Print Friendly

Kubakrisen

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KUBAKRISEN
FIDEL CASTRO företer, har det sagts,
många likheter med Hitler. Det är
fråga om samma hysteri, samma
brist på genomtänkt program, samma sinne för oratoriska effekter.
Vulgärnationalismen har de gemensamt liksom förmågan att koncentrera aggressionerna mot ett särskilt objekt – vad antisemitismen
var för Hitler är antiyanquiismen
för Castro. Fanatismen i castroismen, manifesterad i slagordet »Patria o Muerte! Venceramos! » – fosterlandet eller döden, vi skall segra – i förening med dess dragningskraft på de latinamerikanska
folken gjorde den förvisso redan
från början till en särdeles obehaglig företeelse på västra halvklotet.
Men först då Castro kastade masken, och det klart utsades att castroismen utgör en variant av världskommunismen blev den direkt farlig för USA :s och den fria världens
säkerhet. Alltsedan den öppna brytningen med USA och Sovjetunionens alltmera omfattande stöd –
särskilt på det militära området
– åt den kubanske diktatorn har
utvecklingen stadigt pekat i riktning mot en urladdning. Frågan
var endast, när det spända förhållandet skulle övergå i en akut kris.
Till en början låg det otvivelaktigt nära till hands att i Kubakrisen se ett samband med det amerikanska valet. Denna uppfattning
fick ytterligare näring genom den
republikanska propagandan. President Kennedys ämbetsperiod hade
dittills utmärkts av återhållsamhet
mot såväl Chrusjtjov som Castro.
Vad annat än partitaktiska skäl
kunde förmå honom att helt plötsligt ändra kurs? Samtidigt tedde
det sig dock förbryllande att Kennedy enbart av omsorg om det egna
partiet skulle vara beredd inte blott
att företa så ytterligt drastiska åtgärder att de mycket väl kunde leda
till världskrig utan också åsidosatte
folkrätten. Han underlät till och
med att först dra frågan inför FN.
Detta rimmade illa med den tidigare amerikanska politiken.
Vad som hittills blivit bekantgjort tyder emellertid på att det var
synnerligen allvarliga motiv som
förmådde Kennedy att handla. Den
amerikanska underrättelsetjänsten
hade fått full vetskap om att det
rådde en febril verksamhet på
Kuba för att färdigställa baser, varifrån vätebombsladdade raketer
skulle kunna nå vitala mål i hjärtat av USA och på västra halvklotet överhuvudtaget. Och vad mera
var, ett stort antal ryska fartyg var
·:
432
i färd med att skeppa över de för
USA bokstavligen talat livsfarliga
vapnen till Kuba. I den situationen
bedömdes det vara omöjligt att ta
omvägen över FN och riskera den
tidsutdräkt som därav skulle bli
följden. I stället valde Kennedy att
slå till omedelbart trots de risker
som var förknippade med ett så-
dant handlingssätt. Därmed förvå-
nade han inte minst ryssarna som
knappast torde ha varit beredda på
en sådan fasthet och beslutsamhet
från den amerikanske presidentens
sida. Om detta vittnar till fullo det
sovjetryska agerandet. Knappt hade
Sovjetambassadören Sorin i FN :s
säkerhetsråd förnekat existensen
av det ryska hotet förrän Chrusjtjov
öppet medgav att ett sådant verkligen fanns och samtidigt föreslog
en kohandel, de ryska Kubabaserna
mot de amerikanska i Turkiet. Så
följde upplösningen av dramats
första akt – Sovjets fullständiga
kapitulation och löfte att montera
ned och transportera hem »de offensiva vapnen» på Kuba.
Vad föranledde Chrusjtjov att så
snabbt slå till reträtt? Sannolikt
har man från rysk sida aldrig med
oblandad förtjusning sett på sin
kubanske allierade. Hans oberäknelighet har varit en sida av saken.
Men av än större betydelse torde
det förhållandet ha varit att ryssarna i och med sitt kubanska äventyr på allvar konfronterades med
en kolonialmakts alla svårlösta
problem. De utdragna förbindelselinjerna innebär att den ryska positionen på Kuba är svag – om
USA sätter hårt mot hårt. Det förefaller troligt att man från rysk sida
räknat med att kunna ta president
Kennedy med överraskning
denne skulle sedan baserna väl
färdigställts och utrustats ha ställts
inför ett fullbordat och synnerligen
obehagligt faktum. Utpressningen
kunde ha börjat. En viss underskattning – måhända emanerande
från Chrusjtjovs möte med Kennedy i Wien 1961 – av den amerikanske ledaren kan ha spelat in.
Ställd inför Kennedys beslutsamhet föredrog dock Chrusjtjov att
ge vika, men knappast i första
rummet på grund av ovedersägligheten i den amerikanska bevisningen utan fastmera därför att
man på rysk sida till varje pris
ville undvika att betydelsefulla militära hemligheter kom till amerikansk kännedom, inte minst hemligheten med drivmedlet till de ryska raketerna. På så sätt kan förklaras såväl Chrusjtjovs snabba order
till vissa av de Kubadestinerade
ryska fartygen att ändra kurs –
något som först väckte världens
uppmärksamhet på det sjuka i Sovjets sak – som den överraskande
villigheten att dra tillbaka kärnvapnen från den kubanska positionen.
Även om FN till en början kom
att åsidosättas av USA till följd av
den hårda nödvändigheten att agera snabbt, har organisationen likväl
kommit att spela en väsentlig roll
för att dämpa krisen. Visserligen
saknar FN helt möjlighet att bilägga konflikter mellan stormakter
i en situation, då dess medverkan
ej anses önskvärd eller när de agerande är beredda att ta ett krig.
Vid olika tillfällen har världsorganisationen också på grund av trycket från östblocket och de afroasiatiska staterna kommit att tjäna tvivelaktiga syften. Den karibiska
konflikten visar dock hur FN kan
ha sitt värde som fredsbevarande
faktor. En stormakt kan som Sovjetunionen i Kubakrisen använda
världsorganisationen för att i en
världskonflikt minska eller maskera den prestigeförlust som en reträtt innebär. Genom FN kan en
förlorare rädda ansiktet.
Sedan FN :s generalsekreterare
U Thant direkt förhandlat med
Castro om de ryska basernas avveckling, har Kubakrisen gått in i
sin andra fas, och den kubanske
diktatorn har beretts ett säkerligen
efterlängtat tillfälle att agera direkt. Att under krisens förlopp enbart ha utgjort en bricka i spelet
mellan öst och väst måste ha varit
en för Castro föga tilltalande position. Han har inte försuttit sin
chans utan omedelbart upprepat
sina tidigare krav på en utrymning
av den amerikanska Guantanamobasen. Denna, som till följd av ett
~vtal från 1903, bekräftat 1934, arrenderas av USA till det facila priset av 3 386 dollars per år, omfattar
visserligen den bästa hamnen i Karibiska sjön men har under senare
tid otvivelaktigt fått en avsevärt
433
minskad militär betydelse. Castros
bästa kort är att han kan strypa
vattentillförseln till basen. Av prestigeskäl – om inte annat – lär
dock USA inte vara berett att släppa
ifrån sig Guantanamo i första taget. Det återstår emellertid att se
om inte Castro, eventuellt med benäget bistånd av ryssarna kommer
att ställa till åtskilliga svårigheter
vad gäller den praktiska lösningen
av Kubakrisen.
Det har på sina håll gjorts gällande att USA trots allt inte nått
sitt väsentligaste mål, att bringa
Castroregimen på fall, och att i realiteten kommunistblocket inhöstat
betydande vinster genom att dokumentera sin »fredsvilja» och genom Kennedys löfte att inte invadera Kuba. Det torde dock allvarligt kunna ifrågasättas om Kennedy någonsin varit beredd att gå så
långt som till en formlig invasion
av Kuba. Mycket tyder på motsatsen – inte minst den good-willförlust som därigenom kunde förväntas ha blivit följden i Latinamerika. Däremot har USA tvivelsutan
varit fullt berett att med ett blixtangrepp från luften slå ut de hotande baserna.
Den stora vinsten för USA ligger
i de latinamerikanska staternas totala uppslutning kring den amerikanska politiken mot Castro. Sedan
denne avslöjats som en rysk marionett och kärnvapenhotet mot både
Nord- och Sydamerika till fullo dokumenterats kan det antas att
Castros position i Latinamerika för- 434
svagats högst avsevärt. Hans alltmera ohöljda nationalism och försök att framställa sig själv som en
latinamerikansk Nasser torde ha
lett till ökad eftertänksamhet på
många håll. De påbjudna terrorhandlingarna på den sydamerikanska kontinenten har knappast heller varit Kubadiktatorn till hjälp,
lika litet som tidigare hans krassa
spekulation i människoliv, då han
förklarade sig beredd att utväxla
fångarna från invasionsstyrkan på
våren 1961 mot amerikanska jordbruksmaskiner. Det kan förutsättas att åtskilliga av Castros tidigare
sympatisörer nu ställer sig positiva
till de beslutsamma åtgärder som
hans förre gynnare och vän, presidenten Betancourt i Venezuela, fö-
retagit såväl mot kommunismen i
allmänhet som mot castroismen i
synnerhet. Genom att alltmera isolera Castros Kuba från det övriga
Latinamerika har den amerikanska politiken otvivelaktigt vunnit
ett väsentligt syfte. Det betyder då
mindre, om Castroregimen genom
sin hänsynslösa terror tills vidare
kan fortsätta att behärska Kuba,
allt likväl beroende av östblockets
vilja att stödja den bankruttmässiga ekonomien.
Icke utan skäl kan det förväntas
att händelserna kring Kubakrisen
inte bara stärkt Kennedys ställning
i inrikespolitiskt avseende utan
också såväl hans som USA :s position i Latinamerika och därmed
också i världspolitiken. Trots allt
finns det anledning att hoppas att
det amerikanska initiativ som blivit känt under beteckningen »Alianza para el Progreso» – framstegsalliansen – skall kunna förverkligas. Vid sidan av det kubanska äventyret har Sovjetunionen
också att brottas med den indiskkinesiska konflikten, vilken sannerligen inte kunde ha kommit
olägligare för Chrusjtjov. Man frå-
gar sig därför inte utan oro vilka
aktioner som kommer att företas
från Kreml för att förhindra att initiativet alltmera glider över till
västmakterna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner