återerövra dem alla.
Vem vågar påstå att neutraliteten med
automatik skulle vara Sveriges linje i ett
sådant läge?
Morgondagens möjligheter
Vi behöver nu en debatt som bör handla
om morgondagens möjligheter för Sverige i stället för om gårdagens begränsningar. Det finns annars en risk för att debatten degenererar till ett mekaniskt mumlande av formler som nu förlorat sin mening. Att försöka hävda att ingenting förändrats och ingenting behöver förändras
är i bästa fall självbedrägeri, och i värsta
fall ett medvetet försök att undanhålla allmänheten sanningen om vad som sker.
Det som nu öppnas är nya möjligheter
att arbeta för de mål som är de självklara i
vår säkerhetspolitik, nämligen att bevara
vår egen frihet och fred genom att bidraga
till friheten och freden i det Europa som
vi är en så självklar del i.
— – —

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner