Print Friendly

Kinas och Rhodesias år i storpolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

15
KINAS OCH RHODESIAS ÅR I
STORPOLITIKEN
Fil. dr Arvid Fredborg ger i
denna artikel en översikt över
den roll, som Kina och Rhodesia spelat i storpolitiken under det gångna året. Han varnar därvid för de konsekvenser, som maktkampen i Kina
kan föra med sig för omvärlden. Storbritannien misslyckades helt med att lösa det
rhodesiska problemet 1966.
Förf. anser det osannolikt att
FN skulle lyckas bättre innevarande år. En lösning kanske kan nås, ”om sydafrikaner och portugiser kunna förmås att medla, möjligen med
fransmännen i bakgrunden.
Men det förutsätter ett godtagande de facto av ”den vita
bastionen” i södra Afrika och
det är ett bittert piller”.
Det gångna året har utrikespolitiskt sett dominerats av två proAv fil. dr ARVID FREDBORG
blem – det kinesiska och det rhodesiska, eller i vidare bemärkelse,
det sydafrikanska.
Mittens rike har under 1966 erbjudit ett fascinerande skådespel
för yttervärlden. Den har fått bevittna en andra revolution inom en
kommunistisk stat. Vad som skett
i Kina har dessutom haft en direkt
bäring på dess utrikespolitik.
Hur länge kan en revolution fortsätta? Hur länge kan man omstörta, förändra med våldsamma medel, göra de andra till de främsta? Svaret är allt annat än enkelt.
Men så mycket kan sägas, att den
permanenta revolutionen är ett
nonsens, om man icke vill gå ut
ifrån en ständig kedja av revolutioner och kontrarevolutioner, en
enda historisk cykel, av våldsam förändring. Men även ett folk,
som har naturlig fallenhet för användande av våld för att nå politiska mål, måste förr eller senare
tröttna och längta efter lugn och
trygghet. En revolutionär eld måste
förr eller senare slockna inför allt
det kalla vatten, som forsar fram
från vardagens många problem.
Den moderna industristaten är alldeles speciellt litet ägnad att vara
utgångspunkt för revolutionär
16
verksamhet om man vill, att
denna moderna stat skall fungera
förstås.
Att vara revolutionär innebär att
hylla ett primitivt stadium, som utgår ifrån att man måste göra upp
politiska tvister genom att fysiskt
krossa sina motståndare. Evolutionen visar en högre mänsklig utveckling. Den våldsamma omstörtningen måste reserveras för explosiva situationer i folkens liv.
Men primitivism har en sällsynt
fascinerande inverkan på den moderna människan. För många gäller, att ju mera inrutad och ordnad deras tillvaro är, desto mera
hänge de sig åt drömmar om en
revolution. Den har för många människor blivit ett mytiskt begrepp.
Det uppfattas av många såsom hedrande, som ett tecken på begåvning
och courage, att vara revolutionär
i teorin – och oförnuftigt att tro,
att man kan vara det i praktiken.
Men man kan åtminstone vårda
den stora iden och känna sig i motsvarande mån andligt högtstående,
hörande till de utvalda.
Detta är revolutionsälskarnas allmänna dilemma. Men den är särskilt svår i dagens Kina, där den
store ledaren på sin ålders höst är
mer besluten än någonsin att förhindra ett förborgerligande av sitt
väldiga land. Utan betänkande godtager han priset för att starta en
andra revolution – en sänkning
av levnadsstandarden. Ja, det förefaller till och med, som om han direkt dyrkade fattigdom och slätstrukenhet. Egalitet är den andra
kinesiska revolutionens stridsrop.
Den vill förverkliga drömmen om
den absoluta jämlikheten. Ned med
specialisterna, som anse sig vara
förmer än andra. Alla skola syssla
med allt mer eller mindre. En var
skall vara soldat, arbetare, bonde
och poet.
Den kamp, som bröt ut i Kina
i fjol, men vars bakgrund kan spå-
ras betydligt längre tillbaka, är
dels en strid om positioner och inflytande i en brytningstid, dels ett
försök av Mao Tse-tung, Lin Piao
och dem närstående att vrida klockan tillbaka, innan det blir för
sent.
Språng tillbaka
Men en våldsam omstörtning inom
den kommunistiska staten erbjuder utomordentligt svåra problem.
Hur skall man förhindra, att en
revolt, riktad mot alla borgerliga
element eller sådana, som hålla på
att förborgerligas eller kunna riskera bli det i en framtid, leder till
att statsauktoriteten upplöses?
Även om man – som Mao Tse-tung
– med jämnmod finner sig i att
det kommunistiska partiet reellt
skjutes åt sidan, hur skall man förhindra, att sådana störningar inträda i produktionen, sådana på-
frestelser på transportväsendet och
så allmän ekonomisk anarki, att
resultatet blir ett jättelikt språng
tillbaka?
Intet tyder på att de kinesiska
ny-revolutionära ledarna har något
recept mot denna konsekvens. De
anse den likväl vara mindre viktig
jämförd med att den av dem dyrkade revolutionen kan fortsätta.
Till vilken punkt? Ingen vet det,
sannolikt icke heller herrarna
själva.
Teoretiskt vilja de upphöra först,
när en ny människa skapats, fri
från alla borgerliga instinkter. Mao
Tse-tungs ideal är alltjämt partisanen, som ständigt kämpar och
icke ”korrumperas” av egendom.
Ännu har omstörtningen huvudsakligen riktat sig mot medelklassskikten, främst ämbetsmän och intellektuella. Men snart står man
inför tvånget att taga itu med den
stora majoriteten kineser – bönderna. De voro från början kommunisternas stöd, liksom Maos intima kännedom om jordbrukarnas
mentalitet var ett triumfkort under striden med Chiang Kai-shek.
Men de kinesiska bönderna hjälpte
icke Mao Tse-tung för att bli av
med sin jord. I detta avseende äro
de som alla andra bönder. De vilja
äga. Men det är ju en typisk borgerlig föreställning, som måste utrotas.
Mycket vatten måste ännu rinna,
innan man ser ett klart avgörande
i den stora tvekampen i Kina. De
yttre maktmedlen äro i maoisternas händer. Men ”revisionisterna”
sitta vid spakarna i administrationen. De ha dessutom stöd·av breda
skikt av intellektuella. I och för
sig är kärleken mellan låt oss säga
Liu Shao-chi och de intelligens- .17
skikt, som vilja spränga fjättrarna
och ej skulle bli tillfredsställda med
ett ”chrusjtjovskt” Kina, icke stor.
Men båda hotas· av maoisterna.
Sedan. länge har man kunnat
iakttaga, att kinesiska intellektuella förlöjliga de primitiva revolutionärerna genom att som papegojor
ständigt citera Mao Tse-tung. De
dikta och författa och som av en
egendomlig slump passa deras utflykter i historien, naturen eller filosofin in på dagens situation. Att
slåss mot dem är som att kämpa
mot en gummivägg.
De äro den åldrige ledarens speciella mardröm. Började icke den
ungerska kontra-revolutionen med
Petöfi-klubben, som till en början
officiellt höll sig inom regimens
ram men snabbt öppnade dörrarna
för reaktionen?
Eftersom partiet. visat sig ovilligt
och odugligt att krossa dem har
Mao Tse-tung mobiliserat den uppfanatiserade ungdomen. De röda
gardena ha varit det primära verktyget för hans omstörtning, riktad
mot traditionella seder, kulturföremål, skillnader i levnadssätt och
uppfostran. Ingen kan förneka, att
de gjort sitt bästa. De ha sökt förverkliga,. vad eleverna vid gymnasiet i Tsing-hua uttryckt klarast.
Enligt Peking Review sade de, att
man måste ”turn the old world upside down, smash it to pieces, pulverize it, create chaos and make a
tremendous mess, the bigger the
better”.
Men det visade sig, att det fanns
18
fullt med folk, som troget kämpat
för Mao Tse-tung, innan de unga
revolutionärerna ens voro påtänkta, som satte sig till motvärn mot
dessa anarkiska tendenser.
Att deras motstånd alltjämt icke
kunnat brytas är fatalt. Vem kan
garantera, att icke omstörtarnas
moral sjunker inför vinterns kyla?
Katastrofpolitik
Hela världen har med spänning
följt utvecklingen i Kina. Spänningen har blandats med oro. Ty
tränade iakttagare, särskilt i Tokio, äro av uppfattningen, att det
hela mycket väl kan sluta med ett
gigantiskt yttre äventyr. I det sammanhanget blir det av speciell betydelse att kineserna uppenbarligen
lyckats åstadkomma raketer, som
i varje fall kunna innebära ett hot
mot de närliggande staterna.
Yttervärlden har anledning att
vara oroad. Människoliv spela lika
litet roll för de revolutionära kinesiska ledarna som gamla kulturföremål, som böcker, som icke råka
vara skrivna av Mao Tse-tung. Skulle de ens hesitera inför begagnandet av atombomber? Ledas de icke
av föreställningen att den kinesiska nationen måste överleva ett Ragnarök, och att maoismen blott kan
främjas av en katastrof?
Det är sant, att Mao Tse-tung
hittills i praktiken uppträtt rätt försiktigt, främst i Vietnam. Men vilken garanti har man, att detta icke
dikterats av en önskan att först
skaffa sig bärare av atomvapen?
Det är blott en relativ tröst för den
västliga världen, att det kinesiska
hotet i första hand är riktat mot
den makt, som mer och mer framstår som det röda Kinas dödsfiende – Sovjetunionen. Den ständigt
fortgående försämringen av relationerna mellan dessa båda stater är
ett fascinerande skådespel att iakttaga för alla politiska observatörer.
Båda bemöda sig om att ge den
andre skulden för en brytning. Båda
söka manövrera ut den andre inom
den kommunistiska världsrörelsen.
Ryssarna ha dock för närvarande
ett förkrossande övertag. Blott
spridda grupper i olika länder, Albanien och det nya zeeländska kommunistpartiet, stå på Kinas sida.
Hittills ha ryssarna dock misslyckats med att få kineserna utkastade ur det röda samfundet. Så länge
de äro kvar måste Moskva vara
hövligt mot sina mindre bröder.
Försämringen av de rysk-kinesiska relationerna torde vara den
främsta anledningen till den stora
höjningen av militärbudgeten i Sovjetunionen. Trupper skickas till
Bortre Asien och befolkningen i Sibirien manas att vara på sin vakt.
Söder om gränsen fyller Kina ett
vacuum med miljoner från det inre
av landet. Samtidigt slår den antiryska propagandan rekord i giftighet. Sovjetunionen ledes enligt Peking av förrädare mot kommunismens sak, som spela under täcke
med de amerikanska imperialisterna för att förråda Vietnam. Vad
finns det under sådana förhållan- —
den mer att göra utom att åstadkomma en formell brytning med
eller utan öppna stridshandlingar?
Det vore likväl ur kinesisk synvinkel att hylla satsen ”lieber ein
Ende mit Schrecken als ein Schrecken ohne Ende”. Ty Kina, på randen till inbördeskrig, är icke rustat för en kraftmätning med den
ryska militärmakten.
Jlrittisk illusionspolitik
Den andra tyngdpunkten i världspolitiken låg i södra Afrika, närmare bestämt Rhodesia. Under året
gjorde britterna ett allvarligt försök att nå en uppgörelse. Men vid
årsskiftet var problemets lösning
mera fjärran än någonsin.
I och för sig är detta allt annat
än märkligt. Att formellt deklarera sitt oberoende som Rhodesia
gjorde den 11 november 1965 var
säkert en politisk dumhet- i varje fall utan att ha gjort ordentliga
förberedelser. Beslutet torde till
stor del ha dikterats av en nästan
sjuklig misstro i Salisbury mot
brittiska regeringen, förorsakad av
sura erfarenheter tidigare.
Men om de vita rhodesierna gjorde dumt i att aktualisera problemet över huvudtaget i stället för
att tillämpa den gamla satsen quieta non movere, har den brittiska
regeringen under det gångna året
fört en illusionspolitik, som är
minst sagt märklig. Det förefaller,
som om man hoppats finna den rätta tonen för att med hornstötar
krossa Jerichos murar.
19
Den brittiska regeringen har till
synes ignorerat den omständigheten, att den icke har – och i själva verket aldrig haft – någon exekutiv i Rhodesia. I och med att
man, som Wilson gjort, avsäger sig
möjligheten till aktivt militärt ingripande, har man dömt sig själv
till maktlöshet, om man icke hoppats på resultat av övertalning, diplomati. Att tvinga rhodesierna på
knä genom sanktioner är i varje
fall under lång tid omöjligt. De ha
anpassat sig väl efter det nya lä-
get och ha tillräckligt med stöd
från Sydafrika, Angola och Mozambique.
Huvudorsaken till att alla förhoppningar om att knäcka de vita
rhodesierna genom sanktioner
misslyckats ligger dock i den lokala situationen. De vita ledarna
ha icke lidit något andligt sammanbrott. De sitta vid spakarna och
fortsätta att göra det. Dessutom ha
de lyckats att i stort sett upprätthålla ordningen. Det har skett med
hårda och delvis osympatiska medel. Men att det hittills gått är
märkligt, när man vet vad de svarta grannländerna tillåtit sig. Dag
och natt ha deras radiosändare hetsat negrerna i Rhodesia till revolt
mot de vita. Insmugglade sabotö-
rer och sprängämnesspecialister ha
sökt ”hjälpa till”. Men den svarta
befolkningen har visat en likgiltighet, som varit utomordentligt enerverande för uppdragsgivarna utomlands, särskilt för Zambias stridslystne president Kaunda. Vad har
20
nu detta berott på? Äro negrerna
i Rhodesia fegare än övriga svarta
i Afrika?
Intet tyder på detta. Men för det
första fungerar stam-systemet ännu
i Rhodesia. För det andra äro dess
svarta icke på det sätt man föreställer sig i utlandet enbart fascinerade av politik. De äro betydligt
mer intresserade av vattenledningar, sjukvård och skolor. För det
tredje äro de svarta nationalistledarna sinsemellan oense. Kaunda
har föraktligt kallat dem ”clowns,
cowards and idiots”. För det fjärde uppfatta de svarta yttervärldens
engagemang som en inblandning
utifrån, som många av dem reagera
emot. För det femte fungera polis
och militär samt administration i
Rhodesia. För det sjätte är landets
ekonomi stark även utan hjälpen
från grannarna i söder, öster och
väster.
Sanktionerna tvivelaktiga
Det senaste försöket att komma
fram till en modus vivendi, konferensen ombord på kryssaren ”Tiger”, misslyckades som bekant. Nå-
got annat var knappast att vänta.
Men vad sker nu? Storbritannien
har i detta läge vänt sig till Förenta Nationerna. Världsorganisationen sätter hela sitt anseende på
spel genom uppmaningen till allmänna sanktioner mot Rhodesia
och den tydliga avsikten att tillåta
dessa att utsträckas till att även
omfatta Sydafrika.
Det sistnämnda kan emellertid
icke Storbritannien acceptera. Dess
regering har gjort detta fullständigt klart. Ty en konflikt med Sydafrika skulle inom kort få katastrofala ekonomiska konsekvenser för
regeringen i London.
Det vore icke någon lätt sak ens
för USA, som årligen förtjänar
drygt 200 miljoner dollar netto på
förbindelserna med Sydafrika. Men
amerikanerna skulle i och för sig
ha råd att låta konflikten utvidgas till handelskrig mot Sydafrika
och de båda portugisiska provinserna Angola och Mozambique.
Men finns det tillräcklig anledning för regeringen i Washington
att vara med om detta som ett ytterligare engagemang till alla, som
Förenta staterna åtagit sig? Det är
svårt att tänka sig detta. ”Majority
rule” finns icke någonstans i Afrika och skulle, genomförd med
tvång i Rhodesia, sannolikt blott
vara en vacker beteckning på en
minoritetsdiktatur. Dessutom är
det icke säkert att ens en lång blockad skulle tvinga ”den vita bastionen” i södra Afrika på knä.
Ett misslyckat ingripande är å
andra sidan ett hårt slag mot Förenta nationerna, vars anseende redan nu utsatts för en stark erosionsprocess.
Det är naturligt, om de, som ligga långt borta från negrerna i allmänhet och de rhodesiska i synnerhet, ha lätt att taga en position,
som innebär ett hundraprocentigt
fördömande av den vita regimen i
Salisbury. Det är också mänskligt
….
förståeligt, att de många nya svarta staterna visa ett starkare intresse för vad som händer med Rhodesia än för många av deras egna
mera närliggande problem. Men resultatet av den brist på realism,
som kännetecknar hållningen hos
så många, kan bli katastrofal för
dem själva. Man behöver blott tänka på Zambia. För dess begåvade ledare, dr Kaunda, framstår Londonregeringens hållning som ett utslag
av grövsta hyckleri. Han har hittills visat sig oförmögen att förstå,
att Wilson måste bedriva brittisk,
icke zambisk politik. Kaunda är ej
ensam om sin orealistiska politik.
Samma tendenser märkas hos andra svarta politiska ledare, ehuru
deras länder i regel ligga på ett betryggande avstånd från Rhodesia.
Varför? William Clark tecknade
bakgrunden till deras inställning i
Times den 10 januari 1966.
”For the African sense of frustration, though brought to a head over
Rhodesia, has deeper roots. Everytbing seems to have gone wrong
for Africa in the past years. Independence should have meant the
sharp impact of African power on
the world scene; it has in fact
meant impotence; the removal of
European power should have led
toAfrican unity; it has in fact led
to Balkanization; the culting of
colonial bonds should have meant
fast economic advance; it has in
fact meant stagnation or worse!’
21
Det rhodesiska problemet kunde
alltså icke lösas av Storbritannien
under år 1966. Det är osannolikt,
att Förenta nationerna lyckas bättre under 1967. Nyckeln finns i två
huvudstäder, som icke ha de bästa
relationer med världsorganisationen – Pretoria och Lissabon. ”The
working document” ombord på
kryssaren ”Tiger” kan fortfarande
tjäna som underlag för ett avtal –
om sydafrikaner och portugiser
kunna förmås att medla, möjligen
med fransmännen i bakgrunden.
~fen det förutsätter ett godtagande
de facto av ”den vita bastionen” i
södra Afrika. Det är ett bittert piller även för många, som anse, att
världen i stället för att bojkotta
Rhodesia borde söka få länderna
norr om Zambesi på fötter.
Hudfärg är en viktig ingrediens
i världspolitiken. Men den har
blåsts upp till orimliga proportioner. Man behöver blott erinra om
att i Sveriges omedelbara närhet
begås oerhörda övergrepp mot alla
vedertagna föreställningar om människovärde utan att de föranleda
några utbrott av indignation. Ester, letter och litauer äro få, och
ingen stormakt har intresse av att
främja deras sak. Inför den nuvarande Afrika-hysterin frågar man
sig, dock om icke det för dem verkligt fatala är, att de ha fel pigment
i huden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner