Print Friendly

Ledare; Det gemensamma ansvaret

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Det gemensamma ansvaret
Den svenska ekonomiska krisen har under
sommaren fått en omfattning, som påminner om de senaste årens utveckling i Danmark. Där har man nu – för tolfte gången
sedan 1973 – samlat sig till ett nytt politiskt
”forlig” kring ett krisprogram. Den här
gången är det på en breddad bas. Bakom
programmet står socialdemokraterna, venstre, konservativa och radikale venstre. Arrangemanget ligger ganska nära en samlingsregering.
Om denna koalition inte lyckas blir katastrofen överhängande. Direktören i det
danska Industrirådet har givit en bild av
konsekvenserna av ett misslyckande: ”En rekordhög räntenivå, sprängd inkomstpolitik,
en ödeläggande devalvering av kronan,
danska Meidnerfonder, företagsflykt till utlandet, ett jätteunderskott i betalningsbalansen, statsstyrd produktion och en arbetslöshet av 30-talets storleksordning.”
Denna bild är något att tänka på för oss
svenskar i dessa dagar. Regeringen har här
devalverat och lagt fram riktlinjerna för en
politik, som syftar till att genom gemensamma ansträngningar bringa det svenska nä-
ringslivet på fötter igen. Den uppgiften är så
stor och så svår att den bara kan lösas genom
att alla de demokratiska partierna liksom arbetsmarknadens organisationer besinnar sitt
gemensamma ansvar.
statsministern har – fullt riktigt och psykologiskt klokt – påpekat att ingen politisk
eller facklig organisation kan undandraga
sig medansvaret för vad som inträffat och att
alla därför har ett gemensamt ansvar för att
finna samlande lösningar, som kan bli effektiva.
I skrivande stund pågår förhandlingar
med oppositionen och arbetsmarknadsorganisationerna. Vad de kan leda till är ännu
ovisst. Man får hoppas det bästa.
Men redan nu är det tydligt att utgångslä-
get inte är bra. Socialdemokratins politiska
och fackliga ledare har agerat på ett sätt som
tyder på att de är mycket mindre intresserade av att bringa vårt land ur krisen – och
därmed rädda reallöner och sysselsättning
för sina egna – än att taga tillbaka regeringsmakten år 1979. Ändock har de senaste två
decenniernas socialdemokratiska politik
med ständig resursöverföring från det enskilda näringslivet till den offentliga sektorn
liksom den för arbetsvilja, kapitalbildning
och investeringar förödande skatteutsugningen bäddat för den aktuella krisen. De
varningar, som man från de borgerliga partierna liksom från näringslivets sida framfört under så många år har visat sig befogade. Ja, det har genom ett olyckligt sammanträffande av flera destruktiva faktorer blivit
värre än väntat.
I det läget visar Olof Palme misshumör
över att han inte fått förhandla om devalveringen. Att han skulle varit okunnig om vad
som var på gång är uteslutet. Sitter inte hr
Sträng i riksbanksfullmäktige, och skulle
han inte haft förtroende för sin partiledare?
Till bilden hör att den socialdemokratiska
pressens råskäll på företagen för att de försökt skydda sig genom att hålla kvar egna utländska fordringar och snabbast möjligt betala skulder till utlandet hör hemma i en
värld bortom allt förnuft. Vad skulle de göra
då det redan i slutet av maj stod klart att en
ny devalvering skulle bli ofrånkomlig i början av hösten? Mycken ekonomisk-historisk
erfarenhet visar att om man en gäng börjat
devalvera sätter man i gäng en process som
intestäratt hejda förrän valutan ifråga nätt
ett värde, som realistiskt avspeglar ett lands
ekonomiska läge.
Men hr Palme nöjer sig med att under ett
gästspel i hemlandet mellan sina afrikanska
resor utbrista i missnöjda skrik! Är han pä
väg ur svensk politik?
Mera bekymmersam är reaktionen på
fackligt håll – ty arbetsmarknadens organisationer har en nyckelställning när det gäller
att skapa en effektiv krispolitik. Frågan är,
kort och gott, skall vi acceptera en reallönesänkning, med socialt rättvis fördelning efter bärkraft, pä väl uthärdlig nivå under ett
par är. Eller skall vi i blint oförstånd om fyra
till fem är tvingas till en drastisk standardsänkning beträffande reallöner och sociala
välfärdsanstalter som nu i England och som
nästan hänt i Danmark.
LO-ledningen bör ju ändock veta att dess
eget folk har intet att vinna men allt att förlora på en facklig politik efter engelskt mönster. Om inte exportindustrins konkurrensförrnäga äterställs genom en realistisk valutapolitik och höjd produktivitet hjälper inga
krav på statlig hjälp eller proklamationer om
företagens sociala ansvar. Som det heter i ett
303
gammalt ordstäv: där det inte finns någonting att ta, har till och med fogden förlorat
sin rätt.
Dessbättre finns det anledning tro att när
LO hunnit tänka igenom konsekvenserna av
en konfrontationspolitik kommer man att
upptäcka att kompensationskrav är meningslösa. Hur bördorna skall fördelas inom
olika inkomstskikt borde man kunna förhandla om i en anda av gemensam ansvarskänsla.
Detsamma gäller TCO. Där får man hoppas att Lennart Bodströms utfall mot exportindustrin, särskilt skogsindustrin, var ett uttryck för yrvaken okunnighet. Att föreskriva
för industriledarna hur de skall handla är lika enfaldigt som meningslöst. Varje bransch
och varje företag har sina speciella problem
och företagsledarna torde bäst veta själva
var skon klämmer.
Vore det inte bäst både för LO:s och
TCO:s ledningar att de nu slutade att tala
för galleriet och i stället satte sig in i problemen med någon eftertanke om innebörden i
det de gör och säger. Säkert är att det vore
bäst för medlemmarna i deras organisationer. Det blir i alla fall dessa som fär betala –
och dyrt betala – en konfrontationspolitik
motiverad av okunnighet eller maktlystnad.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner