Print Friendly

Lars F Tobisson; Den där förfärliga högertanten

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

U l lERAnJA
LARS F TOBISSON:
”Den där förfärliga högertanten”
S
å beskrev en gång Olof Palme Storbritanniens konservativa partiledare och premiärminister Margaret
Thatcher. Epitetet är typiskt för den inställningsom kommer till uttryck iSveriges
vänsterdominerade opinionsbildning.
T o m radions ekoredaktion, vars utlandskorrespondenter annars brukar kunna
hålla måttan,har iLondon haft en seriefö-
reträdare, som begagnat varje tillfälle att
utmåla regeringschefen som misslyckad
och illasinnad.
Kenneth Harris: Thatcher. Timbro 1989
Mot denna bakgrund har det onekligen
framstått som märkligt att Margaret Thatcher har segrat i tre på varandra följande
demokratiska val och är i full färd med att
slå rekord som långvarig premiärminister.
Det i våras inträffade tioårsjubileet har i
alla fall haft det goda med sig att det föranlett en del återblickar, som bidrar till att ge
en mer nyanserad bild av ”fenomenet
Thatcher”.
Den kände brittiske journalisten vid
Observer, Kenneth Harris, har skrivit en
biografi med den heltäckande titeln
”Thatcher”, vilken nyligen getts ut i
svensk översättning av Britt Arenander
på Timbros förlag. Boken tecknar vägen
från specerihandlardotter i en småstad
över åren vid Oxford, som industrikemist
och tvillingmamma till den politiska karriären med bl a posterna som utbildningsminister, oppositionsledare och slutligen
premiärminister.
Framställningen visar tydligt hur mycket slumpen betyderförutvecklingen av politik och- inte minst- politiker. Men redan inledningsvis klargör Harris hurThatcher, vars möjligheter att nå toppen även så
här efteråt ter sig tämligen osannolika,
skiljer sig från flertalet av sina företrädare.
Den han närmast villlikna henne vid är intressant nog Labourledaren Attleefrån de
första efterkrigsåren:
”De skiljer sig från de andra av tre gemensamma orsaker: båda kom till makten genom att utlova positiva, kontroversiella och
övergripande program som inte bara var
avsedda att förvalta utan också att förändra
samhället; båda höll sina löften;bådas politik grundades på moral, på en känsla av vad
som är rätt och fel . ..”
”Labourregeringarna och de konservativa regeringarna mellan Attlee och Thatcher hade inte som mål att omskapa eller
omstrukturera det brittiska samhället . . .”
”Denna långa period av samförståndspolitik är den paradoxala länken mellan Attlee och Thatcher, eftersom det utan Attlee
inte skulle ha funnits något samförstånd
och utan samförstånd skulle det inte ha
funnits någon Thatcher.”
Harris framhåller särskilt Thatchers klara
målinriktning och hennes kompromisslösa fasthållande vid sina politiska grundsatser. Jag minns själv från en konservativ
partikongress jag bevistade i början av
1980-talet, då premiärministern var hårt
ansatt att lägga om sin politik- att liksom
sina närmaste föregångare göra en ”Utum” – hur hon med en nästan oöversättbar ordlek replikerade: ”You turn if you
want; the lady’s not for ~urning.”
Margaret Thatcher är en av de få statsmän – de Gaulle och Reagan är några
andra exempel – som fått låna sitt namn
till en politisk skola eller tradition, thatcherismen. Dess yttersta mål är individens frigörelse och det främsta medlet
återupprättandet av Storbritanniens ekonomiska styrka.
Men anmärkningsvärt nog introducerades thatcherismen på sätt och vis av
hennes socialistiske företrädare Callaghan. Det var han som 1976 – tre år före
maktskiftet – proklamerade monetarismen:
Vi brukade tro att man kunde spendera sig
ut ur en recession,genom att sänka skatterna och öka de statliga utgifterna. Jag kan
utan omsvep tala om för er att den möjligheten inte existerar längre,och att den iden
mån den någonsin existerat fungerade genom att pumpa in inflationen iekonomin.”
Denna Labours helomvändning bort från
keynesianismen var dock i stor utsträckning bestämd av hänsyn till Internationella valutafondens krav för att stötta den
brittiska ekonomin och fullföljdes inte i
praktiken. Då föll det sig mer naturligt för
Margaret Thatcher att i regeringsställning
förverkliga de ideer som hon också trodde på.
Men även Thatcher kunde visa prov på
flexibilitet. Sedan den ursprungliga fixeringen vid penningmängdens storlek och
utveckling visat sig missriktad, därför att
den helt enkelt var svår att mäta, koncentrerades ansträngningarna på att nå balans i finanspolitiken geno.m att minska
statsutgifterna. Med tiden blev också inriktningen på mikroekonomi allt mer
markerad med stora insatser för avreglering och privatisering.
En av Margaret Thatchers prestationer
är att hon lyckats med vad hennes företrä-
dare ur båda partierna gått bet på, nämligen att sätta gränser för den fackliga verksamheten. Det råder inget tvivel om att till
hennes mera populära bedrifter hör att ha
satt stopp för de avarter som politiserande fackpampar stod för – liksom att ge
403
vanliga medborgare möjlighet att äga bostäder och aktier. Det är onekligen ett tidens tecken att antalet aktiesparare nu
har passerat antalet fackföreningsmedlemmar!
Men det kanske bästa beviset för att en
ny tid är inne är dock utvecklingen på bilindustrins område. Länge kännetecknades den inhemska biltillverkningen av låg
produktivitet och dålig lönsamhet. Anrika företag som Jaguar och Rover fusionerades, subventionerades och förstatligades, men till ingen nytta. Det föreföll som
om detta slags produkter inte gick att
framställa i Storbritannien. Men när nu
japanerna sätter upp bilfabriker i Europa,
vart vänder de sig då? Ja, inte till Tyskland, Frankrike eller för den delen Sverige, som ändå fortfarande har en framgångsrik bilindustri. Utan till just Storbritannien, som på senare tid har återvunnit
sin konkurrensförmåga.
I försöken att bortförklara Thatchers
framgångar har Falklandkriget spelat en
framträdande roll. Hennes jordskredsseger 1983 skulle ha vunnits till priset av
spillda människoliv på andra sidan jordklotet. Visst hade hennes målmedvetna
uppträdande mot den argentinska aggressionen stor betydelse för att stärka den
britti&ka nationalkänslan. Men redan innan angreppet sattes in, hade det konservativa partiet i opinionsmätningarna återtagit ställningen som största parti. Och de
som drog in Falklands-kriget i den efterföljande valrörelsen var inte regeringspartiets talesmän utan Labour – till sin
egen nackdel.
Just nu känner regeringen Thatcher av
den försvagning som brukar inträffa i mitten av en mandatperiod.Genast förutspår
svenska media ett maktskifte. Men även
404
om mittenalternativets sönderfall gör
uppgiften nästa gång något svårare för
”the Iron Lady”, gör Labours Neil Kinnock klokt i att inte ta ut något i förskott.
Förr eller senare sker det dock naturligtvis i en demokrati ett byte av regering.
Men enligt Harris betyder det med säkerhet inte någon återgång till gamla tiders
planhushållningsambitioner. Den arbetsrättsliga lagstiftningen kommer inte att
upphävas, privatiserade bostäder och
företag kommer inte att renationaliseras
o s v. En del av Labours sentida framryckning förklaras f ö av att Neil Kinnock
har övervunnit vänsterflygelns motstånd
mot en anpassning högerut. I denna mening är thatcherismen irreversibel.
Margaret Thatchers strategiska slutmål
är dock mer ambitiöst än så. Hennes syfte
är att avskaffa socialismen som politisk
kraft i Storbritannien. Drömmen är ett
system med två partier, som båda inom
marknadsekonomins ram vill förverkliga
ARVID FREDBORG:
individens frigörelse men med olika metoder, ungefär som republikanerna och
demokraterna i USA.
”Den där förfärliga högertanten” har
alltså åtskilligt mer att uträtta, innan hon
blir nöjd. Kenneth Harris bok ger en god
inblick i vilka omständigheter och vilka
egenskaper som frambringat och driver
denna ledare för ett land, som mycket
tack vare hennes insatser kunnat göra sig
kvitt beteckningen ”Europas sjuke man”.
Till sist en självupplevd historia som visar att Margaret Thatcher även i sina närmaste medarbetares ögon håller på att
förvandlas till något av en institution. Vid
en lunch med en högt uppsatt tjänsteman
vid det konservativa partikansliet sade jag
något om att för varje ny svensk regering
måste antalet kvinnor öka med minst en.
”Det var underligt”, blev kommentaren. ”I
vår regering har vi inte någon kvinna.” Jag
satte upp en förvånad min, och så kom
det: ”Oh, my God, I didn’t think of HER!”
En tidningsmakares berättelse
••
A
ven politiska motståndare var i
regel beredda att erkänna, att
Tidskriften OBS! (1944-55) var
ett intressant experiment. Den ville visa,
att man kunde vara konservativ utan att
vara tråkig, att man kunde ge underhållning utan att göra djupdykningar i dyn.
Den bevisade detta. Men tyvärr kostade
beviset mer än vad som då kunde uppdrivas. Men OBS!’ politiska artiklar höjde i
varje fall blodtrycket på åtskilliga socialdemokrater och smnliga önskade rentav
att det funnes en socialistisk motsvarighet
– något som för visso varit en contradietio in adjecto.
Sten Möllerström: Tidningsmakaren. Wiken 1989

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism