Print Friendly

Kritiken mot Sveriges radio

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Kritiken mot Sveriges Radio
Vem är i dag Sveriges mäktigaste man?
Knappast hr Palme. Han fluktuerar som
en kork på den politiska taktikens vågor.
Knappast hr Sträng. Han flyter trögt med
i konjunkturens ström- esomoftast indragen i bakvatten.
Den ekonomiskt och i rikspolitiken verkligt mäktige är givetvis Arbetsmarknadsstyrelsens chef, generaldirektör Bertil Olsson. Genom hans händer går milliarder.
De fördelas därtill på ett så personligt
sätt, att hr Olsson i sin ämbetsutövning
mer påminner om forna tiders upplysta
despoter än om en generaldirektör med
styrelse och allt i dagens demokratiska
Sverige. Lågkonjunkturen har ökat denne
obestridligen mycket duglige herres makt.
Regeringen satsar mera på selektiva åtgärder än på generellt konjunkturstimulerande. Det betyder än större anslag till
AMS och vidgat utrymme för Bertil Olssons maktutövning.
Det kan alltså vara skäl att lyssna noga
när en så inflytelserik person i det socialistiska etablissemanget tager till orda, och
alldeles särskilt då ordalagen blir expressiva.
Vi får inte vederhäftig information genom statligt ägda massmedia, sade han
nyligen i tidskriften Marknaden. »Inte
ens ägarna (sic!), de styrande, utövar
något inflytande över vad som sänds, utan
det är en producent, en här och en där,
som är sig själv och kanske ser att han
kan tjäna pengar på det.» Han tyckte att
»det hela har urartat» och såg i konkurrerande massmedia enda botemedlet mot att
»en enskild producent på Sveriges Radio
har fullkomlig makt att informera människor om vad som helst som han tycker
lämpligt». Som detta inte räckte tillfogades: »Även lögner får de föra till torgs
utan att samhället, demokratin, har någon
möjlighet att gripa in.»
Släktingarna till August Lindberg, LO:s
ledande man på 1930-talet, han som på
den fackliga sidan förde saltsjöbadsavtalet i hamn, nickar förmodligen instämmande. Vem minns inte hur en ökänd
vänsterfanatiker fick producera ett program i TV, där helnykteristen August
Lindberg framställdes som en fyllkaja, så
berusad att han skrev under saltsjöbadsavtalet i tron att det var en krognota. Den
förljugna bilden av honom presenterades
för hela svenska folket på god sändningstid. Så skall historia skrivas, menar näm~
ligen den vänsterextremistiska kamarilla
som driver sitt spel i Sveriges Radios korridorer. Den infiltrerar på otaliga sätt
verksamheten, och särskilt försöker den
få fram program som kan få
tande effekt genom att skapa förakt
det demokratiska samhällets institutioner.
Härtill hör också att förlöjliga allt
alla i svensk historisk tradition. Och vänsterfanatikerna får sin vilja fram. Ingen
vågar eller orkar kontrollera dem.
Så långt kan man ge hr Olsson rätt.
Men han kunde med fördel ha tillagt,
det stora flertalet producenter och
nistratörer i Sveriges Radio är
yrkesfolk, som ärligt strävar efter att
valta sitt stora ansvar på ett korrekt
Felet ligger, som Svenska Dagbladet
pekat, i att ledningen för Sveriges
– alltså radiochef och styrelse – inte ser
till att de direktiv statsmakterna en gång
utfärdat blir följda. Denna passivitet lämnar fältet fritt för vänsterkamarillans intriger och målmedvetna infiltration i programmen.
Hur har ett sådant tillstånd kunnat uppkomma? Först och kanske främst: när televisionen snabbt skulle byggas upp fick
man en politisk snedvridning – en slagsida åt vänster – redan från början. Det
ligger i sakens natur att rekryteringsunderlaget till stor del utgjordes av filmmän,
författare och artister med vänsteråskådning eller åtminstone med kulturradikal
läggning. Deras yrkesmiljö och professionella uppgifter inbjuder till sådan samhälls- och kultursyn. Det är i och för sig
ingen olycka; tvärtom torde även många
politiskt konservativa ha svårt att föreställa sig en övervägande kulturkonservativ
film, författar- och artistvärld annat än
med påtagliga ~änslor av olust! Men vid
TV:s tillkomst blev det en olycka för Sveriges Radio, och den förvärrades genom
vänsterextremismens inflytande inom opi- 61
nionsbildningen överhuvudtaget. »Paradisets barn» är impulsiva och lättledda –
det insåg de kallt räknande huvuden, som
låg bakom vänsterextremismens framgångar. Alltså gjorde de stora ansträngningar
att erövra en position inom vårt viktigaste
massmedium TV, där så många för tidsandan känsliga människor kunde lockas
att bli redskap. Vad som sedan varit och
är styrd konspiration och vad spontant
uttryck för en allmänt desorienterad kulturradikalism, är omöjligt att avgöra utifrån.
Fenomenet – den extremistiska vänsterinfiltrationen i TV och därmed· vänstervridningen av massmediets yttre verkningar – finns där. Problemet hur en verkligt
demokratisk och opartiskt fungerande TV
skall skapas finns också. Bertil Olssons högljudda om ock något oartikulerade kritik
kanske bidrager till att både regeringen
och radiomyndigheterna engagerar sig för
att lösa det. Om så inte sker, är det tro~
ligt att krav på strängare juridisk kontroll
och effektivare administrativa metoder
kommer att vinna allmänt politiskt gehör.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner