Print Friendly

Konflikten i Mellersta Östern

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Konflikten 1 Mellersta Östern
Det är omöjligt att i dagens läge säga, om
den utdragna och olyckliga konflikten i
Mellersta Östern snart skall kunna nå en
lösning. situationerna växlar från dag till
dag. Men vissa linjer kan skönjas. Man behöver ej vara alldeles utan optimism. Redan bakgrunden till den nya fredsaktionen
gör, att den ej kan negligeras av någon av
parterna.
Efter 1945 har USA haft flera utrikesministrar som varit starka personligheter
och som satt sin prägel på amerikansk utrikespolitik. En sådan var Dean Acheson,
en annan John Foster Dulles. Båda tillträdde sina ämbeten med lång erfarenhet
i utrikesfrågor, och båda satte delvis omstridda spår i sin tid. Andra utrikesministr~r är glömda. De tjänade presidenter som
ej önskade en annan utrikesminister än
den som fullgjorde förelagda uppdrag.
President Nixon, mer angelägen än de
flesta att behålla all kontroll hos sig själv,
har satt in mr Kissinger som sin utrikespolitiska representant och idegivare i Vita
huset. Mr Rogers, en framstående jurist
och f d justitieminister, var uppenbarligen
avsedd att endast effektuera sin presidents
beslut.
Det kan därför förefalla överraskande,
att Rogers tilläts taga egna initiativ i Mellersta Östern-konflikten. Men detta hade
sina skäl. Ett var att Kissinger med sin tyska bakgrund ej kunde räkna på förtroende
hos vare sig israeler eller araber och därfqr ej borde framträda i sammanhanget.
Ett annat torde vara att man i allmänhet
räknade med att Rogers skulle misslyckas.
I stället lyckades denne med konststycket att få ryssarna intresserade av en vapenvila längs Suezkanalen i syfte att under denna tid få igång nya förhandlingar.
Med det betydande inflytande, som ryssarna numera utövar i hela Medelhavsområ-
det – Medelhavet är deras väg till Afrika
– har de intet att vinna på fortsatt oro i
dess östra del. Minst av allt skulle de vara
roade av att få bevittna ett tredje egyptiskt nederlag. Trots alla ryska vapen, som
tillförts Egypten, kan ryssarna ej räkna med
att dessa vapen segrar annat än om de
handhaves av dem själva. Ett sådant engagemang torde vara alldeles oönskat. Vad
Moskva behöver är tydligen en bas i ett
fredligt Egypten, som de mer eller mindre
kommer att kunna ekonomiskt kontrollera. Vad man ej önskar är ett kostsamt krig,
där inga vinster för ryssarna själva är i
sikte, och allra minst ett guerillakrig tillsammans med så oberäkneliga bundsförvanter som Palestinaguerillan utgör.
President Nasser kan inte ha varit alltför svår att övertyga i sakfrågan. Han behöver fred. Enligt från Kairo spridda rykten var det rent av han som övertygade
herrarna i Moskva. Han måste ju veta, att
hans inflytande i arabvärlden i längden
försvagas om han tvingas att föra skärmytslingar över Suezkanalen, alltså på ett
område som tillhör Egypten men som är
besatt av en motståndare, som han ej har
den ringaste utsikt att kunna besegra ensam. En vapenbroder som också önskade
fred var visserligen kung Hussein i Jordanien, men denne måste försöka balansera mellan sin egen arme och guerillan för
att kunna överleva och så snart som möjligt få göra upp med Israel. Vad Syrien
och Irak säger om en amerikansk, ryssunderstödd fredsplan är för tiiifäiiet av
mindre betydelse.
Ett verkligt motstånd mot denna plan
har kommit från Israel. Där har begäret
att få diktera freden framträtt med viss,
för en segrare kanske naturlig arrogans.
Men bakom denna ligger också osäkerhet
och oro. Israel begär, vilket är naturligt,
säkrare gränser. Gränsen mot ett fientligt
Syrien har t ex varit olidlig. Av prestigeskäl måste Israel få tiiigång tiii genomfart
i Suezkanalen, när denna blir iståndsatt,
och av ekonomiska skäl till Akabaviken.
Slutligen kan Jerusalem ej ges upp. Sannolikt är Israel berett att hålla den heliga
staden lika öppen för arabiska pilgrimer
som nu för kristna påskresenärer. Och varför skulle man ej göra det? All normalisering av förbindelserna med grannfolken
liksom med aiia andra länder ligger i Israels intresse. Att stäila huvudstaden Jerusalem helt eiier delvis under utländsk
kontroll vore föga tilltalande. Ännu mycket mindre kan det vara tänkbart att återgå till att en del av staden ställs under
jordansk överhöghet, ty vad innebär denna i dag, och vad kan den vara i morgon?
Världen har rätt att begära mer förhandlingsvilja från israelisk sida än vad senare
tid gett exempel på, men den kan ej vänta sig det orimliga.
Ej heller bör den begära det opraktiska. Och opraktiskt vore det att basera
freden i Mellersta Östern alltför mycket
på internationell uppsikt, som Israel erfarenhetsmässigt ignorerar, och på FN-trupper. Tilltron till de senare förstördes alltför grundligt av generalsekreterare U
Thant 1967, då han på president Nassers
333
begäran beordrade bort trupperna från
Sinai så att de ej skulle komma i riskzonen mellan de krigförande.
De verkliga hindren för Israel att biträ-
da Rogers-planen har varit i första hand
att Israel i känslan av sin säkra seger 1967
band sig vid orealistiska krav på att FN
skulle hålla sig utanför freden och att araberna skulle komma till det av israelerna
tiiihandahållna förhandlingsbordet för att
göra upp. Dessa krav tvingas de nu att modifiera. Nästa hinder är värre. Det ligger
egendomligt nog i de 90 dagarnas vapenvila, som varit en förutsättning för medlingsförsöken.
Tre månader är ingen lång tid, men alldeles tillräckligt lång för att Israels folk,
liksom Egyptens och Jordaniens, skall få
tid att inse, hur mycket lyckligare fred är
än krig, hur påfrestande det varit att lyssna till bulletiner om unga män som stupat,
hur många gladare framtidsförhoppningar
det finns än att lyckas med en raid eller
slå tillbaka en guerillaattack. I Jordanien
kom den snabbaste reaktionen. Arafat och
hans palestinier fann sig berövade sina
baser. Guerillarörelsen splittrades inför utsikten att ej längre få lov att föra krig:
vilket var i så fall dess existensberättigande? I Israel framträdde motsättningar inom regeringen. Hur skulle fru Meir en dag
kunna förklara för folket, att nu har freden varat tillräckligt länge, hela tre må-
nader, nu måste kriget börja på nytt. Det
var i medvetande om den svårigheten som
Israel drog ut på godkännandet av fredsplanens villkor. De materielförflyttningar,
som tycks ha förekommit inom den västra
kanalzonen, var naturligtvis i och för sig
334
allvarliga intermezzon, men om alla verkligen önskat en snabb fred skulle de knappast ha utgjort ett hinder.
Den verkliga viljan till fred har saknats.
Misstroendet mot motståndarna har gått
för djupt. Mest extremt har detta demonstrerats i Amman. Ruinerna av sönderskjutna hus i den jordanska huvudstaden
står i dag som vittnen till det grymmaste
av alla krig, ett inbördeskrig som brutit ut
därför att en av de inblandade parterna
varit alltför benägen för fred.
Att fredsinitiativet skulle medföra risk
för ett vidgat krig, var verkligen från början omöjligt att förutse. Men det ögonblick
kom, då Syrien gjorde sig berett att vara
med om att slita sönder det splittrade Jordanien och då krafter i Israel talade om
att ingripa mot Syrien för att få behålla
den svagaste av alla arabiska statsbildningar som sin granne. Det egendomliga är att
ur själva detta läge kunde spira en begränsad optimism. De båda supermaitema
var tvungna att göra sitt bästa för att hålla tillbaka sma respektive skyddslingar,
Sovjetunionen Syrien och USA Israel. Kriget kunde ej tillåtas att vidgas automatiskt.
Den amerikanske utrikesministern har
ej mindre heder av sitt fredsinitiativ därför
att hindren för dess förverkligande nu
tycks vara nästan omöjliga att övervinna.
Omöjliga, ja, men endast om de arabiska
och israeliska statsmän, som har Mellersta
Österns öde i sina händer, alldeles skulle
svika sina folk.
*
När detta häfte av Svensk Tidskrift skulle gå i tryck, kom meddelandet om president Nassers död. Hans bortgång är tragisk också därför att den har lagt ett nytt
hinder i fredens väg. Ingen vet vem som
blir Nassers efterträdare och om någon
vågar fortsätta hans politik. Men händelsernas ström går vidare. Stormakternas intresse av en uppgörelse i Mellersta Östern
förblir oförändrat, och kanske blir freden
en dag ingången »till Nassers minne».

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner