Print Friendly

Kulturpolitik – ett liberalt dilemma

Av Lars Anders Johansson | 25 januari 2013

Kristian Meisingset, Anna Katharina Fnn Matre, Aase Marthe J. Horrigmo
Kultur for kulturens skyld: Skisse til en liberal kulturpolitikk
Civita 2012

Att formulera en liberal kulturpolitik är inte det lättaste. Det första en liberal måste fråga sig är om politiken ska syssla med kultur överhuvudtaget. Det finns åtskilliga skäl att svara nej på den frågan. Det viktigaste handlar om maktdelning: det är något djupt osunt över ett samhälle där makten över tänkandet vilar i samma händer som förfogar över gevären. Det är inte för inte som totalitära regimer alltid ser till att bemäktiga sig kontroll över kulturlivet bland det första de gör. Kontroll över kulturen innebär kontroll över tanken.

Ytterligare en invändning som gäller kulturen såväl som en lång rad andra samhällsområden handlar om huruvida det offentliga verkligen är den bästa leverantören av vad som efterfrågas. Finns det verkligen några belägg för att offentligfinansierad kultur håller högre kvalitet eller når ut till fler än vad den privatfinansierade kulturen gör? Lever kulturpolitiken ens upp till sina högtravande målsättningar?

Kulturpolitik i vid bemärkelse är ingenting nytt i Sverige. Flera av våra tunga kulturinstitutioner grundades redan på 1700-talet av Gustav III: Dramaten, Svenska Akademien och Kungliga Operan för att nämna några som fortfarande spelar roll i svenskt kulturliv. Kulturpolitik som eget avgränsat politikområde är emellertid en sentida uppfinning som fick sitt svenska genombrott i och med den stora kulturpolitiska reformen 1974. En särskild kulturminister med eget departement fick Sverige först 1991 i form av Birgit Friggebo (FP) i Carl Bildts regering.

Den moderna kulturpolitiken är i sin svenska tappning i allt väsentligt ett bar av 1960- och 70-talens vänsterradikalism. Medan vi på de flesta övriga samhällsområden har övergivit det radikala 70-talets samhällsanalys tycks tiden ha stannat inom stora delar av den offentligt finansierade kultursektorn. En förklaring till detta torde vara att eftersom 1974-års kulturpolitik till stor del fokuserade på utövarna av konstnärliga verksamheter blev dess konsekvens framväxten av en samhällsgrupp författare och konstnärer försörjda av och således lojala mot staten och redo att föra ut dess budskap och samtidigt slå vakt om sina egna ekonomiska intressen. För en kultursektor som vant sig vid att försörjas av det offentliga är det självklart att vilja bevara den rådande ordningen. Frågan är om det är gynnsamt för någon annan.

I Norge är situationen delvis annorlunda än i Sverige, till följd av tiden under dansk och svensk överhöghet och den tyska ockupationen under andra världskriget som kommit att ge den norska kulturpolitiken en mer kulturkonservativ och nationalistisk prägel. Det är först under de senare decennierna som modernismen och dess avnämare i form av postmodernismen fått bredare genomslag i norsk kulturpolitik, till skillnad från Sverige där modernismen redan på 30-talet av socialdemokraterna upphöjdes till estetisk överideologi för hela samhället.

Den svenska borgerligheten har haft ett ambivalent förhållande till kulturpolitiken. Fram till 1969 motsatte sig Högerpartiet, sedermera Moderata samlingspartiet, varje tanke på statlig inblandning på kulturområdet. Socialliberala Folkpartiet var mer aktivistiskt inställda. Vid tiden för 70-talets stora kulturpolitiska reform hade emellertid samtliga borgerliga partier influerats av den radikala vänstervåg som svepte över västvärlden och inget motsatte sig den nya socialdemokratiska kulturpolitiken.

Sedan dess har inte mycket hänt Den nuvarande borgerliga regeringen genomförde en kulturpolitisk reform 2009 vars största avtryck är den så kallade samverkansmodellen, (eller ”portföljmodellen” och ”koffertmodellen” som den också kallas) som i korthet innebär att beslutsmakten över en del av de statliga kulturmedlen flyttas ut till regionerna. Någon egentlig kursändring för kulturpolitiken har emellertid inte anträtts trots 6 år med borgerligt styre. Grunden från 1974 ligger alltjämt fast.

Vad skulle då en liberal kulturpolitik innebära? Några som gjort sig på ett seriöst försök att skissa utkanterna av en sådan bortom kategoriska avfärdanden som ”lägg ned kulturdepartementet” är norrmännen Kristian Meisingset, tidigare kulturredaktör för tidskriften Minerva, hans efterträdare på posten Anna Katharina Fonn Matre och Aase Marthe J. Horrigmo. På uppdrag av tankesmedjan Civita har de skrivit boken ”Kultur for kulturens skyld. Skisse til en liberal kulturpolitikk.”

Boken utgör en seriös ansträngning att dra upp riktlinjerna för en alternativ inriktning för den förda politiken, utifrån borgerliga utgångspunkter istället för socialistiska. Den är inget ideologiskt manifest och redan i inledningen klargör man att utgångspunkten kanske inte är strikt liberal trots allt. Man vill till exempel inte minska det offentliga stödet till kulturlivet. Kanske är det av taktiska skäl man undviker att ta ställning i denna pikanta men relevanta fråga: den som förespråkar nedskärningar i den offentliga kulturbudgeten tenderar att avfärdas som nyliberal och upphöra att tas på allvar.

Mer problematiskt är att författarna svävar på målet i den helt centrala frågan om varför det offentliga överhuvudtaget ska stötta kultur. Man menar att det är omöjligt att ge ett uttömmande svar på denna fråga. Bokens titel, kultur för dess egen skull, får ge en fingervisning om vad det är författarna efterlyser: en kulturpolitik som sätter kulturen själv i centrum snarare än gör den till redskap för andra politiska, ekonomiska och sociala syften.

Som utgångspunkt för resonemangen uppställer man 9 principer på vilka man vill att den nya kulturpolitiken ska grundas: Kvalitet, Maktspridning, Marknadsmisslyckanden, Privata pengar, Effektvitet, mindre välfärd, mindre näringspolitik, mindre instrumentalisering och mindre nationalkonservatism.
Det mesta verkar vid första påseendet rimligt och lovvärt men resonemangen haltar eftersom det ofta saknas ordentliga diskussioner om de begrepp som används. Särskilt angeläget är detta när det kommer till frågan om vad som är kulturell kvalitet och vem som ska definiera detta.

Man skriver att det offentliga bör satsa på att stötta kvalitetskultur som inte bär sig på den kommersiella marknaden, och att kultureliten ska få större inflytande över bedömningarna av vad som håller kulturell kvalitet. Vad som konstituerar denna kulturelit förklaras dock inte. Man säger sig vilja lägga vikt vid ”experternas bedömningar inom egna fält” men resonerar inte kring vem som betraktas som expert och inte.

Man skulle kunna se författarnas förslag som en omläggning av norsk kulturpolitik i mer brittisk riktning. I Storbritannien har traditionellt det offentliga stödet till kulturlivet varit ytterst begränsat. Fram tills nyligen saknade Storbritannien ett kulturdepartement, offentlig kulturpolitik utövades istället via British Arts council, direkt underställt parlamentet och i stor utsträckning autonomt i förhållande till politiken.

Det brittiska kulturrådets verksamhet har dessutom i hög grad saknat de sociala och demokratiserande ambitioner som präglat de nordiska ländernas kulturpolitik och istället fördelat sina medel enligt del elitistiska principen ”few but roses” – något som torde tilltala den norska författartrojkan. På senare tid har emellertid den brittiska kulturpolitiken alltmer kommit att närma sig den nordiska modellen, bland annat genom inrättandet av ett särskilt kulturdepartement med egen minister.

Kultur for kulturens skyld levererar inga färdiga svar på hur kulturpolitiken ska kunna utformas och är inte heller någon brinnande ideologisk pamflett, men den utgör ett utmärkt avstamp för en fortsatt diskussion om frågor som alltför ofta negligeras i den politiska debatten på ett område vars övergripande inriktning sällan ifrågasätts. En borgerlig regering måste våga ta strid för borgerliga perspektiv också på detta viktiga men förbisedda politikområde.

Lars Anders Johansson är kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro och medlem i Svensk Tidskrifts redaktion.

Artikeln har tidigare publicerats i den norska tidskriften Minerva.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner