Print Friendly

Lars Fimmerstad; Den stora pesten, stora städer och Fredrik den Store

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

e:::
L.U
::.:::
u
:O
c:o
LARS FIMMERSTAD OM
den stora pesten, stora städer ocb
D
å och då kommer skräckrapporterom att ett nytt influensvirus
kan ha korsat barriären mellan djur och människa i Sydostasien. Några dödsfall sägs ha inträffat, men sedan har lyckligtvis influensan stoppats innan den
spridit sig. Men forskarna varnar ständigt: en dag kommer en stor epidemi att sprida sig
runt jorden.
Digerdöden eller Svarta Döden som drabbade Europa
1347-49 kommer inte att slå till igen. Yersinia Pestis,
den bakterie som orsakar böldpesten, är idag observerad och vi vet att den sprids via råttor och löss och
botemedel finns. Hur många som egentligen dog när
digerdöden slog till för första gången med början i
Sydeuropa år 1347 har alltid varit omdebatterat. De
väldiga dödstal som uppgivits i medeltida
krönikor har hittills betraktats med
nästan rutinmässig skepsis av historiker som utgått från att medeltidsmänniskorna handskades lättsinnigt med siffror. Vanligtvis har
man utan att egentligen ha
några vidare belägg svept frå-
gan åt sidan med ett vagt antagande om att ungefär 24-30
procent av Europas befolkning
strök med i den första pestvå-
gen i slutet på 1340-talet.
Nu har en envist grävande norsk
professor, Ole J Benedictow, rest
kors och tvärs genom Europa och
studerat handlingarna och kastat dessa
antaganden över bord. Den svarta döden
var den värsta katastrof som någonsin drabbat
mänskligheten- minst 65 procent av Europas befolkning dog under de här åren, säger Benedictow. Han
förbryllas över att ingen god sammanställning över
pestens skördar någonsin gjorts. Däremot har särskilt
under de senare åren en mängd lokala studier utförts
i ett stort antal städer och landsändar i Europa. Studier som sedan stannat kvar i hembygden och inte
nått vidare spridning. Benedictow säger sig, föga blygsamt, själv ha gjort den första systematiska och djupgående sammanställningen av de många lokala och
grundliga studierna över pestens härjningar som legat
ouppmärksammade där ute.
Bilden Bendictow lyckats sammanställa är förunderligt samstämmig vart han än vänder blicken. På alla platser där grundliga studier över register, krönikor, skattelängder och andra handlingar gjorts slutar dödssiffran
vanligtvis kring 65 procent av befolkningen, ofta högre.
När den första pestvågen dragit fram och ebbat ut
mot 1350 skulle alltså Europas befolkning ha reducerats
från cirka 80 miljoner invånare till omkring 30!
Många har påpekat att pesten förvisso orsakade stora
sociala omvälvningar, men det märkliga är att samhället
inte kollapsade helt. Benedictow menar att den tidigare
så låga uppskattningen av dödstalen beror på att 30 till
40 procent av folket i det kraftigt överbefolkade Europa
bestod av ett namnlöst och icke bokfört landsortsproletariat, som ingen intresserade sig för. Det levde i hyddor i den yttersta misär, praktiskt taget utanför samhället. När pesten gallrade bland såväl hög som låg var överdödligheten något större bland de som var försvagade
av den yttersta misären och också levde närmast råttor
och löss.
Men döden skonade inte heller dem där uppe. Följden blev en kraftig social uppåtrörelse för praktiskt taget
alla. Vakanta poster skulle fyllas, tomma hus och öde
jordar skulle besättas. Detta innebar att antalet hushåll
snart repade sig när fler fick råd och resurser att gifta sig
och sätta bo. Detta har av eftervärlden tolkats som att
dödssiffrorna var lägre än de i själva verket var. Makabert
nog fick de människor som var kvar det bättre än någonsin tidigare, färre skulle dela på de resurser som nu fanns
i överflöd. Arbetslönerna steg och man åt mycket bättre.
De välgörande följderna av pesten höll i sig i nära hundra år och befolkningspyramidens bas fick det sedan inte
lika bra förrän långt in på 1800-talet i Europa.
CANCERSTÄDER
Under lång tid efter digerdöden behövdes det inte byggas hus i städerna i Europa. Den tiden var ett avbrott i
den ständiga stadstillväxt som kännetecknat den mänskEl iSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61
~redrik den store
liga civilisationen sedan de första städerna uppstod i
Mellanöstern för 6000 år sedan. En fascinerande essä
över städernas historia och nutid har skrivits av den brittiske antropologen John Reader.
Redan för 5000 år sedan hade förmodligen staden
Uruk 100 000 invånare. Den låg i det tvåflodsland, där nu
de amerikanska stridsvagnarna rullar över fält som sedan
länge blivit öknar. Uruk var inte bara världens första stad
utan också den största på många tusen år. Städer uppstod
med tiden överallt i odlingscivilisationerna, efter Mellanöstern i Indien, sedan i Kina och sist även i Centralamerika.
När europeerna började göra sina världsomspännande upptäcktsresor, fann de städer vars like i prakt
och storlek de aldrig sett. Marco Polo i Kina eller Cortez
i Mexico fann städer, som det senmedeltida Europa inte
kunde konkurrera med. När Reader når vår egen tid
mörknar berättelsen. Städerna var alltid motorer för ekonomisk utveckling och välstånd, där det fanns städer
ökade välståndet. I vår tid har denna koppling bytts i sin
motsats. Världens jättestäder ligger i de fattigaste länderna och har blivit parasitära cancersvulster på jordytan.
I mitten på förra seklet var de största städerna på jorden fortfarande New York och London, idag är New York
den sista västerländska staden som hör till världens fem
största. Och vem minns när Berlin var världens tredje
största storstad?
INTE SÅ STOR FREDRIK
Berlins tid som världsstad blev kort, men grunden till
stadens tid av betydenhet i Europa lades av den gåtfulle
preussiske monarken Fredrik Il, på omdiskuterade grunder kallad ”den store”. Och diskuterar frågan gör den
tyske historikern Johannes Kunisch, i vad som betecknats som den första uttömmande biografin av en fackhistoriker över Fredrik den store på flera generationer.
Det Kunisch finner stort hos Fredrik var möjligen
hans osannolika envishet och hårdhet i motgången.
Europa förlät honom aldrig att han inledde sin regering
med att 1740 utan ursäkter utnyttja Österrikes försvagade situation vid ett tronskifte till att erövra Schlesien.
Inte ens denna tid av machiavellisk realpolitik och tolerans inför kriget som politiskt medel underlät dock att
fördöma Fredriks erövringskrig. Den framstod ingalunda som ett utslag av ”storhet”. Men med Kunisch kan
eftervärlden förundras över den militära talang som
Fredrik besatt och som bidrog till att rädda honom.
Stor var han också i sin förmåga att organisera Preussen till en uppbördsmaskin som gav honom pengar
att föra krig med.
För övrigt blir det inte mycket kvar av den förmenta storheten. Den flöjtspelande dilettanten i SansSoucies hade en konventionell musiksmak och ignorerade de samtida musikaliska storheter som växte
upp just i det tyskspråkiga området. Han älskade att
bygga men hade också en retarderad arkitektursmak,
som även den ignorerade samtidens utveckling. Den
berömde filosofen på tronen skrev mest plattityder,
och sedan han förgäves försökt få Voltaire att stanna
kvar i Berlin var hans hov inte någon särskild musernas högborg. Hans konstsamling var slätstruken och
innehöll de stora namn man skulle köpa. Ekonomiskt
var han en konventionell merkantilist och Kunisch
menar att han förmodligen snarare bromsade än gynnade Preussens ekonomiska utveckling genom sin klå-
fingriga regleringspolitik
Stor blev han senare. Främst i den preussiska eftervärld, som i honom såg början på den hänsynslösa
expansionspolitik, som hundra år senare skulle få till
följd, att Preussen härskade över två tredjedelar av
befolkningen i det andra Tyska riket. En storhet som
inte var till glädje för någon, utom möjligtvis de
hohenzollerska arvtagarna under en historisk parentes.
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@telia.com) är frilansskribent och författare.
BOKFAKTA
The Black Death 1346 -1353, The Complete History
Ole J. Benedictow
Boydell Press, 2004
Cities
John Reader
William Heinemann, Random House, London 2004
Friedrich der Grosse, Der König und seine Zeit
Johannes Kunisch
C.H. Beck, Munchen, 2004
co
Q:
n
;;:>::;
m
;o
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 ~~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism