Print Friendly

Kapten Harald Hjärnes militära författarskap

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KAPTEN HARALD HJÄRNES MILITÄRA
FÖRFATTARSKAP
KAPTEN HARALD HJÄRNE var officer
vid Skaraborgs regemente och far
till Harald Hjärne. Han var född
1801 på Vaxholms fästning. Sex år
gammal blev han inskriven såsom
fanjunkare vid Drottningens livregemente. Vid 13 års ålder kom
han i tjänst vid flottan och sedan
han 1816 avlagt styckjunkareexamen, kommenderades han på våren
och sommaren på skonerten Göteborg och var med om kryssningar
i Kattegatt. Följande år blev han
fänrik vid Skaraborgs regemente,
vilket han tillhörde, tills han tog
avsked 1848 några månader efter
regementets återkomst från den
idylliska kommenderingen på Fyen,
där de hjälptrupper varit förlagda,
med vilka Oscar I ville bispringa
Danmark mot Preussen.
Då Hjärne beviljades avsked var
han endast 47 år gammal. Aret innan hade han ingått äktenskap med
Ida Richert, dotter till den berömde
politikern och juristen Johan Gabriel Richert. Fram till omkring
1850 bodde familjen på det söder
om Skövde belägna Klagstorp, där
sonen Harald Gabriel föddes, för
Av överstelöjtnant EINAR BENSOW
att senare flytta till Stockholm och
1862 till Umeå, där Hjärne blev
postinspektör och levde till 1885.
Tjänstgöringen på Axevalla hed
under Hjärnes tid var begränsad
till några få veckor årligen. Officerarnas löner var små och i de flesta
fall torde intresset för utbildningsarbetet varit därefter. Officersyrket
präglades av ett fast kamratskap
och ett ej oväsentligt festande. Livet på Axevalla hed har väl knappast skildrats bättre än av kaptenen vid samma regemente, konstnären Gustaf Brandelius i en större
serie pennteckningar i Skaraborgs
pansarregementes officerskårs ägo.
Det glada livet gav ej stort utrymme åt allvarliga funderingar på
fältmässiga övningar. Såsom ett undantag må betraktas en övning
planlagd och utan tvivel genomförd
av Georg Carl von Döbeln någon
gång i början av 1800-talets första
decennium, medan han var överstelöjtnant vid regementet. Men det
var före förlusten av Finland och
före Karl Johan.
Kapten Hjärne, vilkens fader var
överste, hade redan genom sin uppl
fostran i hemmet fått en utpräglat
militär inriktning. Att han var en
dugande subalternofficer framgår
av att han kommenderades till
tjänstgöring utom regementet, vilket på den tiden var rätt ovanligt.
Såsom kompaniofficer vid Krigsakademien på Karlberg hade han
en befattning, som krävde grundliga militära kunskaper och pedagogisk talang för att handleda kadetterna. Hans allvarliga syn på militäryrket avspeglas i de skrifter
han utgivit.
Armens kraftutveckling under
kriget mot Napoleon och före unionen med Norge hade varit betydande. Karl Johan hade nått sitt mål.
Därefter hade en period av militär
avslappning inträtt. Samtidigt hade
man fått starka intryck av vad man
sett på kontinenten. Det intresse
för militär stil och uniformer, som
florerat särskilt under Gustaf IV
Adolfs bedrövliga pommerska krig,
upptog även hos oss en stor del av
det militära tänkandet. Samma var
förhållandet med exercisen, som
huvudsakligen bedrevs i sluten ordning på släta fältet. Man drunknade i detaljer. De mest invecklade
formförändringar och evolutioner
övades lidelsefullt och det var lätt
för en ung officer att snubbla på
reglementets föreskrifter. Det gormades och svors, det kommenderades och skyldrades under parader
och vaktombyten. Handgreppen
med sina många tempon övades i
oändlighet till virtuositet. Men sedan tog intresset slut. övningstiden
297
var så kort, att man ändå aldrig
hann fram till den skicklighet, som
man sett utvecklas på kontinenten.
Efter mötet skingrades officerskåren. Envar återgick till den civila
verksamhet, som i många fall var
nödvändig för att kunna föra ett
någorlunda ståndsmässigt hus. Åtskilliga var jordbrukare. De militära studierna kom i andra hand.
Kunskaperna från officersexamen
satt ej så hårt fast.
I
Kapten Hjärne debuterade såsom
militärförfattare med en skrift:
»Om fälttjänstövningar jämte en
kort anvisning till deras ändamålsenliga anordnande vid indelta infanteriet under de vanliga mötestiderna.» Avhandlingen insändes
till Kungl. Krigsvetenskapsakademien och infördes – tydligen med
en viss tvekan – i akademiens
handlingar 1833. Skriften omfattar
endast 26 sidor. Den är radikal,
präglas av framsynthet och tankeskärpa och har en för tiden ovanlig klarhet i framställningssättet.
Mycket är ännu aktuellt.
Den då gängse uppfattningen om
det välexercerade regementet var
att det främst vid inspektion och
parad skulle kunna uppträda med
»god hållning». Av en allt för kort
utbildningstid gick huvuddelen till
exercis, medan fälttjänsten försummades. Exercisreglementet innehöll många manövrar, »vilka väl
förnöja ögat på ett övningsfält»,
298
men har föga praktisk betydelse i
fält. Utan att vilja förringa värdet
av noggrannhet och precision måste
man dock starkt reagera mot de
överdrifter härvidlag, som gjorde
handgreppen till en ren vetenskap
och t. o. m. underkastades modets
växlingar. Man måste bereda tillräcklig plats för fälttjänstövningar
och sortera ut det som är onödigt i
exercisen. Det prydliga måste vika
för det nödvändiga.
Sedan man på så sätt berett erforderlig tid för övningar i fälttjänst, gäller det att undervisa den
enskilde soldaten. Här kommer författaren in på disciplinen, såväl
den yttre, vilken kräver punktlig
lydnad, som den inre, betingad av
soldatens omdöme och plikttrohet,
då han är överlämnad åt sig själv
och måste handla efter lägets krav.
Undervisningen måste i detalj förläggas till terrängen och soldatens
iakttagelseförmåga och beslutsamhet uppövas. Resultatet beror på
lärarens skicklighet. Huruvida
denna skicklighet existerade i alla
befälsgraderna var en sak, varom
Hjärne nog hyste vissa tvivel. Han
skriver: »Liksom kompaniofficeren
måste äga en högre grad av militärisk bildning än soldaten, vilken
han skall undervisa och befalla, så
bör även regements- och bataljonscheferna stå på en högre punkt av
militärisk kunskap och erfarenhet
än subalternofficeren för att kunna
bibehålla aktning såsom befallande
förman, förtroende och uppmärksamhet såsom lärare.» Att det brast
i detta hänseende tycker man sig
kunna läsa mellan raderna och att
meningen inte föll alla högre officerare på läppen är påtagligt.
Under befälsmötet brukade man
använda halva exercistiden åt att
lära befälet överglänsa truppen i
personlig skicklighet och åt teoretiska reglementsstudier. Man borde
i stället inskränka på gevärsexercisen. Det vore väl bättre att öva befälet i målskjutning än i att skyldra
gevär. Att grundligt förbereda fälttjänstövningar till regementsmötet
borde väl vara huvudsaken. Examen i fälttjänstreglementets torra
paragrafer borde ersättas med att
studera taktiska exempel under majorens ledning ej blott för subalternofficerarna utan också för kaptenerna, vilka förut varit »fridlyste
från alla ansträngningar till en
fortgående militärisk utbildning».
För övrigt bör äldre kaptener, som
ej orkar deltaga i övningarna, på
ett eller annat sätt förtidspensioneras.
Utbildningen för befälet i fälttjänst bör hava formen av ett enkelsidigt krigsspel. Härvid bör envar av deltagarna ha rätt att yttra
sin mening, men majorens måste
vara utslagsgivande. Även underofficerare och korpraler bör undervisas på samma sätt men i begränsad omfattning.
Sedan Hjärne behandlat verksamheten under befälsmötet, övergår han till övningarna under regementsmötet. Den grundläggande
tanken är att vad man under befälsmötet lärt sig tänka, skall under regementsmötet verkställas dvs.
praktiskt omsättas i handling. Det
program han skisserar är följande.
Regementet (då 8 kompanier) delas i 4 avdelningar om 2 kompanier, övningsterrängen i 4 sektorer.
4 olika dubbelsidiga övningar var
och en omfattande en viss taktisk
verksamhet anpassad efter var sitt
terrängavsnitt planeras och genomföres med avdelningarna cirkulerande mellan de olika terrängområdena. övningarna ledas av bataljonschef eller äldre kompanichef. I
varje övning inlägger ledaren så-
dana moment i form av order eller
rapporter, som avser att pröva befälhavarens omdöme och rådighet.
De anvisningar, som författaren
lämnar för uppläggning av förutsättningar, vittnar om pedagogisk
talang och kan tillämpas ännu i
dag. På liknande sätt genomföras
under regementschefens ledning
övningar bataljon mot bataljon.
Han ställer stora fordringar på ledarens fantasi, då han menar att
:.verkligheten bör härmas så mycket som möjligb. Bland anvisningarna läser man också: »Officerarna
böra ej tillåtas medföra flera bekvämligheter än soldaten.»
Denna till Krigsvetenskapsakademien inlämnade skrift torde ha
väckt ett visst uppseende. I höviska
ordalag innehåller den en bitande
kritik mot det sätt, på vilket tiden
slösades bort, och mot den anda av
försoffning, som höll på att bryta
ned armen. Två högre officerare,
299
generalmajoren Casimir Reuterskiöld och översten i generalstaben
Claes Gabriel Bergenstråhle, som
förordnades att granska Hjärnes
avhandling, letade med ljus och
lykta efter något att slå ned på. En
del brytningar och rörelser i exercisen, som Hjärne velat utesluta, menade de vara både nyttiga och nödvändiga. Gentemot förenkling av
gevärsexercisens många tempon ansåg de: »Att bibehålla ordning i en
del och försumma den uti en annan stämmer illa överens.» (!) Man
angriper författaren för att han
föreslagit adjutanters rätt att utfärda ledarens order »på befallning», om chefen för tillfället följer truppens rörelser, enär ett så-
dant förfarande »ej står i förening
med den suballerna ställning dessa
personer f. n. innehava». Trots
detta föreslogs – ehuru utan nå-
gon entusiasm – att författarens
ideer måtte följas vid de årliga mö-
tena och skriften införas i akademiens handlingar.
II
Det är ej svårt att finna anledningen till Hjärnes skrift om fälttjänstövningar. Utan tvivel har han
tagit starka intryck av den preussiske militärförfattaren Carl von
Decker, vilkens lärobok i taktik
trycktes i svensk översättning i
Stockholm 1830, samma år som
Hjärne tillträdde sin tjänst vid
Krigsakademien på Karlberg. von
Decker, som var lärare vid krigs- 300
skolan i Berlin, hade emellertid
långt tidigare utgivit »Lilla kriget i
den nyare krigskonstens anda»,
som redan 1828 förelåg i sin tredje
upplaga. I detta arbete fanns mycket att hämta även för svenska förhållanden utöver vad som finnes i
1819 års tjänstgöringsreglemente,
del IV, Tjänsten i fält. Arbetet, som
översatts till franska 1827 ävensom
till portugisiska, väckte uppmärksamhet. Hjärne översatte det till
svenska och tillägnade det generalmajoren och guvernören för Kungl.
Krigsakademien J ohan Peter Lefren. Det är möjligt, att översättningen utförts på guvernörens uppdrag. Det omfattar 270 sidor jämte
8 bifogade planscher och trycktes i
Stockholm 1835 med en andra upplaga 1855.
»Lilla kriget» utgör inte något
reglemente men är redigerad som
ett fälttjänstreglemente. Boken är
avsedd såsom lärobok med rikliga
hänvisningar till dokumenterade
händelser från de närmast föregå-
ende krigen. Även av författaren
komponerade exempel illustrerade
på planscherna förekommer. Arbetet är upplagt för självstudium.
Det avser att väcka läsarens eftertanke och skola hans omdöme.
Med lilla kriget menar författaren sådan militär verksamhet, som
utföres för att underlätta en armes
strategiska uppträdande. Dit räknar han spaning, skydd och bevakning under marsch och förläggning, detachementskrig och skärmytslingskrig. Det gränsar till partisankrig men har vida fastare former. Boken är sålunda lämpad för
studium i taktik. I arbetet förekommer givetvis en del begrepp och
termer, som av översättaren måst
förklaras i fotnoter. Själva översättningsarbetet har fordrat ett ingå-
ende studium och säkerligen krävt
avsevärd tid. Det är antagligt, att
det är von Deckers ideer, som föranlett Hjärne att författa den ovan
nämnda skriften om fälttjänstövningar. Han har i långt högre grad
än de generaler, som genom sina
mönstringar bort leda in det militära arbetet i en ändamålsenlig
riktning, insett vad kriget verkligen
krävde av befäl och trupp, inte
handgrepp och parader på övningsfältet utan terrängvana, taktiskt
kunnande och förmåga att handla
!<allt och logiskt framför fienden.
III
Hjärne stannade emellertid icke
vid de militära fack- och detaljstudierna. Med kritisk blick följde
han de mer eller mindre politiskt influerade inläggen i pressen rörande
en omdaning av vår försvarsorganisation under 1800-talets mitt. sedan Oscar I brutit med den av Karl
Johan omhuldade allianspolitiken
med Ryssland, hade det försvarspolitiska läget förändrats. Fronten
måste vändas mot öster. Den militära livaktigheten ökades. Redan
såsom kronprins hade Karl XV utövat inflytande på officerskårerna.
Till en början skedde detta visserligen i det glada sällskapslivets tecken under storlägren, men längre
fram satte monarken en allvarlig
och fältmässig prägel på övningarna. Hjärnes bidrag till försvarsdiskussionen utkom 1860 dvs. 12 år
efter det han tagit avsked och i
form av en anonym broschyr om
54 sidor betitlad »Några tankar om
nationalbeväpning och dess inflytande på svenska krigshärens organisation». Den tillägnades svenska
folket och skrevs i sådan form, att
den skulle kunna läsas av vem det
vara må, som ej ägde några som
helst militära fackkunskaper. Så-
väl denna skrift som den 27 år tidigare publicerade om fälttjänstövningar är präglad av framsynthet
och förmåga att se saker i stort. Det
är en ideskrift. De fackmässiga detaljerna borde, menade Hjärne, utarbetas av sakkunskapen, först sedan man kommit fram till ett principbeslut.
Den indelta armens styrka uppgick till ca 25 000 man och bevä-
ringens till högst 70 000. Men med
en övningstid på 30 dagar fördelad
på 2 år var den sistnämnda kategorien långt ifrån krigsutbildad. Att
möta en rysk invasion någonstädes
vid vår 200 mil långa kust var helt
uteslutet. För att kunna motsätta
sig en landstigande fiende, som i
några echelonger om 50 000 man
på ett par månader kunde samla en
angreppshär på 200 000 man, måste
det svenska försvaret baseras på
s. k. centralförsvar utan möjlighet
att hindra fienden att ödelägga de
301
landskap, som han genomtågade.
Utgången av ett fälttåg med så underlägsna krafter, som vårt land
kunde hinna ställa upp, var då mer
än oviss. Och likväl ägde landet en
manlig befolkning mellan 25 och 50
år på omkring 580 000 man enligt
statistiska Centralbyråns uppgifter.
Förutsättningen för en nationell
självhävdelse fanns. Frågan var om
svenska folket ville använda den.
För att kunna redan vid kusten
möta den i första echelongen landsatta fienden fordrades tillräckligt
utbildade och lätt mobiliserade
trupper förlagda med möjlighet att
snabbt kunna sammandragas mot
eventuella landstigningsområden.
Den form av krigföring, som utvecklas i Lilla kriget, skulle här
komma till användning. Man skulle
eftersträva att skada, uttrötta och
uppehålla fienden, intill dess en
tillräcklig fälthär hunne samlas för
att angripa den landsatta styrkan,
slå den eller tvinga den att åter inskeppas. Man skulle således tillsvidare fasthålla vid centralförsvarsprincipen, men, sedan en ändamålsenlig försvarsorganisation genomförts, övergiva centralförsvaret och
försöka att »redan vid en fiendes
första steg över landets gränser
möta honom med tillräckliga krafter att genast jaga honom tillbaka».
Innan man överhuvud kan bygga
upp ett försvar starkt nog att
kunna ingiva Sveriges folk trygghet
mot sin mäktige granne, fordrades en tillräckligt fast grund att
bygga på. »Denna grund utgöres i
302
närvarande fall av en allmän nationalanda, vars allvar och kraft måste
framstå på ett så energiskt sätt, att
icke något tvivel kan äga rum, det
varje svensk man, hög och låg, fattig och rik, erkänner sin plikt att
när det gäller taga till vapen och
ställa sig som soldat i ledet till fä-
derneslandets försvar och till upprätthållande av nationens ära och
anseende.» I dessa ord ligger det
väsentliga av Hjärnes budskap till
Sveriges folk för åstadkommande
av ett demokratiskt försvar. Med
ett brinnande patos slår han an
på fosterlandskänslans strängar.
Den redan spirande skarpskytterö-
relsen vittnar om att nationalandan
har vaknat. Skjut- och militärövningar för ungdomen vid rikets allmänna läroverk är en tanke, som
på många håll redan börjat omsättas i verklighet. Dessa rörelser,
framsprungna utan politisk på-
tryckning, är ej blott nöjen utan
ett led i nationalförsvaret.
Enkelt och oförskräckt framlägger så Hjärne sitt militära program.
Organisationen skall endast avse
landets försvar. Försvaret gäller i
första hand mot Ryssland. Vårt
land måste med egen kraft möta fienden, där han angriper. Sverige
måste förfoga över en övad och
stridsfärdig arme om minst 200 000
man, så förlagd och fördelad, att
40 000-50 000 man på ett par dagar kan koncentreras mot vilken
angreppspunkt som helst mellan
Gävle och Kalmar. Att hålla en stå-
ende arme av nämnd omfattning
ligger utanför Sveriges ekonomiska
möjligheter, varför en nationalbeväpning måste organiseras, för att
vårt land ej skall nödgas begära
främmande hjälp, som skulle inskränka vårt oberoende. Värdelös
vore dock denna nationalarme utan
tillräcklig utbildning och övning.
Det sålunda utformade programmet kunde givetvis ej förverkligas
i ett slag utan först efter en serie
av utvecklingsstadier. Man borde
emellertid eftersträva en nära anpassning till vad som redan fanns
att bygga på, nämligen stam och
beväring, samt minsta möjliga
kostnader såväl för den enskilde
som för staten och minsta möjliga
anspråk på de vapenpliktigas uppoffringar i fred men stora i händelse av krig.
Hjärne skisserar därefter huvudgrunderna för en svensk härorganisation. Den reguljära armen hör
omfatta värvade och indelta stamtrupper jämte 5 klasser exercerad
beväring, omkring 78 000 man. Reservarmen skall bestå av 213 av hela
den manliga befolkningen mellan
25 och 45 år, ca 330 000 man. Landstormen skulle bildas av alla män
mellan 45 och 60 år, varigenom
man kunde förfoga över ytterligare
120 000 soldater. Denna arme på
över 1l2 miljon man är ingen utopi.
styrkan är matematiskt redovisad.
Med skarp blick för det väsentliga
vidrör författaren så organisations-,
utrustnings- och utbildningsproblem. Förutsättningen att nå målet
är, att all militär skråanda förvisas ur tankeutbytet samt att försvarsviljan är stark nog för att genomföra verket.
I uppsatsen om fälttjänstövningar påvisar Hjärne bristerna i
utbildningen och anvisar medlen
att avhjälpa dem. I utkastet till ny
försvarsorganisation följer han
samma grundtanke. Framställningen är i båda fallen logisk och
övertygande. Hans författarverksamhet visar, att han var besjälad
av varm fosterlandskänsla och att
han ägde en begåvning, som skulle
kommit väl till nytta på ett högre
plan.
Långsamt sökte sig en mängd
härordningsförslag fram. Först
1885 antog riksdagen en armeorganisation, som utsträckte bevä-
ringens utbildningstid från 30 till
42 dagar och ökade årsklassernas
antal från 5 till 12. Undan för undan har dock Hjärnes krav på
21- G03445 Svensk Tidskrift H. 5-6 1960
303
större offervillighet blivit tillgodosedda – fast långt efter hans död.
Vid ridderskapets och adelns
sammanträde på Riddarhuset yttrade sig Hjärne ej blott i militära
frågor utan också på de mest skilda
områden i administrativa och ekonomiska ärenden. Hans inlägg i
debatten präglades av en realistisk
åskådning, stora kunskaper och en
balanserad form.
En närmare undersökning av
kapten Harald Hjärnes liv och fosterländska gärning borde kunna
klarlägga samstämmigheten
åskådning mellan honom och sonen, vilkens politiska målsättning
skulle sammanfattas i begreppet
»Försvar och reformer». Det ideologiska arv, som den rikt begåvade
Harald Gabriel fick mottaga av så-
väl fadern som modern, blev grunden till det livsverk, han skulle
komma att utföra.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism