Print Friendly

Ledare; Den konservativa vågen

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Den konservativa vågen
Efter framgångar för de konservativa i de
svenska respektive de norska valen finns det
inte något tvivel längre. Vi upplever en konservativ våg inom europeisk partipolitik, så-
tillvida nämligen att de konservativa regimerna i den europeiska demokratins kärnländer Frankrike och England vid sin sida
fått se konservativa framryckningar av unik
karaktär i två av den nordiska parlamentarismens fästen, Sverige och Norge. Många sakkunniga iakttagare tror också att när nu krisen i Danmark lett till nyval kan man räkna
med att de konservativa hävdar sig mycket
väl också där.
Ser man på den aktuella europeiska situationen i dess helhet är det vidare tydligt att
de socialistiska partierna stagnerat eller befinner sig på tillbakagång i de flesta europeiska länder. Där de fortfarande härskar, t ex
i Västtyskland, är det mindre fråga om en
socialistisk regim än ett välfärdspragmatiskt
styre av nära nog svensk folkhemsmodell.
Den tyska socialdemokratins program är ju
inte i egentlig mening socialistiskt; det är
också bra litet av genuint socialistiska ideer
som kommit till praktiska uttryck i västtysk
reformpolitik under förbundskansler Helmut Schmidts ledning. Förklaringen är förmodligen att västtyskarna – lika litet som
svenskarna – vill ha några socialistiska experiment; den kalle realpolitikern Schmidt
inser detta och inriktar sin politik därefter.
Det stora experimentet i europeisk inrikespolitik görs nu i stället i England, där
Margaret Thatcher med föredömlig kraft
och civilkurage genomdriver just det konservativa reformprogram, som de konservativa
i så gott som hela Europa alltsedan 1950-
talet velat, men inte fått, eller understundom inte vågat pröva. Grundtankarna i detta
program är två: den värsta olyckan i ett modernt industrisamhälle är inflationen, som
först och främst måste besegras, och detta
kan ske genom mobilisering av individens
krafter i ett expansivt system byggt på den
sociala marknadshushållningens principer.
Till dessa principer hör frihet, social rättvisa
och en stabiliserande lönepolitik.
I förstone ter sig ett sådant program avskräckande för anhängare av socialpolitiska
framsteg. Det innebär anpassning av lönerna efter produktionsnivån och kraftiga stimulanser av arbete och sparande med skattepolitiken som medel. En nedskärning av
de offentliga utgifterna ingår i programmet.
Detta är den enda vägen; det finns ”ingen
udenom”. Förmodligen är detta faktum en
del av förklaringen till den konservativa vå-
gen. Väljarna har kanske äntligen börjat inse
att de socialdemokratiska regimernas ständiga misslyckanden, när de försökt föra en
socialistisk politik, helt enkelt beror på att
sådan politik är felaktig.
Denna hypotes ter sig än mer sannolik om
man ser den i ett historiskt perspektiv. De
socialistiska rörelserna i Västeuropa har alla
haft starkt stöd av det ideologiska klimatet
efter två världskrig. Redan efter det första
världskriget visade det sig att socialismen
kom i medvind genom att den krävde en
revolutionär omvärdering av alla samhällsinstitutioner; de skulle samt och synnerligen
anpassas till de marxistiska utvecklingsidealen. Därmed fick marxismen en prägel av
radikal, till roten gående omprövning av
samhället. Det radikala förväxlades emellertid med det förutsättningslösa och det doktrinära bildStormandet med fritt skapande.
Det skenbara kravet på förutsättningslös
omprövning av samhällsinstitutionerna tilltalade starkt stora grupper av intellektuella,
för vilka världskriget framstod som de tidigare dominerande konservativa och liberala
idevärldarnas totala och definitiva bankrutt.
Dessa grupper uppfattade inte att socialismen varken i konventionell marxistisk tappning eller i marxistisk-leninistisk version syftade till förutsättningslösa experiment.
Tvärtom var de socialistiska rörelserna lika
starkt bundna till det marxistiska utvecklingsevangeliet och dess konsekvenser för
samhällsinstitutionerna som någonsin en frikyrka till sin speciella tolkning av nådens
ordning. De unga intellektuella trodde sig i
socialismens tecken marschera mot en ny
dag och mot nya horisonter; i verkligheten
föstes de in i fållor, där det var förbjudet att
351
vit ett storartat fiasko. Den sunda samhällsekonomi byggd på klok hushållning, som
med lätthet borde kunnat uppnås tack vare
de enorma teknologiska framstegen, har
brutits ner av en till synes oemotståndlig inflationsprocess. Och naturligtvis har denna
process varit oemotståndlig så länge de socialistiska regimerna fortsatt att genomföra en
av subventioner präglad socialpolitik långt
utöver vad som svarat mot samhällets reella
resurser. Skillnaden mellan fiktion och verklighet har jämnats ut av penningvärdeförstöring. När därtill de välståndsskapande
krafterna på olika sätt kringsnärjts eller
förkvävts är det inte underligt att varje land,
där det under någon längre tid drivits en
socialistisk politik, kämpar med stora ekono- .
miska svårigheter – svårigheter, som bara
kan avhjälpas genom en kraftfull stabiliserings- och stimulanspolitik i konservativ
anda. Bevisen härför finns för var och en
se åt annat än ett håll. som vill se, nämligen i form av Västtyskland
Det tillhör historiens än så länge och Schweiz, där just en sådan politik förts,
oförklarade paradoxer att de marxistiska
partierna så snabbt skulle bli så starka igen
efter det andra världskriget. Man kunde
trott att deras oförmåga att under mellankrigstiden bygga ett ekonomiskt starkt Europa – den historiska möjligheten hade de ju
– skulle diskvalificerat dem för all framtid
som samhällsbärande rörelser. Men ingalunda. Lika troskyldigt som någonsin under
1920-talet anslöt sig mängder av unga människor till de gamla eller återuppståndna socialistpartierna och lika envetet försökte
man i många länder på nytt omvandla samhället i socialistisk riktning.
Summan av dessa ansträngningar har blifast man inte kallat den konservativ.
Inför den konservativa vågens praktiska
politiska yttringar finns det ingen anledning
för tacksamt tillfredsställda konservativa att
hålla på formellt korrekta ideologiska
termer. Vill de konservativas bundsförvanter absolut kalla stabiliseringspolitiken för
t ex liberal, socialliberal, centeristisk, mittenpolitisk eller något annat, så gärna det. Huvudsaken är att politiken i sak blir konservativ. För det måste den bli om den skallleda
till resultat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner