Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Konsekvensen av superhjältar

Av Adam Nelvin | 4 mars 2016

Hollywood är besatt av superhjältar, och att döma av biljettförsäljningen är vi det också. Frågan är vad vi har för nytta av dessa figurer? Adam Nelvin ser ett pantheon av löjliga minigudar.

”Jag ska skjuta dig i munnen” fräser sergeanten när han drar mot en uppstudsig menig i ”Saving Private Ryan”. Det är först då kapten Miller berättar att han är lärare. Inte brandman, yrkesofficer eller US Marshal. Han, som ledde attacken mot bunkrarna på D-dagen, undervisar i litterär komposition.

Vad är en hjälte? För Aristoteles en person vars lidelser samanfaller med dygden. Hjälten kastar sig i farans väg, utan rädsla, som Akilles. Men för Kant är hjälten en person vars lidelser står i konflikt med dygden, men som övervinner lidelsen. Man kan inte vara en hjälte utan att vara feg, som George Bernard Shaw sa.

Kants tragiske hjälte är den kristna hjälten: felbar, men utrustad med fri vilja. För Pilatus borde den förödmjukande korsfästelsen av Jesus tjänat som en vederläggning: ingen sann kung dör så. Ändå återvände Petrus till Rom, och bad att få korsfästas upp och ner. Och den judiska sekten fortsatte att växa när Nero kastade anhängarna till lejonen.

Två tusen år senare: förlorarnas Gud är död och minnet av martyrerna tynar. Och vårt moraliska universum befolkas åter av ett pantheon löjliga minigudar: Spindelmannen, Stålmannen, Järnmannen…

”Saving Private Ryan” hade premiär 1998, samma år som ”The Thin Red Line” och ”Armageddon”. Visst var det någonstans där, kring millennieskiftet, som förfallet började? Efter nästan två decennier närmar vi oss kulmen på Marvels tidsålder.

Premiärer 2014: “Captain America: The Winter Soldier”, “X-Men: Days of Future Past”, “The Amazing Spider-Man 2”, “RoboCop”. 2015: ”Ant-Man”, ”The Avengers: Age of Ultron, ”Fantastic Four”. 2016: “Batman v Superman”, “X-Men: Apocalypse”, “Captain America: Civil War”, “Deadpool”, “Doctor Strange”.

Hollywood är besatt av superhjältar, och att döma av biljettförsäljningen är vi det också. Frågan är vad vi har för nytta av dessa figurer?

Det är fråga om skala. Kliv in i Santa Croce, Florens, och sträck dig efter Gud. Kliv in i Karnak, Luxor, och knäböj inför den blinda idioten Azathoth, demonsultanen i mitten av universum.

Vi har ett behov av hjältar, som kapten Miller, eftersom vi har ett behov av förebilder. Men förebilder måste ha mänskliga proportioner. Och superhjältens proportioner är övermänskliga; de förkroppsligar ett överideal, som de retuscherade kvinnorna i reklamen. De inspirerar inte, de demoraliserar; passiviserar, snarare än manar till handling. Budskapet: det är inte upp till oss.

Istället projicerar vi förtröstansfullt Batmansymbolen mot de svarta molnen.

Storytelling, skriver Robert McKee i manusförfattarens bibel, är dramatiseringen av en sanning – en outtalad idé, som bevisas genom handling. I kriminalberättelsen är idén: “Crime doesn’t pay”. I superhjältegenren: “Step aside teach, leave this to the superhumans”.

Idéer har konsekvenser. Och idag står konsekvensen av den här idén på tröskeln till Vita huset, uppburen av en infantiliserad, auktoritär och alienerad människotyp.

“I’m so rich I can’t be bought. I’m very successful, you know, I have the best words, everybody loves me. I’ll beat China. I’ll build a wall against Mexico and make them pay for it.”

Vad är en hjälte?

Trump om McCain: “He’s not a war hero. […] I like people that weren’t captured.”

Adam Nelvin är skribent.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism