Print Friendly

Lars-Erik Thunholm; Banakuten i historiskt perspektiv

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LARS-ERIK THUNHOLM:
”Bankakuten” i historiskt
perspektiv
Sedan Kreuger-kraschen och
ända fram till de allra senaste
åren har de svenska finansmarknaderna varit förskonade
från kriser av allvarlig och omfattande art. Mot bakgrund av
denna långa, bekymmersfria
period av stabilitet och förtroende har den aktuella finanskrisen
inneburit en svår chock både för
allmänheten och finansmarknadens aktörer, skriver Lars-Erik
Thunholm.
Det är dock inte första gången staten ingripit. Sedan början
av20-talet har det inträffat
några gånger.
Filosofie hedersdoktorn, bankdirektör Lars-Erik Thunholm har
varit både verkställande direktör
och styrelseordförande i sEbanken.
E
ternationell ekonomisk historia erjuder en mångfald exempel på förärjande finanskriser, som lett till omfattande bankfallissemang och betydande
förluster för bankernas insättare och övriga fordringsägare. Som det extrema exemplet på en sådan företeelse kan man erinra om den amerikanska bankkrisen under 1930-talets depression, då 7 000
banker gick under med enorma förluster
för den amerikanska allmänheten. Att sedan dess frågan ”can you trust your
bank?” haft aktualitet och berättigande
bland denna allmänhet, kan man mycket
väl förstå. I Förenta staterna har ju bankfallissemang även i senare tid varit en icke
ovanlig företeelse, även om den stora
massan av insättare där numera åtnjuter
ett skydd i form av en allmän inlåningsförsäkring.
Inte heller här i Sverige har vi under tidernas lopp varit förskonade från finanskriser av mer eller mindre allvarlig art.
Den svåra kris vi nu upplever sedan ett par
år tillbaka och som under dessa år bara
gått från ont till värre, är inte heller en unik
företeelse för vårt vidkommande. Liknande kriser har härjat förr, såsom det ofta på-
pekats i den aktuella debatten. Vid en
historisk återblick – och vid jämförelser
med förhållandena i andra länder – har
man dock kunnat konstatera en sak som i
och för sig är anmärkningsvärd, nämligen
att trots svåra kriser inlåningskunderna i
svenska banker aldrig behövtförlora några
pengar, och att vad man kallar en ”run”,
dvs en uttagsrusning, mot en svensk bank
egentligen aldrig förekommit. Allmänhetens förtroende för bankväsendets stabilitet synes aldrig ha på allvar rubbats – nå-
got som internationellt sett torde vara en
ganska unik omständighet.
Detta betyder nu ingalunda, att det inte
under tidernas lopp förekommit fall där
enskilda svenska bankinstitut råkat i allvarliga svårigheter – vare sig det nu berott på ogynnsamma konjunkturer eller
på misskötsel av bankens affärer – och
hotats av obestånd och konkurs med stora risker för fordringsägarna. Men sådana
olycksfall har aldrig tillåtits gå till sina
yttersta konsekvenser, situationen har alltid på något sätt klarats upp, innan det
kommit till det slutliga sammanbrottet
eller utvecklats till en allmän förtroendekris. Bankernas aktieägare har väl i många
fall fått svida, fått se sitt kapital gå förlorat, men insättarna har alltid sauverats.
Till en del kan man hänföra denna lyckliga omständighet till solidariska aktioner
från de bättre ställda bankernas sida, i det
dessa övertagit fallerande bankers rörelse
eller medverkat i finansiella rekonstruktioner av dessa. Men ytterst och framför
allt har det berott på att staten ställt sig
som garant för bankväsendets stabilitet
och för förtroendet för de enskilda bankinstituten. Och, kan man tillägga, haft goda skäl för ett sådant ställningstagande.
Och nu är vi där igen. I den nu aktuella
bankkrisen har statsmakterna mycket resolut trätt in som räddare i nöden och förhindrat att krisen lett till sammanbrott för
enskilda institut eller hela banksystemet I
ett första skede avvärjde man ett fallissemang i de värst drabbade bankerna. I ett
andra skede går man nu ett steg längre
och utfårdar en generell garanti för samtliga bankers förpliktelser.
Ett sådant engagemang från statens sida har uppfattats som en mycket radikal
åtgärd, och det har väl icke saknats kritiska synpunkter. Det har dock rått bred
politisk enighet kring behovet av en sådan
455
åtgärd, och ser man det historiskt kan
man också hävda att det ansvar staten
därigenom axlar, återspeglar ett i Sverige
traditionellt synsätt.
Staten griper in
Första gången denna fråga om statens roll
i en bankkris ställdes på sin spets var under de svåra åren i början av 1920-talet,
då ett antal banker höll på att gå under i
efterkrigsdeflationen, med de enorma
kreditförluster som vållades av de våldsamma prisfallen och kursfallen på aktiemarknaden. De största bankerna kunde
väl, om än med viss möda, klara sig igenom krisen av egen kraft, men för ett antt,tl
av provinsbankerna var kreditförlusterna
av den storleksordningen att deras egna
kapitalresurser inte räckte till för de nödvändiga avskrivningarna. Den ena efter
den andra hotades av obestånd och konkurs.
I det läget sattes ett intensivt arbete i
gång i samverkan mellan regeringen och
de ledande bankerna för att förhindra dylika kalamiteter och finna vägar till rekonstruktion av de fallerande bankerna.
Från år 1922 kanaliserades dessa ansträngningar genom en särskild institution, Kreditkassan av 1922, till vars aktiekapital på 10 Mkr staten och bankerna bidrog med hälften var. Kassans verkliga
styrka utgjordes dock av en garantifond
på 50 Mkr, tillskjuten av staten, som tog
det yttersta ansvaret.
Kassans huvudsakliga uppgift avsågs
från början vara att hjälpa till med anskaffning av nytt kapital till de banker
som behövde rekonstrueras, framför allt
då genom att garantera nyemissionerna
av aktier och belåna sådana för aktieägar- 456
nas räkning. Efterhand kom verksamheten dock att utvidgas till ett övertagande
av tyngande kreditengagemang från de
krisdrabbade bankerna. Det var, kan man
säga, den tidens ”Securum”-lösning. Kassans uppgift sågs från början som tillfällig,
och meningen var att den skulle avvecklas
senast 1927. Så blev det nu inte. Krisen
blev djupare och långvarigare än manfrån
början haft klart för sig, och när man var
framme vid 1927, blev det nödvändigt att
förlänga dess verksamhet på obestämd
tid. I samband därmed utlöstes bankerna
från sitt delägarskap, och kassan blev en
helt statlig angelägenhet med utökade kapitaltillskott från statens sida.
”Til syvende og sist” förlorade kassan
inga stora pengar på sitt bankengagemang, dessa kunde efterhand avvecklas
utan nämnvärda förluster. Däremot gjorde den avsevärda förluster på de industriengagemang som hamnat i dess ägo
genom den nämnda avlyftningspolitiken.
När kassan slutligen mot slutet av 1930-
talet avvecklat dessa, beräknades dess
sammanlagda förluster ha uppgått till ca
100 Mkr. Det låter kanske inte mycket för
våra härdade öron, men om man multiplicerar siffran med 20 för att kompensera
för penningvärdets fall, och dessutom
ställer den i relation till den tidens mera
blygsamma statsbudget, så ser det strax
annorlunda ut.
Kassans verksamhet blev, om än kostsam, så dock helt framgångsrik i den meningen att genom dess insatser – parallellt med stödjande insatser från ett par av
storbankerna – några slutliga fallissemang i bankväsendet förhindrades och
förtroendet för de krisdrabbade bankerna kunde bevaras.
I två fall översteg dock rekonstruktiansbehoven under 1920-talets bankkris
Kreditkassans resurser, nämligen ifråga
om Lantmannabanken (sedermera omdöpt till Jordbrukarbanken) och Nordiska Handelsbanken (gemenligen kallad
Nordbanken, sedermera omdöpt till Gö-
teborgs Handelsbank). För att rädda dessa banker gick staten direkt in med avgö-
rande kapitaltillskott. Dessa banker kom
sedan att bli de statliga ägarengagemang i
affärsbankväsendet som 1948 omvandlades till Sveriges Kreditbank och sedan så
småningom kom att ta skepnaden av den
aktuella Nordbanken.
statens agerande till stöd för det privata bankväsendet under 1920-talets bankkris får inte uppfattas som om statsmaktema på den tiden – såsom nu är fallet –
påtagit sig något slags principiellt ansvar
för bankväsendets stabilitet. Det var väl
snarare ett slags pragmatiskt handlande,
där staten genom omständigheternas
tryck steg för steg drevs in i den ena stödaktionen efter den andra. Man såg sig
nödsakad att försöka avvärja en förtroendekris som kunde försätta hela bankvä-
sendet ur funktion med förödande konsekvenser för hela samhällsekonomin. Bidragande till beredvilligheten att komma
de krisdrabbade bankerna till hjälp var
säkert också, att man från statens sida
kände ett visst ekonomiskt-politiskt ansvar för vad som hänt. Krisens skärpa och
förhärjande konsekvenser berodde uppenbarligen på den deflationspolitik som
under dessa svåra år bedrevs i syfte att
återknyta den svenska kronan till guldmyntfoten vid den gamla guldpariteten.
Som finansminister Wohlin några år senare uttryckte saken inför riksdagen:
”På den tiden hade som bekant en betydande förändring av det svenska penningvärdet ägt rum, vartill statsmakterna på olika sätt medverkat. Denna deflation var som bekant en huvudorsak
till den kris som därefter följde, och redan i denna omständighet låg en uppfordran till statsmaktema att ingripa
vid de därefter inträffade bankfallissemangen.”
stödpolitiken blev dock inte fri från kritik. Särskilt när det gällde det statliga
övertagandet av Lantmannabanken gick
debattens vågor höga. Bland dem som tog
avstånd från regeringens agerande härvidlag var en sådan auktoritet i bankfrå-
gor som professor Sven Brisman.
Allmänna sparbankskraschen 1929
Mot decenniets slut kom sedan i ett mera
speciellt sammanhang nya anspråk att
ställas på statligt stöd till fallerande banker, nämligen i samband med den allmänna sparbankskraschen 1929.
De s k allmänna sparbankerna, ett tiotal spridda över hela landet, var en speciell typ av sparbanker, som speciellt
appellerade till småfolket och hade starkt
politiskt stöd från socialdemokratiskt
håll. De drog till sig inlåningsmedel med
hjälp av högre inlåningsräntor än som
eljest var gängse på marknaden, och placerade dess medel framför allt i fastighetskrediter. Under loppet av 1929 råkade flertalet av dessa sparbanker på obestånd. Det visade sig att deras utlåning
framför allt engagerats i ett hejdlöst, förlustbringande tomtjobberi i Stockholms
förorter. Dessutom hade stora summor
försnillats av sparbankernas ledande
män. Vid en utredning framkom, att de
457
aktuella förlustema uppgick till inte
mindre.än 60 % av deras utlåning. De fallerande sparbankerna hade 8i 000 insättare, som nu stod inför risken att förlora
det mesta av sina sparslantar.
I det läget ingrep regeringen och begärde bemyndigande av riksdagen att gottgöra insättarna för huvuddelen av förlusterna. I propositionen till riksdagen sade
finansminister Wohlin: ”synes det mig
knappast kunna undgås, att det allmänna
av billighetsskäl träder hjälpande emellan
i syfte att skydda insättamas intresse”.
Den här gången kunde man inte åberopa
något ekonomiskt-politiskt ansvar för vad
som skett eller risker för en utbredd förtroendekris, det var helt enkelt fråga om
grov misskötsel och falsarier. Ändå rådde
full enighet i riksdagen om statens plikt att
svara för fiolerna. När allt kom omkring
var det väl inget parti som ville riskera att
stöta sig med 88 000 potentiella väljare.
I den svåra finansiella kris som några år
senare drabbade Sverige i samband med
Kreugerkraschen och den ekonomiska
världsdepressionen i början av 1930-talet
var man likaså från statsmaktemas sida
redo att med olika åtgärder gripa in för att
garantera bankväsendets stabilitet. Finansiella insatser av någon större omfattning blev dock nödvändiga endast i ett
fall, nämligen stödet till skandinaviska
Banken på våren 1932. Till bankens förfogande ställdes då statliga stödkrediter
på sammanlagt 215 Mkr. Som Kreugerkoncernens största kreditgivare var banken starkt skakad av koncernens fallissemang. Även i denna situation var liksom i
1920-talets kris samhällsekonomiska
hänsyn avgörande för statens engagemang. Hade banken dragits med i kraschen hade konsekvenserna för svenskt
458
näringsliv och landets internationella finansiella relationer blivit förödande. Vad
det då gällde var att avvärja en likviditetskris, bankens solvens var egentligen inte
hotad. Inom några år kunde statskrediterna återbetalas, och banken förlorade till
slut ingenting på sina Kreugerkrediter,
som gällde på sikt sunda och livskraftiga
företag. Men situationen just i mars-april
1932 var onekligen elakartad, och att det
inte blev värre än det blev, får tillskrivas
ett mycket snabbt och energiskt ingripande från regeringens och riksbankens sida.
Förskonad från kriser
Sedan dess och ända fram till de allra senaste åren har de svenska finansmarknaderna varit förskonade från några kriser
av allvarlig och omfattande art. Det svenska bankväsendet har utvecklats i takt
med det långsiktiga ekonomiska framåtskridandet i vårt land, och framför allt har
det kunnat bygga upp sin finansiella styrka tack vare god räntabilitet och klok
reserveringspolitik. Internationellt sett
har vårt bank- och kreditväsen förvärvat
ett anseende för effektivitet och soliditet.
Under denna långa tid har förtroendet för
våra finansiella institutioner, vare sig det
gäller affärsbanker, sparbanker eller försäkringsbolag, aldrig varit rubbat.
Mot bakgrund av denna långa, bekymmersfria period av stabilitet och förtroende har den aktuella finanskrisen med dess
oerhörda djup och utbredning givit den
svenska allmänheten och finansmarknadens aktörer en svår psykologisk chock.
Kreditförlusterna har tomat upp sig, nått
nästan astronomiska proportioner. De
har inte bara äventyrat enskilda instituts
existens, utan har efterhand spritt sig till
hela det finansiella systemet, hotat detta
med kollaps. Vi har fått en smärtsam på-
minnelse om hur riskbemängd all bankrörelse i själva verket är, hur utsatt den är
för konjunkturernas växlingar, hur känslig den är för skiuftningar i den ekonomiska politiken. Och det är inte bara det
inhemska betalningssystemets trygghet
och kreditförsörjningen som står på spel.
Vi har också fått känna på, hur beroende
vi är av omvärldens förtroende för vårt
bankväsens stabilitet.
Här är inte platsen att analysera finanskrisens orsaker eller att spekulera över
dess fortsatta förlopp. Det är bara att
konstatera, att i det allvarliga läge som
uppstått, finns det ingen annan väg ur krisen än att staten på det sätt som nu sker
och som skett i tidigare skeden, träder in
som yttersta garant för bankväsendets
stabilitet. Sedan är det en annan sak på
vilka villkor detta skall ske och vilka förändringar i vårt bankväsens struktur en
sådan garanti på sikt kommer att kräva.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner