Print Friendly

Klimatfrågan: Ska den politiska sanningen segra över den vetenskapliga?

Av Ingemar Vänerlöv | 29 januari 2010

Tvärtemot vad IPCC anser finns det inte några vetenskapliga godtagbara bevis på att ökningen av koldioxidhalten ger mätbara klimatförändringar. Detta eftersom politiker medvetet eller omedvetet flyttar fokus från det vetenskapliga materialet. Därför behövs en översyn av klimatpolitiken, menar Ingemar Vänerlöv.

vanerlovDet finns uppenbarligen två sanningar om klimatet och dess förändringar, dels den politiska (FN:s klimatpanel IPCC ), dels den vetenskapliga. Och vad värre är; om dessa två hamnar i konflikt, segrar den politiska sanningen för att det är där pengarna finns. Därför måste klimatpolitiken ses över.

Den politiska sanningen behöver inte ha stöd i forskning, vilket visats av Åsa Knaggård i en doktorsavhandling vid Lunds universitet i höstas, Vetenskaplig osäkerhet i policyprocessen. En studie av svensk klimatpolitik. Knaggård har granskat den svenska klimatpolitiken från 1975 till 2007 och kommit fram till att klimatbeslut tas utan stöd i forskning.

I ett inslag i Sveriges Radio där Åsa Knaggård var med framkom att hon bland annat granskat utredningsmaterial från ämbetsverk, rapporter från vetenskapliga kommittéer, propositioner, tidningsartiklar, tal och riksdagsdebatter. Ett fyrtiotal personer som tjänstemän, forskare och tidigare miljöministrar har intervjuats. Hon har funnit att den vetenskapliga osäkerhet som finns i klimatfrågan inte spelar någon roll då politiska beslut fattas:

”Ju närmare riksdagen en fråga kommer, desto mindre syns de här osäkerheterna. I riksdagsdebatter som jag har tittat på så nämns inte osäkerheten över huvudtaget i samband med klimatfrågan.”

Forskare må ha ett inflytande från början då en fråga aktualiseras, men har enligt Knaggård inget inflytande om vilka politiska beslut som sedan bör fattas. Politiker flyttar medvetet eller omedvetet fokus från det vetenskapliga materialet.

Detta är allvarligt därför att beslut som fattas utan stöd i relevant vetenskaplig forskning kan få förödande konsekvenser för grupper av människor.

Tvärtemot vad IPCC anser finns det inte några vetenskapliga godtagbara bevis på att ökningen av koldioxidhalten ger mätbara klimatförändringar. IPCC:s verksamhet har kantats av skandaler, som nu senast avslöjandet att klimatlarmet om Himalaya-isens snabba avsmältning var helt fel och dessutom grundades på en forskares rena gissning 1996.

En annan skandal är forskaren Michael Manns famösa ”hockeyklubba”, en manipulerad grafisk beskrivning över temperaturens och koldioxidens utveckling, som gick ut på att de senaste hundra årens temperaturstegring helt hängde samman med ökade utsläpp. När Mann småningom blev tvingad att lämna ut sitt statistiska material framstod hans beräkningar snart som ett falsarium.

I november briserade bomben ”Climategate”, skandalen vid University of East Anglias Climatic Research Unit (CRU), vilket mycket väl kan röra sig om den största vetenskapliga skandalen någonsin. Climategate har avslöjat en häpnadsväckande och chockerande korrespondens mellan chefen för CRU, Phil Jones, och åtskilliga av världens ledande klimatforskare och centrala IPCC-personer (t ex IPCC:s ordförande Rajenda Pachauri). Det handlade om undanhållande och/eller manipulation av data, till och med även konspiration för att, om det blev nödvändigt, undanröja data. Vidare framkom att vetenskapliga tidskrifter styrdes för att förhindra publicering av motsägande resultat från andra forskare och de tidskrifter som publicerade innehåll som stred mot IPCC:s slutsatser skulle smutskastas.

Det grundläggande felet med IPCC har varit att man velat söka bekräftelse på en given hypotes, nämligen att människans utsläpp av koldioxid avsevärt höjer jordens temperatur med åtföljande negativa följdverkningar. Ända sedan hypotesen först framställdes av den svenske kemisten och fysikern Svante Arrhenius i slutet av 1800-talet har den i högsta grad funnits med när jordens klimat diskuterats. Arrhenius räknade med att fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt skulle medföra en global temperaturstegring på fem-sex grader.

När IPCC inrättades 1988 hade det tänkandet funnits i hundra år (AGW, Anthropogen Global Warming, människoskapad uppvärmning) och man agerade därefter. Klimatforskare simulerade klimatscenarier utifrån datorberäkningar och kalibrerade sina modeller mot det allt varmare väder som kännetecknade slutet av 1900-talet. Då lät man den ökande koldioxidhalten – med en tiondels promilleenhet – bli en kraftig förstärkningsfaktor.

Satellitmätningar har dock visat att uppvärmningen berodde på ökad solaktivitet. Nu är solen mindre aktiv och fortsatt uppvärmning har uteblivit under 2000-talet, trots ständigt ökade koldioxidutsläpp. Joyce Penner, en av författarna till FN:s klimatrapport 2007, medgav i en intervju i vetenskapsradion i juni 2008 att klimatmodellerna har övervärderat betydelsen av koldioxid.

I en studie vid Linköpings universitet har Jacob Nordangård kartlagt hur klimatfrågan växte fram som en viktig angelägenhet för det europeiska samarbetet. Studien har gjort honom övertygad om att skälet till att mänskligt framkallade klimatförändringar så snabbt definierats som en sanning och ett mål för EU att åtgärda har mer att göra med de tongivande aktörernas egna intressen av att skapa en världsordning med stärkta internationella institutioner som de själva kontrollerar än en genuin oro för ett allvarligt miljöhot. Klimat/miljö/energipolitiken blir då mer ett verktyg för att förverkliga den europeiska idealstat (och ytterst världsstat) som hägrar i exempelvis Jacques Delors ögon.

Det är hög tid att IPCC-verksamheten sätts under lupp. Därför har undertecknad lämnat en motion till riksdagen (2009/10:MJ372, Översyn av klimatpolitiken) som bland annat går ut på att regeringen bör verka internationellt för att det inrättas ett oberoende vetenskapligt granskningsorgan på global nivå. Detta organ bör granska det urval av forskningsresultat som ligger till grund för IPCC:s rapporter och bör även påpeka om IPCC:s urval är obalanserat i förhållande till den totala tillgängliga forskningen i relevanta ämnen, exempelvis om välciterade vetenskapliga arbeten utelämnas trots att de kunde belysa problemet från andra infallsvinklar.

Ingemar Vänerlöv är riksdagsledamot (KD).

Läs mer om klimatet:
Efter Köpenhamn: Domen lär falla hård över klimatskrämseln, Lars Bern (15/1)
Historisk klimatdramatik, Anders Edwardsson (1/1)
Rapport från Köpenhamn: Løkke och Reinfeldt i strålkastarljuset, Ann-Sofie Dahl (19/12)
Köpenhamn, början eller slutet?, Anders Ydstedt (19/12)
Climategate — molnen tornar upp sig för IPCC, Anders Edwardsson (4/12)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner