Print Friendly

Kristian Gerner, Stefan Hedlund; Slutet på en epok

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISTIAN GERNER
STEFAN HEDLUND:
Slutet på en epok?
Ännu finns det inte någon konkret verklighet bakom det
sovjetiska talet om ekonomiska
reformer, konstaterar Kristian
Gerner och Stefan Hedlund i
denna artikel vars fortsättning
publiceras i nummer 9187 av
SvT.
De gör en grundlig jämförelse
av de ekonomiska reformprocesserna i Sovjet respektie
Ungern och uppmärksammar
särskilt några centrala moment,
som de menar att svenska
massmedia och svensk
öststatsdebatt helt har missat.
Kristian Gerner är fil dr i historia
och Stefan Hedlund i nationalekonomi.
E
konomiska reformer inom der s k
Östblocket har länge varit föremål
för spekulationer och intresse från
olika media i Väst, och efter Gorbatjevs
tillträde i Kreml har detta intresse i vissa
avseenden antagit i det närmaste euforiska drag. Skicklig sovjetisk marknadsfö-
ring har skapat en bild av Gorbatjevs person, och av en ”omstrukturering” av den
sovjetiska ekonomin och det sovjetiska
samhället, som måste karakteriseras som
i betydlig grad tillrättalagd, för konsumtion i Väst. Även tämligen obetydliga tilldragelser, och t o m sådant som ingalunda är nytt, slås regelbundet upp som stora
nyheter och framsteg.
Samtidigt behandlas händelser i den
ungerska ekonomin med en påfallande
liknöjdhet, trots att det där – lika regelbundet- inträffar händelser som kan lära
oss mycket om såväl den socialistiska
ekonomins funktionssätt, som om dess
mottaglighet för olika reformförsök. Av
någon anledning tycks det i Väst ha bildats en uppfattning av den ungerska ekonomin som ett framgångsrikt fullbordat
experiment, som vi kanske inte har så
mycket mer att lära av. Paradoxalt nog
pekar dessutom det för närvarande allt
starkare intresse som från sovjetisk sida
visas för den ungerska reformprocessen
på att man kanske även i Moskva har tagit
till sig denna bild av ungersk framgång,
som tyvärr har mycket lite med verkligheten att göra.
Ungern har under lång tid haft prägel
av Östblockets egen ”reformverkstad”, en
prägel som ofts har tagits som förklaring
till att Sovjet har tolererat de kätterska inslag av marknadsmekanismer som har
fyllt ungerska butiker med konsumtionsvaror, och som i ungerska städer har skapat ett gatuliv av klart västligt snitt. Under
Gobatjevs tid vid makten har det sovjetiska intresset emellertid börjat bli påtagligt
närgånget, och detta aktualiserar två
mycket intressanta frågor, vilka skall bli
föremål för diskussion i denna artikel.
För det första kan man på goda grunder misstänka, att intresset för Ungern –
och för all del även för DDR och andra
Öststater som eventuellt kan ha något att
lära ut – pekar på att man hemma iKreml
har svårt för att bestämma sig för vad som
egentligen skall komma att ingå i de radikala ekonomiska reformer som vissa
massmedia i Väst redan tycks uppfatta
som genomförda. Denna fråga skall vi
söka besvara genom att dels peka på hur
lite som faktiskt har gjorts, bakom den
pastellfärgade propagandafasaden, och
dels antyda att pannorna i sovjetiska ekonomkretsar fortfarande tycks ligga i djupa
veck beträffande den framtida utvecklingen.
För det andra kan man på lika goda
grunder ställa sig frågan, vem det egentligen är som har lärt vad av den snart tjugo
år gamla ungerska reformprocessen. Som
särskilt paradoxalt framstår nämligen att
Sovjet tycks förbereda sig på att överta en
reformmodell som nu – efter snart ~ugo
år av långt ifrån bekymmersfri drift – är
på väg att dömas ut av en i stort sett enig
ungersk ekonomkår. I ett historiskt perspektiv ligger det en grym ödets ironi i att
den Sovjetunion som för snart fyra decennier sedan till de ”befriade” öststaterna
”sålde” en ekonomisk modell, som några
år senare kom att dömas ut av Chrusjtjev,
nu är på väg att ”återköpa” en likaledes
utdömd modell. Liksom Ryssland många
gånger tidigare, tycks Sovjet nu vara på
väg att än en gång med dov duns sätta sig
455
på historiens efterkälke.
Kanske viktigast av allt, i detta sammanhang, är att Gorbatjev genom sitt tal
om de egna behoven av radikal ekonomisk reform, i kombination med en öppen uppskattning av den numera ”avlagda” ungerska reformmodellen, skapar en
legitimitet för Ungern att gå ännu längre.
Allt tydligare tecken pekar på att ungrarna nu tycks förbereda sig på att – i ett
snabbt drag – krypa under det stängsel
som omgärdar den s k socialistiska gemenskapen. I detta perspektiv spelar
Kreml ett högt spel i två avseenden. Inte
nog med att den egna reformprocessen
kan komma att gå i ett rejält baklås, det
finns dessutom en risk att man, när eftertankens kranka blekhet börjar infinna sig,
kan tvingas inse att vissa av de ”socialistiska bröderna” har sålt sig till Väst.
Denna senare spekulation är givetvis
av något kontroversiellt slag, och vi skall
därför börja vår argumentation på just
denna punkt. I juninumret av den ansedda ungerska ekonomiska månadstidskriften Közgazdasagi szemle publicerades
nämligen en analys av den ungerska ekonomins nuvarande situation, och av resultatet av den ungerska reformprocessen,
som närmast för tankarna till de rekommendationer IMF brukar utfärda för konkursmässiga U-länder. Mot denna bakgrund framstår Gorba~evs yviga och välpublicerade reformretorik som högst
blygsam till sitt innehåll, och det finns all
anledning att varna för överdrivna förväntningar.
En ny kurs för reformprocessen
Den rapport på vilken vi skall bygga
mycket av vår argumentation beställdes
456
ursprungligen av den ”patriotiska fronten”, dvs av den paraplyorganisation som
– under kommunistpartiets ledning –
förenar de olika politiska partier som är
representerade i det ungerska parlamentet, och den har utförts av fem namnkunniga ungerska ekonomer, under ledning
av Laszlo Antal, som är chef för finansdepartementets ekonomiska institut.
Även om rapporten formellt presenteras
som författarnas personliga åsikter torde
det således knappast råda någon tvekan
om att vi rör oss på allra högsta officiella
nivå. Det bör kanske också påpekas att
det verkligt spännande i sammanhanget
ligger inte så mycket i det som sägs som i
att det, efter månader av diskussion och
beslutsvånda, faktiskt har publicerats, i en
officiell ungersk tidskrift.
Den som under en längre tid har följt
vad som sagts i Ungern, officiellt såväl
som ”mellan raderna”, känner förvisso
igen många av de framförda tankegångarna, och man får onekerligen ett intryck av
att det aktuella budskapet utgör ett slags
syntes av vad som under en rad år sagts
och tänkts av allt oroligare ungerska ekonomer. Detta förtar dock på intet sätt det
intryck som förmedlas av det tryckta ordet. Budskapet utgör nämligen- milt sagt
– politisk dynamit, i ett ungerskt såväl
som i ett sovjetiskt perspektiv.
Rapporten inleder med att måla upp en
bild av en ekonomi i djup kris. Obeslutsamhet och politiska skygglappar hotar
att få allvarliga konsekvenser redan inom
en tidsrymd av tre-fyra år. Denna bild torde i dagens Ungern vara föga kontroversiell.
Därefter fortsätter man med att analysera orsakerna till krisen, och här börjar
läsarens ögonbryn sakta höja sig. Trots att
den ungerska ekonomiska politiken under sjuttiotalet drabbades av en rad ”oförtjänta” bakslag, i form av yttre opåverkbara händelser som t ex oljekrisen, tvekar
man inte att slå fast att de verkliga orsakerna till krisen står att söka internt, i
form av en frånvaro av perspektiv och en
bristande vilja till anpassning. Detta konstaterande skall ses mot bakgrund av att
den ”Nya Ekonomiska Mekanism”
(NEM) som infördes i januari 1968 får
alla andra socialistiska reformförsök att
förblekna. Här avskaffades nämligen alla
tvingande planmål, vinstmaximering gjordes till företagens ledstjärna, ett kraftigt
utökat spelrum gavs privata och kooperativa initiativ, och stark tonvikt lades vid
behovet av att anpassa den ungerska ekonomin till världsmarknadens krav. Ändå
karakteriserar man nu NEM som en konsekvent genomförd men felaktigt utformad
politik.
Häri ligger ett mycket viktigt budskap
för alla tilltänkta socialistiska reformatorer. De ungerska ekonomerna menar
nämligen att NEM misslyckades just därför att det inte gick tillräckligt långt. Avgörande misstag var att man inte samtidigt skrotade den ekonomiska byråkrati
som tidigare haft ansvar för den
ekonomiska planeringen, att man behöll
den centrala kontrollen över stora strukturpåverkande investeringar, samt att
man inte hade mod att konfrontera
marknadsmekanismens krav på konkurser och arbetslöshet som saneringsinstrument.
Som en konsekvens härav inleddes efter redan tre-fyra år vad man nu kallar en
”motreformation”, dvs ett aktivt krypskytte från byråkrater, fackföreningsledare och konservativa företagsledare, som
ansåg vattnet vara för kallt i marknadsbassängen. Den slutsats som – mycket
explicit – dras är att man inte kan blanda
plan och marknad, utan att man helt enkelt måste bestämma sig för antingen
eller, och därefter konsekvent hålla sig till
den valda modellens spelregler. Att försöka låna ”lite grand” marknad, genom
partiell decentralisering och ”frihet under
kontroll”, kan endast leda till störningar i
den centrala planeringens nedre delar,
samtidigt som potentiella effektivitetsvinster blockeras i byråkratins mellannivåer, där de gamla spelreglerna fortfarande gäller.
Denna uppfattning, av den ”tredje vä-
gens” oframkomlighet, framstår också i
synnerligen bjärt belysning då rapportens
författare övergår till att presentera sitt
recept för tillfrisknande. Den ”röda” trå-
den här är nämligen en total utrensningav
alla kvarvarande rester av en socialistisk
ekonomi. Som utgångsbud kräver man ett
återupptagande av samtliga 1968 års
principer, och till detta läggs en rad extra
krav, vilka mycket tydligt för tankarna till
det senaste decenniets nyliberala ekonomiska budskap i Väst, samtidigt som de –
lika tydligt – illustrerar att majoriteten av
dagens tongivande ungerska ekonomer
knappast har fått sin utbildning vid Moskva-universitetets ekonomiska fakultet.
På det rent ekonomiska området krä-
ver man – i Milton Friedmans anda – att
den administrativa kontrollen över ekonomin helt skall ersättas av monetär kontroll, dvs av normer för penningmängdens expansion, vidare att de stora statliga monopolföretagen skall brytas ned och
tvingas till konkurrens, att blandade ägandeformer – med bl a helt privata
aktiebolag – skall införas, att aktier i post
457
och järnvägar skall säljas till allmänheten,
att avtalsfrihet skall råda mellan olika
företag på marknaden, att den nuvarande
sparkassans monopol skall avskaffas och
en pluralistisk kapitalmarknad inrättas,
osv, osv. På det internationella planet krä-
ver man, slutligen, devalveringar och auktioner på hårdvaluta, i kombination med
dunkla formuleringar som möjligen kan
tolkas som någon form av EG-anslutning.
Kontentan kan således sägas vara att man
vill ha riktiga pengar, en riktig kapitalmarknad, riktiga företag, och en riktig
skatte- och finanspolitik. Helt explicit talar man om dagens situation som slutetpå
en epok.
Att kalla denna kravlista radikal torde
– i sammanhanget – utgöra århundradets underdrift, men ändå förbleknar
även denna lista i jämförelse med de krav
som ställs på förändringar i den politiska
och sociala sfären. Mest framträdande
här är åsikten, att det politiska systemet
måste anpassas till marknadsekonomins
krav, dvs fria intresseorganisationer, en
öppen samhällsdebatt, och fraktionsbildning inom kommunistpartiet (dvs ipraktiken ett reellt flerpartisystem). Som lika
radikalt framstår kravet, och den sociala
miljön i samhället måste förändras i riktning mot en ökad uppskattning av privat
företagsamhet och risktagande, samt att
man måste förbereda sig på den betydande inkomstomfördelning som måste följa
då marknadens ”hårda” spelregler, med
konkurser och arbetslöshet, ersätter socialismens ”mjuka” vardag, med garanterad sysselsättning och dåliga sanktion&-
möjligheter.
Det som i ett helhetsperspektiv framstår som mest intressant är dessutom intrycket av att man har mycket bråttom.
458
Det krävs således att partiet omedelbart
måste ta stälning, att parlamentet snarast
skall sammankallas, och att nödvändig
lagstiftning måste drivas igenom på mycket kort varsel. Anledningen till brådskan
är givetvis inte bara den egna ekonomiska
krisen, utan i kanske än högre grad oron
att den sovjetiska reformprocessen skall
få ett snöpligt slut, och att toleransen med
”broderländernas” reformer därmed
även skall vara över.
Mycket väsen för lite ull
Om vi nu övergår från dessa onekligen radikala ungerska reformförslag, till de radikala ekonomiska reformer som under
Michail Gorbatjevs ledarskap antas hålla
på att ”omstruktera” Sovjetunionen,
drabbas man omedelbart av en viss förvirring, ty vad är det egentligen som har
gjorts – rent konkret?
Överst på listan över spektakulära åtgärder står narturligtvis den nykterhetskampanj som inleddes redan under Andropov, och som under Gorbatjev har fått
ett synnerligen kraftfullt innehåll. Inte nog
med att den officiella produktionen av
alkohol har skurits ned kraftigt, man har
även radikalt minskat antalet utminuteringsställen, och förbjudit såväl servering
av sprit på restaurang före klockan 14:00,
som försäljning i butik före klockan
16:00. Att dylika drastiska åtgärder torde
vara väl motiverade, mot bakgrund av allt
vad vi under senare år hört om alkoholskador, är ställt utom tvivel, men inte är
det väl en ekonomisk reform. Inte lär väl
en ökad nykterhet påverka den sovjetiska
ekonomins funktionssätt i någon kvalitativt annorlunda riktning?
Ett annat spektakulärt inslag i den sovjetiska vardagen är den kampanj mot korruption och ”oförtjänta inkomster”, som
likaledes har ärvts från Andropov och
givits ett kraftfullt innehåll under Gorbatjev. Aterigen finns det narturligtvis socialt lovvärda motiv i sammanhanget, men
inte kan vi väl framställa kampanjen för
ökad laglydnad som en ekonomisk reform? Inte kommer väl böter och lägerstraff att påverka effektiviteten och precisionen i den ekonomiska planeringen?
I särskilt bjärt dager framträder avsaknaden av ekonomisk reform om vi kopplar ihop antikorruptionskampanjen med
den lag om ”individuell förvärvsverksamhet” som antogs i november 1986. Här
fanns chansen till nyskapande och strukturförändring (perestrojka), i form av stimulans och stöd till olika privata och
kooperativa aktiviteter, men detta berg
födde verkligen en råtta, då lagens innehåll mera påminner om vad som fortfarande är förbjudet, än om vad som
plötsligt blivit tillåtet.
Men vad återstår då, om vi skall vidhålla att det faktiskt är ekonomiska reformer
som är på gång? En punkt på denna – i
övrigt nästan helt blanka – lista, är den
nya byråkratiska struktur som – under
namnet Gospriemka – har tillskapats för
att kontrollera kvaliteten på de sovjetiska
företagens produktion. Att behovet av en
dylik kvalitetskontroll är stort framgår
tydligt av färska sovjetiska uppgifter, som
pekar på att endast ca 7-8 procent av
den sovjetiska industriproduktionen motsvarar de krav som ställs av den internationella marknaden. Än en gång kan
man dock ställa sig frågan, om detta
egentligen är en ekonomisk reform? Är
det inte snarare frågan om att tävja rent
kriminellt beteende, som är straffbart enligt sovjetisk lag? Förvisso skulle förbättrad kvalitet vara positivt, men inte är väl
detta någon reform? Påpekas i sammanhanget bör kanske att det just är en sådan
kvalitetskontroll som håller det sovjetiska
militärindustriella komplexet under armarna, och att gospriemkan, med sin tonvikt på kontroll och bestraffning, torde
vara mera förenlig med Stalins principer
än med den väsentliga bilden av liberalen
Gorbatjev.
Sammanfattningsvis skulle man således kunna säga att det som hittills gjorts
snarast utgör förberedelserför ekonomiska reformer, dvs en nödvändig uppryckning och sanering av ekonomins s k mjukdelar.I detta perspektiv är det kanske inte
så viktigt att luften allt tydligare verkar
vara på väg att gå ur de olika kampanjerna
som beskrivs ovan. Viktigare torde vara
att söka efter tecken på något som kan
följa på dessa intensiva förberedelser, och
förutom vagt tal om ett nytt prissystem till
1990, kvarstår här endast den lag om statlig företagsamhet som antogs i juni i år.
Beträffande denna lag kan man entydigt
konstatera att dess innehåll av decentralisering och ökad autonomi är betydligt
mera blygsamt än den reform som genomfördes i Ungern 1968.Dessa framtidsutsikter bör därmed bedömas mot
bakgrund av att ungerska ekonomer –
som vi ovan har påpekat – idag anser att
1968 års reform inte kunde lyckas, därför
att den inte gick tillräckligt långt.
459
Det budskap vi i denna artikel har fört
fram, nämligen att det ännu inte finns nå-
gon konkret verklighet bakom det sovjetiska talet om ekonomiska reformer, är
också lätt att belägga i sovjetiska uttalanden. I mars 1986 hade t ex Abel Aganbegjan, en av de ledande reformekonomerna, följande att säga: ”Vad den ekonomiska mekanismen beträffar, är det fortfarande en öppen fråga vart vi skall gå
härnäst”, och i årets juninummer av Novyj Mir har ekonomen Nikolaj Sjmelev
följande att säga:
Men hur skall vi befria oss från dessa defekter, vad skall göras, inte i teorin, utan i
praktiken? Jag är övertygad om att det idag
inte finns några vise män, varken högt upp
eller längre ner, som skulle våga slå fast att
de har ett recept på den nödvändiga medicinen. Det finns hos oss för närvarande betydligt många fler frågor än svar.
Vi har här ett vältaligt exempel på den
stora villrådighet som råder bland
sovjetiska ekonomer.Krismedvetandet är
förvisso stort, men som Sjmelev påpekar
är det sämre beställt med goda recept beträffande vad som bör göras. Vi skall i en
följande artikel spinna vidare på detta tema, genom att söka visa att problemets
egentliga kärna ligger i det mänskliga materialet, snarare än i det ekonomiska systemets rent tekniska utformning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner