Print Friendly

Kriskaravan på villovägar

Av Fredrik Segerfeldt | 9 april 2010

Börje Tallroth
Bistånd på villovägar
Addera förlag 2010

Linda Polman
Kriskaravanen
Leopard förlag 2010

Diana Janse
En del av mitt hjärta lämnar jag kvar
Alfabeta 2010

Stefan Helgesson
Leve fortsättarna
Bokförlaget Atlas 2010

Visst är det underligt att de tjogvis med böcker om att och varför bistånd inte fungerar som har publicerats de senaste åren får så lite genomslag i politiken. Det är som att biståndsindustrins resurser, intressen och människor har skapat ett själv- men falskspelande piano som är lomhört för även de mest slagfärdiga argument. Industrin har också den enkla pedagogiken på sin sida.

En särskild kategori av sådana publikationer står före detta Världsbankstjänstemän för. I vissa kretsar ses Världsbanken tillsammans med sin systerinstitution Internationella valutafonden som ett ”nyliberalt” spöke. Men faktum är att Världsbanken först och främst är en biståndsorganisation. Och även om organisationen är lika politiserad som de flesta andra ligger dess intellektuella arbete – till skillnad från största delen av resten av biståndsindustrin – i den internationella vetenskapliga mittfåran.

Även om många svenskar kanske höjer på ögonbrynen över fenomenet är det därför faktiskt inte särskilt förvånande att det främst är biståndskritiska böcker som skrivs av före detta anställda i banken. De mest uppmärksammade är William Easterly, Paul Collier och Dambisa Moyo.

Och nu kommer det första svenska exemplet. Det är Börje Tallroth som efter 23 år som världsbanksekonom har skrivit Bistånd på villovägar – en veteran från Världsbanken synar svensk biståndspolitik (Full disclosure: jag har på olika sätt – men i begränsad omfattning – varit inblandad i bokens produktion och marknadsföring).

Tallroth hoppar visserligen över den i mina ögon mest grundläggande frågan: är det över huvud taget möjligt för rika länder att genom överföring av ekonomiska resurser påverka utvecklingen i fattiga länder i positiv riktning? Efter drygt 40 år, hundratals miljarder dollar och otaliga förändringar i motiv och metodologi talar det faktum att resultaten på ett övergripande plan lyser med sin frånvaro för att så inte är fallet.

Men inom det givna paradigmet – fortsatt massivt bistånd – gör Tallroth försiktigt upp med en rad av det svenska biståndets allra värsta tokigheter, som volymmål i stället för resultatmål, det obegripliga motståndet mot tillväxt och företagande och den arroganta politiseringen. Han utgår ifrån det uppenbara faktum att 1960-talets påstått förlorade kontinent Asien genom marknadsekonomiskt driven ekonomisk tillväxt är på väg att utrota fattigdomen, medan Afrika söder om Sahara stagnerar. Ändå är det så lite av biståndet som verkligen går till att stimulera tillväxt och företagande. I stället försöker vi projicera våra egna värderingar på andra länder.

Med några exempel visar Tallroth också hur löjeväckande uttryck bistånd kan ta sig. Hur ska exempelvis stöd från Svenska minigolfförbundet till Ryska golfförbundet kunna bidra till att ”skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”? Eller varför ska Svensk Pingstmission få 320 000 skattekronor för att öka ” engagemanget i Sverige för globala rättvisefrågor” bland pingstvänner i Sverige?

En som går i tydligare klinch med biståndsvärlden är den holländska journalisten Linda Polman. I Kriskaravanen – Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår anklagar hon katastrofhjälpen för att blunda för – och till och med sponsra – krig och folkmord. Även om den är något slängigare och mindre väl dokumenterad har Kriskaravanen flera likheter med Bengt Nilssons Sveriges afrikanska krig. Flera av de exempel på biståndsfinansierat våld som Polman tar upp återfinns också bättre beskrivna i Nilssons bok.

Pohlman redogör slagfärdigt för det dilemma katastrofbiståndet och den humanitära hjälpen står inför:
”Lek med tanken att du 1943 är en humanitär biståndsgivare och nazisterna ringer dig. Du får skicka din hjälp till koncentrationslägren, men lägerledningen bestämmer hur mycket av sändningen som ska gå till vakterna och hur mycket som ska komma fångarna till del.”

Och menar sedan att så ser verkligheten ut för de internationella hjälporganisationerna: ”För de stridande parterna har hjälpen blivit en stående ingrediens i krigsstrategierna.”

Konsekvenserna av detta moraliska problem har biståndsindustrin inte velat kännas vid. Det var därför den i månader försörjde den tutsiska mördarregimen efter folkmordet i Rwanda 1994 och blundade för fortsatta raider.

Polman är också skoningslös mot biståndsindustrins hyckleri. Tydligast blir det i berättelsen om ett flyktingläger för ”amputerade” barn – det vill säga sådana som fått någon eller några lemmar avhuggna av drogade soldater – i Västafrika, som förvandlas till en turistfälla och PR-kupp.

Trots bristerna i källhänvisningar redogör Polman med anekdoter på ett slagkraftigt sätt för flera av de negativa effekter av bistånd som jag redovisar vetenskapligt stöd för i min bok Gör ingen skada – biståndets hippokratiska ed. Som när Sierra Leones politiska ledning firar att landet återigen rankas av FN som världens fattigaste land och vicepresidenten ser till att det inte byggs några fler lyxhotell i huvudstaden: allt för att hålla biståndskranen som öppen som möjligt.

Biståndsvärlden är också tacksam som bakgrund för mer skönlitterära verk, vilket är fallet i två nyutkomna titlar. Stefan Helgessons roman Leve fortsättarna utgör en möjlig förklaring till varför det ser ut som det gör i biståndssvängen. I centrum står en familj som i den avklingande extremvänstervågen i början av 1980-talet bestämmer sig för att åka till södra Afrika för att hjälpa till och bygga socialismen. Men familjen dras isär av påfrestningarna. Våldet och nöden krasar sönder alla fromma förhoppningar. Till slut, efter olika sorters äventyr, hamnar de hemma i Sverige igen, slickandes sina sår, var och en på sitt håll.

20 år senare bestämmer sig den lika vänstervridna dottern av samma naiva skäl som föräldrarna för att åka tillbaka till det onämnda landet (Moçambique). I stället för afrikansk socialism är det nu rättvis handel och skuldavskrivning som gäller. Bristen på kunskap om fattigdomens orsaker är lika stor hos dottern som en gång hos föräldrarna. Hjärtat tar plats på hjärnans bekostnad.

Det besvärande i sammanhanget – och det som gör boken bra – är att det är oklart om titeln på Helgessons bok är ironiskt menad eller inte. Är det bra eller dåligt att dottern går i föräldrarnas fotspår? Är engagemang för engagemangets egen skull något värt? Uppenbart är i alla fall att fortsättarna utgör ett allvarligt hinder mot en nykter syn i biståndsindustrin på utvecklingens förutsättningar och villkor.

Och till sist har vi Diana Janses dagboksliknande texter från sin tid vid ambassaden i Kabul i En del av mitt hjärta lämnar jag kvar. Det är en gripande skildring av ett djupt dysfunktionellt samhälle, som också ifrågasätter tron att det går att bygga en fungerande och välmående liberal demokrati utifrån och uppifrån och ned, utan att eliten verkligen delar de utomståendes målsättningar.
”Efter att talibanerna jagats från makten fanns ingen Grand strategy över hur detta statsbygge skulle gå till att ta fram ur byrålådan.”

Det finns allt starkare skäl att ifrågasätta denna i grunden neokonservativa idé som stora delar av svensk borgerlighet har omfamnat. Men ändå måste vi försöka, menar Janse, mellan fängslande berättelser om det torftiga livet i Kabul, hisnande resor, möten med genomkorrupta krigsherrar och guvernörer, ansträngda relationer till familj, pojkvän och kollegor samt ojanden om dåliga naglar och ovårdat hår:
”Att det inte är lätt betyder inte att vi har rätt att ge upp. Afghanerna förtjänar en bättre framtid, de liksom många andra. Politikens alla tillkortakommanden, vår oförmåga att hjälpa dem kan inte ses som intäkt för att de inte behöver vår hjälp. Den ger oss inte den moraliska rätten att lämna dem i sticket.”

När till och med en så klok person som Janse, som in sin bok illustrerar delar av biståndets villovägar, låter känslan väga tyngre än analysen och därmed hamnar i kategorin kriskaravanens fortsättare inser man att det behövs något mer än väl belagda och gripande böcker för att åstadkomma reell förändring i biståndspolitiken.

Fredrik Segerfeldt, företagare och fri skribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner