Print Friendly

Ledare; Att vinna eller inte vinna

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Att vinna eller inte vinna
Norge och Sverige har haft val. Resultaten blev i stort sett desamma. Regeringarna tappade men höll sig kvar. Oppositionen gick fram.
Det faktum att Höyre tappade tre
mandat ledde socialdemokrater i Sverige
till att glatt förkunna att Höyrebölgen nu
var över. Höyres uppgång från kommunalvalet 1983 tilläts inte störa den bild
man ville tro på. Socialdemokraternas i
Sverige tappade sju mandat har inte lett
till motsvarande slutsatser.
Moderaterna tappade i det svenska valet JO mandat. Gentemot de förhoppningar som man själv och många andra
hade var givetvis valutslaget en besvikelse. Det faktum att moderaterna inte gick
fram tas till intäkt för att högervågen nu
har avstannat i Sverige. Politiska kommentatorer är i detta avseende, liksom i
andra, rätt så lika sportkommentatorer.
Hur många gånger förklarades inte Ingemar Stenmark och Björn Borg för att
vara slut?
Högervågen är inte slut. I själva verket böljar den vidare för fullt.
Socialdemokraternas kampanj hade
inte haft den utformning med unga män i
sportbilar och unga kvinnor sysselsatta
med bodybuilding om de inte känt styrkan i de strömningar till marknadsekonomi och ökad individuell frihet som kännetecknar de flesta västerländska samhällen. Och folkpartiet hade inte genomgått den nyorientering som präglat partiet om detta inte varit nödvändigt för
överlevnad. Högervågen har visserligen
inte vunnit väljarna åt moderaterna i detta val men i gengäld har den tvingat socialdemokraterna till en ideologisk kapitulation samtidigt som den vunnit folkpartiet för dess ideer.
En eftervalsdebatt präglas givetvis lätt
av den bild som olika partier vill skapa.
Det kan därför finnas anledning att i mer
sakliga termer beskriva vad som hänt i
Sverige och i Norge.
Två regeringar har fått ett minskat regeringsunderlag men lyckats med att hålla sig kvar vid makten. Detta är inte
ovanligt. Regeringspartier brukar få finna sig i att marginalen till oppositionen
krymper. I högkonjunktur brukar regeringar kunna minimera förlusten och
hänga sig kvar vid makten. !lågkonjunktur brukar de inte klara sig. Detta är ett
mönster som kännetecknar de flesta demokratier och även Sverige sedan vi
1976 böljade med att byta regeringar. De
borgerliga lyckades till exempel behålla
en marginal 1979 medan den 1982 inte
var tillräckligt stor för att undvika regeringsskifte. I Norge och i Sverige var
respektive regerings marginal 1985 tillräcklig för att tåla en förlust av väljare.
Inför 1988 är nu socialdemokraternas
marginal mindre. Detsamma gäller
Höyre i Norge. Samtidigt kommer de
båda regeringarna att möta väljarna i en
lågkonjunktur istället för i en högkonjunktur. Detta är den viktigaste slutsatsen av vad som hände i valen i Norge
och i Sverige.
Det avgörande för de båda regeringarnas möjligheter att sitta kvar blir beroende av de ideologiska strömningar som
präglar väljaropinionen. Deras chans ligger i att de kan föra fram ett trovärdigt
ideologiskt budskap som kan påverka
valmanskåren att rösta för partierna och
inte mot regeringarna.
Det är i detta sammanhang som det är
intressant att diskutera högervågens
styrka. Om det skulle vara så att den har
tynat bort måste den ha ersatts av något.
För socialdemokrater borde det då finnas ett ökat utrymme att vinna väljarna
med de egna ideerna.
Uppenbarligen har socialdemokraterna inte känt sig ha denna frihet. Deras
valkampanj präglades av en frånvaro av
ideologiskt budskap. Sportbilen med dalmatinerhunden, bristen på besked om
vad man vill göra efter valet och antikampanjen mot moderaterna grundade
ig på en bristande tilltro till de egna
ideernas styrka. Det var viktigare för socialdemokraterna att svärta ner moderaternas budskap än att söka vinna väljarna för det egna. Socialdemokraterna
lovade väljarna materialism men knappast socialism.
Inför valet 1988 pekar alla ekonomiska
indikationer på att ekonomin då kommer
att vara sämre. Regeringen har i sin egen
finansplan förutskickat besparingar på
12 miljarder och skattehöjningar på 25
miljarder de kommande åren. Arbetslösheten kommer I988 att uppvisa de siffror
som en lågkonjunktur kräver. Inflationen kommer knappast att nå ner till västeuropeisk nivå med de skattehöjningar
och det budgetunderskott som lågkonjunkturen kommer att pressa socialdemokraterna till. Kommer socialdemokraterna då att lova väljarna socialism
istället för materialism?
Det är knappast särskilt vinnande om
inte högervågen är rejält död och begraven. Valresultatet i Norge motiverar inte
ett sådant påstående. Folkpartiets nyorientering till höger gör det lika litet.
Moderata Samlingspartiets uteblivna
framgång och dess tillbakagång är inte
ett uttryck för att högervågen är död
utan för att man fått konkurrens.
387
Folkpartiet vann nämligen inte sina
framgångar som ett mittenparti utan genom att man markerade att man inte
längre var det. Granskar man folkpartiets valaffischer finner man att en stor
del av dem bar upp krav som till för
några år sedan attackerades av folkpartiet. Förbud mot narkotikabruk, nej till
löntagarfonder, reklam-TV har till exempel inte alltid varit folkpartiets politik.
Krav på besparingar ansågs för några år
sedan av folkpartiet vara ett uttryck för
bristande social medkänsla.
Folkpartiets nyorientering i svensk
politik är i själva verket en seger för de
ideer som man normalt brukar hänföra
till högervågen och som Moderata Samlingspartiet varit ensamt om att företrä-
da. Tror någon att folkpartiet gått fram
genom att företräda 1982 års mittenpolitik? Och hade Moderata Samlingspartiet
i så fall minskat? Det är knappast sannolikt.
Det är i själva verket så, att högervå-
gen inte bara har vunnit väljare utan också ett parti. Det har skett en förskjutning
i svensk politik, inte till mitten utan från
mitten.
Detta är en förskjutning som skett i
valmanskåren. Folkpartiets nyorientering har framför allt tagit sig uttryck i
kommunikationen med väljarna genom
Bengt Westerberg. Fortfarande präglas
folkpartiets politik av en ovilja att dra de
praktiska konsekvenserna av de ideologiska löftena. Det gäller skatterna, besparingarna, försvaret och skolan men
också andra områden. Det är farligt för
moderaterna om man inte drar de rätta
konsekvenserna av folkpartiets uppgång. Folkpartiet får det svårt att göra
det av sin.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner